Confessions of a slightly degenerated mind

Trodde inte det skulle bli så här. Hade man för ett år sen sagt mig att jag skulle stå i Sälen - av alla ställen - och på fullaste allvar känna mig tårögd över att lämna stället, då hade jag garvat en hel del. Det gör jag förstås nu också. Man är ju man, då går ju inte sånt för sig.

Men det är bra nära.

På rekordkort tid har jag träffat så många jag kommer att sakna. Folk som skjutsat, stöttat och varit alldeles, alldeles underbara (Annsi, Annso, Marigold). Andra som varit kompisar när man behövt det som bäst, och dessutom agerat lätta pokeroffer (Andy, Mange, Janson). Och till sist trevligt folk som man bara kommer att sakna att snacka om allt och inget med (Mr Momountain, P Southgrove, Fru Hagman, Bengt-Bengt, Lejas matte, The Falk).
 
Alla har de sett till att en stackars copy hittat rätt i en ny miljö och känt sig som hemma. Tyvärr verkar de ha gjort ett lite för bra jobb. För satan vad det känns jobbigt att åka härifrån.