En smula ilsket
Sylta hatar jag. Press-, kalv-, slarvsylta, jag hatar dem alla. Det växer i munnen på mig och får min mage att slå frivolter kring knäna.
Exakt samma fysiologiska konsekvens får anledningen till denna text. Gubbslem. Överlägsna, slipsbärande, portföljknäppande, huvudklappande, hö-höande jävla as, på ren franska. Såna hatar jag också. Innerligt. För bara en timma sen klev jag av en järnhäst efter att ha bevärdigats sällskap med ett par praktexemplar i dryga nittio minuter. Därför detta inlägg.
För det första är de viktigast i hela världen, och således torde de stå över alla lagar. Akta sig den som försöker säga att reglerna även gäller för dem, vet hut slyngel. Har de dessutom varit med sen Jesus var pojk berättar de gladeligen hur saker och ting skall ske, de vet minsann. Their way or not at all. Jag hatar dem för hela denna attityd mot sin omvärld - främst då människor av yngre och kvinnligare kaliber - och för att det ger oss andra (jo, jag sätter mig på en häst av trojanska mått och påstår att jag är en schysst kille) uselt rykte.
Hade jag varit en av mina mer hetlevrade kollegor hade jag sagt "Kan inte nån skjuta den jäveln. En knäskål i taget". Om Kapten Haddock istället varit min stora förebild (vilket han är) skulle jag, där och då, ropat "Din lilla mygghjärna i ättiksspad!" (vilket jag inte gjorde).
Jag anser orubbligt att alla mänskor har rätt till respekt. Oavsett ålder, kön, etnicitet - you name it, I claim it. Yttermera tycker jag att äldre människor har rätt till lite mer respekt; de har rutin, de vet hur världen snurrar, de har sett saker och ting. Men i samma ögonblick som man nekar nån annan den respekten avsäger man sig sin egen rättighet. Det är min ståndpunkt.
... och slappna av. Så där kräks man verbalt, mina vänner, och nu är jag lugn ett tag igen.
Dagens låt: "Angry white boy polka", Weird Al Yankovic. (Har ni inte hört detta extremt roliga potpurri hittar ni det här.)
Bond goes Ulysses
Det där var James Joyce komprimerade version av Quantum of Solace. Och precis så känns det att se den. Helt förvirrad från första stund till sista reste jag mig med ett frågetecken. Vad fan hände? En Bond är ingen Bond, två Bönder är en Dalton. Eller nåt annat i grann goddag-yxskaft-stil. Hur som helst är den riktigt dålig.
Kalla mig gärna farbror, men det var bättre med Compan och Rogga. Mycket bättre.
Annars är det arbetshelg denna veckända. Och därtill en sådan som gör att alla tankar på andra vettiga saker att göra blir helt överflödiga. Så jag kollar kassa filmer, bloggar en smula och sover mellan skiften.
Dagens låt: "Breakfast in America", Supertramp.
To read and read not
I en soffa nära mig studeras ett utrikiskt språk. Eftersom jag inte är särskilt bevandrad i ämnet tillåter jag mig att meddela omvärlden ett par tankar så länge.
Låt oss börja med lektyr, och närmare bestämt lektyr som jag har på listan över näst att dels införskaffa och dels läsa. Tredje delen om Djingis khans liv, Bergens väktare, har nyligen kommit på svenska och är således ett måste snart. Ryska thrillern Metro 2033: Den sista tillflykten av Dmitry Glukhovsky verkar vara en rasande spännnande och annorluna historia, varför jag är mycket sugen på den också. Och så stjärnskottet Catherine O'Flynns kritikerrosade debut, Händelser vid Green Oaks galleria, som med största sannolikhet hamnar i bokhyllan vad det lider.
I nämnda hylla finns förresten redan ett par olästa verk, såväl egna som lånade. Fortfarande har jag inte fått tummen ur och angripit No country for old men. Även tredje boken om Roy Grace vid Brightonpolisen står och väntar. Peter James har fullständigt briljerat med de två första böckerna, så Långt ifrån död fungerar mest som en karamell att vänta ut en stund. De lånade böckerna som väntar på användning är Svensk Maffia och den enastående Ryscard Kapuscinskis Imperiet.
