Glory, glory

Igår kväll nöp jag mig blå. Jag nöp mig röd. Jag nöp mig gul, lila, svart. Armbågen såg mer ut som en regnbåge innan jag förstod att det faktiskt var sant. Det som visades där på tv:n var ju så osannolikt att det inte ens finns på dvd.

United mosade Roma igår. Det var förnedring, förkrossning och förbaskat kul att se. Och framförallt var det sju mål mot ett.

Aldrig någonsin har jag sett något liknande, och det är högst troligt att jag aldrig får se nånting i samma genre igen. På sporten berättar man om att det var nästan femtio år sen en match slutade i (nästan) lika stora utklassningssiffror. Då var det Real som stod för bedriften. United själva har aldrig varit i närheten av såna siffror i Champions League.

När det nu hände kände jag mig som sexton igen. Då, för åtta år sen, var United laget på världens topp. Och då spelade de två matcher som är lika klassiska som den igår blev. Dels en fantastisk vändning mot Juventus i kvartsfinalen. Dels förstås själva finalen, där Bayerns guld blev till sand på övertid. Undertecknad skrek, närapå grät, av lycka. Det gjorde jag igår också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback