Är vi framme snart?
I full färd med att avveckla Sälen ur mitt medvetande försvinner jag återigen härifrån. Jämtland är ett minne blott (och blött, i dubbel bemärkelse). Nu ska jag istället undersöka om Stockholm har blivit kallt. En resa som ger skräckblandad förtjusning något av ett ansikte.
Skräcken ligger dels i de inte alltför höga tankar jag när om huvudstaden, som jag tidigare pratat om. Dels är också jag rätt övertygad om att jag har gått och fått feber. Det känns så där tungt i skallen och allmänt jobbigt när man försöker röra sig. Och vilken sekund som helst kommer jag att ha hostat bort det sista av min röst. Så själva resan lär bli sovande för min del.
Förtjusningen inför resan är förstås att det ska träffas damer. En dam, närmare bestämt. Eller rättare sagt en alldeles särskild fröken. Det är hon som hägrar, även om mina tjejer på jobbet är riktiga pärlor. Dessa börjar för övrigt bli lite trötta på mig, eftersom jag sneglar lite bedjande mot dem ungefär var femte minut som för att påminna dem om att jag vill åka. Och de känner nog på sig att det inte är deras sällskap som är det primära.
Jag hade även tänkt mig att kunna leva loppan en aning i den stora staden. Det skulle ju vinnas en pokerpott igår kväll, att slösas efter behag. Kvart över nio slutade det äventyret. Inte alls rikare men lite fattigare.