För att göra alla val ännu svårare inledde jag, tillsammans med den där studenten i soffan, för ett par timmar sedan samläsning av Södermalmsmorden. Hittills en ganska gemytlig och ordinär bagatell.
Med dessa ord anmäler sig köksmästare Sporre sig till tjänstgöring, och innan ni sätter kaffet i halsen eller sprejar skärmen med det i ett skrattanfall så låter jag direkt meddela att detta sker under strikt övervakning och under gravt basala former.
Dagens låt: "Tender", Blur.
The little things that make me so happy
Annars bävar hela IFK Göteborgs fansskara och spelare en del just nu. United föll ju mot ärkerivalen Liverpool. Leksand tog stryk av Mora, vilket var minst lika smärtande. Och nu ska ett tredje, om än inte lika stort, favoritlag spela mot AIK om SM-guld till helgen. Med tanke på trenden ser det ut som att en vissa personer med svartgult hjärta i min närhet får anledning att höhö-a ordentligt igen. Hugaligen.
Nåväl, det kan vara hur det vill med det. Särskilt många tankar kring slika världsliga saker kommer det inte att bli under veckändan. Snarare kommer trevligt sällskap, god mat och spankulerande kombinerat med shopping hägra mest.
Dagens låt: "It's good to be free", Oasis
Avdammning
För att nämna några.
Men dagens låt är en annan av den sistnämnda gruppen: "My Hero", Foo Fighters.
Le petit fuckup
Dagens bonuslåt är "There's a lot of things to do before you die", Johnossi.
Night of living dread
När jag inte jobbar händer det att jag handlar. Eftersom jag numer är bilburen tillåts storhandlingar, vilket i stort är bra för ekonomin. Men då dessa storhandlingar utförs på stormarknader är det svårt att låta bli de fina filmerbjudandena på vägen. Nu senast ramlade jag över två filmer som jag har velat se länge. I'm not there och Papillon landade blixtsnabbt i kundkorgen, till totalsumman av 99 svenska riksdaler. De kan vara hälften så bra som historien säger och ändå vara värt det. Men det ska erkännas att man, som varande en lyssnare av Bob Dylan, skämmes en aldrig så liten aning över att inte ha sett den förstnämnda.
Hemmavid är jag ju ägare av en hel del kanaler, och dessa skaffades med anledning av att kunna se bra fotboll i första hand, bra filmer i andra hand och intressanta dokumentärer i tredje hand (fjärde handen blir nog den höga upplösningen). Så, vad händer när man kan se Manchester United - Liverpool i direktsändning för första gången på ett par år? Jo, man jobbar eftermiddag. Skräp, mina vänner. Skräp som bara den.
På inrådan blir dagens låt "If the stars were mine" med Melody Gardot.
Titt som tätt vart tionde år
Sportsidorna bjuder ingen vidare läsning i dessa tider. Det är tufft att vara leksing nu, det vill jag lova. Först stryk mot ett gäng Solna... bor. Och nu ikväll gick slaget om Siljan rent i sjön. Hujeda mig, jag befarar att den där Elitserien är och förblir en dröm allenast. Arbetsklädspengar eller ej.
Nä, bättre då att ägna sig åt kultur. De flesta av er vet redan att man ska se mäster Tarantinos senaste, och till er andra kan jag berätta: Man. Ska. Se. Mäster. Tarantinos. Senaste. Punkt. Och när man gör det kan man gott hålla ett extra öga på språkgeniet Christoph Waltz. Dra ända in i hela aftonsången så enorm han är. Och till er riktiga filmnördar (I'm looking for Gamleby här): har ni räknat alla flirtar med filmhistorien? Jag tappade räkningen.
Läser gör jag också. Inga nyheter för omvärlden, mest Peter James (Ett snyggt lik var bra, men inte lika bra som Levande begravd - och för övrigt är den engelska titeln mycket syggare på den försnämnda: Looking good dead), men just nu är det Roberto Savianos Gomorra. Med det språket i en dokumentärskrift hade det kunnat vara Kapuscinski, frid över hans minne, som skrivit. Ett gott betyg, det.
För övrigt: I Stockholm är jag inte född. I Stockholm har jag inte min familj. Och jag hittar nästan ingenstans. Men Stockholm har blivit varmt. (Detta är första och absolut sista gången Orup gästar denna sida, ens som vag referens.)
Dagens låt: "All along the watchtower" med, låt säga, U2. "There must be some way out of here"...
Dagens plagg: Kulturkofta
Utlämnad är en komplicerad film att tycka till om. Å ena sidan är det en intressant kommentar om Allsmäktighetens Förenta Stater och deras ensamrätt på alla människoliv som kan tänkas vara aldrig så lite terrorister. Å andra sidan smakar det lite illa efteråt, när man betänker att familjen som drabbas ändå måste ha en del blont amerikanskt i sig. Jag tänker nog ändå rekommendera er att se den, och berätta gärna vad ni tyckte.
Flickan som lekte med elden är inte alls lika komplicerad, helt enkelt på grund av att den inte är särskilt bra. Hoppig och ryckig, har man inte läst böckerna skulle man inte förstått mycket av första timmen. Det märks med all oönskvärd tydlighet att budgeten är bra mycket mindre än till första filmen, och att regissören är utbytt. Till skillnad från första är det här en typisk svensk film. Tyvärr.
Den är i alla fulla fall inte på något sätt lika spännande som drabbningen på Old Trafford igår. Sista kvarten såg jag, vilket var ganska precis vad mitt hjärta tålde. Besöket från Stockholm tittade konstigt på mig, men jag tror jag ändå har några vettpoäng kvar.
Annars har det här ju blivit något av en kulturblogg på senaste, har jag märkt, och det är faktiskt inte på flit. Det har bara blivit så, även om det var en tanke när jag comebackade att inte vara lika personlig this time around. Men när suget slår in kanske det blir en berättelse ur verkliga livet.
Dagens låt får bli "Sail beyond doubt", Sugarplum Fairy.
Ett par filmtips
Nåväl, det har setts film på senaste, vill jag lova. Slumdog Millionaire, Milk, Män som hatar kvinnor och Jakten på lycka för att nämna några. Låt oss börja med den sistnämnda, för att jobba oss uppåt kvalitetsmässigt. Den känns som amerikansk variant på Livet är underbart, utspelad i 80-talets San Fransisco, med dåvarande finanskris och allt. Men Jakten på lycka saknar allt som är fantastiskt med den italienska förlagan, och är i slutändan en bagatell som man både kan ha och vara utan.
Stieg Larsson-filmatiseringen däremot var en positiv överraskning, en av de bästa adaptioner jag sett på länge och dessutom kanske den bästa svenska spänningsfilmen någonsin (en miljard Beck-filmer inkluderat). det kanske säger mest om min generella syn på svensk film, men så är det.
Milk bjuder en gripande och intressant historia, och är klart sevärd, men Sean Penns Oscar var väl att ta i. Film-Tobbe brukar poängtera Penns förkärlek till gråtscener, och det blir ytterligare vatten på den kvarnen kan man väl säga.
Slumdog Milionaire å sin sida är precis så bra som alla säger. Snyggt filmad, otroligt berättad och välspelad. Se den, för höge farao, om ni inte sett den.
På bokfronten rekommenderas Peter James Levande begravd, ohyggligt spännande. Ska bli intressant att upptäcka vidare verk.
Dagens låt är "You got nothing on me", Mando Diao.
Skrytdags
Och Sockertopparna var precis så bra som de brukar, även om det inte går att jämföra en liten scen en vanlig lördagkväll i Peking med en stor scen en alldeles ovanlig Peace & Love-kväll på hemmaplan. "Marigold", "The Escapologist", "Just a little bit more" hörde som vanligt till favoritnumren. Och trots mina bedjande ögon blev det ingen "In Berlin" eller "Far away from man". Man kan ju inte få allt här i världen.
Roligast av allt var mina två följeslagar som inte var särdeles inlyssnade på Gondorrock. De kommer inom snar framtid att vara det - de gav spelningen fyraåenhalv av fem möjliga.
