Firande, fjäll och film

Man skulle kunna tro att i en storstad så ligger det datorer och dräller lite varstans. Och att det därför är en bit av tårta att underhålla bekännelsesidor. Så är dock icke fallet. En sån tur då att man fixar sig trevligt sällskap i huvudstaden. Fröken Ahl kom ju och hälsade på, och som bonus fikades det med både Trumslagarpojken och paret Spoon.

Nu är man iallafall tillbaka i fjällen igen, ett år äldre dessutom. Bättre kan man ha det. Betydligt sämre också.

Fick ju se Scorseses senaste bidrag till filmhistorien igår. The Departed är precis så stenhård som man förväntar sig att en gangsterfilm baserad på en James Ellroyroman ska vara. Och precis så Bostonaktig som riktigt hårda berättelser tydligen är om de är bra. Undertecknad har sedan länge haft svårt för namn som DiCaprio, Wahlberg och Baldwin. Alla gör kanske sina mest helgjutna roller någonsin. Men de har inget att sätta emot Mästaren. Jack Nicholson är alltid creepy, till och med i romantiska komedier. Karaktären Frank Costello är inget undantag.

Skådespelandet och storyn blandat med skön berättarstil gör The Departed till det kanske bästa i gangsterväg sen Boondock Saints. Tycker man inte den är gangstrig på rätt sätt kan man istället säga att det är det bästa sen Goodfellas. Och den hade säkerligen gjort sig bättre på en stor biograf i Stockholm än hederligt stulen på en halvbra dvd-spelare i Sälen.

Det där var ett smakprov av min filmkritiska sida. Den dyker upp när man minst anar det. Läsare av denna sida är härmed varnade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback