Stockholm i min hjärna
För första gången i hela mitt liv längtar jag till Stockholm. Har aldrig varit särsklit imponerad av den kungliga huvudstaden tidigare. Det är jag i och för sig inte nu heller, tycker mest det är stress, för mycket folk och allmänt magsårsframkallande att befinna sig där.
Om en vecka drar jag dit ändå. Ska dit och jobba med samma sak som i Jämtland. Men det är inte jobbet som drar. Inte heller alla sköna film- och skivaffärer man kan förlora sig i. Inte ens Tintinaffären, de mest trampade fyraochenhalv kvadratmetrarna sist jag var i Gamla Stan, är vad jag ser fram emot mest.
Jag får besök när jag är där. Ett besök som ger köernas stad ett helt nytt skimmer. Och när till och med ett sånt ställe lockar så står det, utan någon som helst tvekan, klart:
Ett visst yrväder kan lysa upp vilken tillvaro som helst.