Från det ena till det andra så hämtade Sommardöden upp sig betänkligt mot slutet, sista hundra sidorna var svårsläppt läsning. Så av de två Kallentoftare jag läst måste denna vara den att rekommendera hittills. Och enligt rykten kommer Höstoffer inte upp i samma klass, men det ska jag bli varse senare. Att läsa framöver blir Ninas resa av Lena Einhorn och, på stark inrådan av en kollega, Levande begravd av Peter James. Den senare ska tydligen vara nåt av det populäraste Storbritannien har att erbjuda i läsväg, och nu börjar hans böcker komma på svenska också. Ska bli intressant hur som helst. Eftersom båda dessa verk planeras att läsas kring Medelhavet om sisådär en vecka så torde upplevelsen som helhet blir bra.
Till sist kan det avslöjas att filmatiseringen av Låt den rätte komma in inte är att rekommendera. Överhuvudtaget.
Dagens låt: Timo Räisänens version av "You shook me all night long".
And his name shall be...
Såg nån en tumme fara förbi fönstret så kan det ha varit min. Den blev äntligen urdragen förra helgen, då jag slog till och införskaffade fortskaffningsmedel. Ni läser numer en blogg vars innehavare är bilägare igen.
Nu ska jag försöka att minimera bilåkandet, men det är icke desto mindre en fanatastisk (sic) känsla att åter vara hyfsat fågelfri. Och pank, givetvis. Pärlan, Shadowfaxe och Brego är efterträdd av: Ulf. I väntan på bättre namn. Han sköter sig hursomhelst exemplariskt så här långt.
Ett filmtips är BBC-faktionen Into the storm om Winston Churchill. Intressant och rasande välspelat på alla håll. Att man får en hel drös tänk- och minnesvärda citat serverat gör den inte ett dugg mindre sevärd. Den mannen verkar ha haft en sällan skådad intelligenskvot.
Jag har dock hört en historia som inte sågs i filmen, som jag tycker är vansinnigt rolig. Det handlar om den store cigarrökaren och en av hans bittraste kritiker i parlamentet (som jag tyvärr glömt namnet på). Hon tröttnade totalt ur på Winston och berättade att om hon vore hans fru skulle hon minsann hälla gift i hans te. Churchill svarade lugnt:
"Och om du vore min fru skulle jag dricka det..."
På läsfronten spisas just nu Mons Kallentofts Sommardöden (på dalmål "Sömmädöödn"). Väldigt lik första boken om Malin Fors, Midvinterblod, vilket betyder att det är en annorlunda deckare som dock inte känns särskilt spännande.
Dagens låt: "The wind cries Mary", Jimi Hendrix.
Kommentatorkommentar
För övrigt skall också varning utfärdas för Dalarna med omnejd. När regnet slutar kommer ett annat oväder, lagom till helgen.
Dagens låt torde vara "Far away from man", Sugarplum Fairy.
Tittat, lyssnat, läst
Och så slukas det film som i fornstora dar också. Mest medelmåttiga dussinfilmer tyvärr, men emellanåt smyger det fram en liten pärla. Som alldeles nyss, då jag ramlade över Delirious, nån form av dramakomedi med Steve Buscemi i huvudrollen. En fascinerande berättelse som slutar lite väl sockersött, men klart sevärd. Buscemi är i sluskig toppform, i vilken han gör sig allra bäst. Jag menar, till och med när hans karaktärer försöker bättra sig går det åt helvete (lex Sopranos)
På musikfronten intet nytt, dock. Jag lyssnar fortfarande mest på Johnossis båda album, Elvis Costellos (som för övrigt gör en riktig kul cameo i Delirious) My aim is true och The Tallest Man On Earths Shallow Grave. Tilläggas kan dock att efter inlagringen av dammigheter i CD-hyllan har gamla favoriter fått en renässans. Soundtracket till Godzilla gömmer till exempel en hel del godbitar, som "A320", Foo Fighters, "Macy day parade", Michael Penn och The Wallflowers (med Jakob "Bobs grabb" Dylan som vokalist) finfina cover på Bowies "Heroes".
Dagens låt är ändå från en helt annan film, nämligen Juno, heter "All I want is you" och framförs av Barry Louis Polisar.
Att kombinera
Så varför ända in i hela Hälsingland bloggar jag?
Dagens låt är "Party with my pain", Johnossi.
