Confessions of a slightly degenerated mind

Just another day in ultra rapid. Såna här dagar fattar inte att det är både Leksand och United på tv ikväll. Och att det dämed är lag på att alla timmar under ordinarie dag ska vara hälften så långa.

Största skrällen med kvällen är annars att Janson verkar bli en no-show. Trots att jag har viftat med Canal+ framför nosen på honom. Han håller i och för sig, konstigt nog, inte på Siljans finest (nåja). Men man tycker att han borde visa lite solidaritet, jag har ju genomlidit hans kaffelagsmatcher. Och Pulse, hujeda mig.

Problemet med kanaler som visar sport man vill se är att filmtittandet blir lidande. Har faktiskt hela två ottittade filmer hemma, som således även efter kvällens bravader kommer vara otittade. Skämmes tamefan.

Det är för övrigt första och sista gången som jag parafraserar schlager i rubriken. Men just nu känns det som att jag inte kommer hem ikväll.

Helgen som gick blev ett gäng Amsbergspojkar odödliga. Då tog de nämligen hem en fin cuptitel, efter att ha försökt i över tjugo år. Skuggan, Kåla, Akka och alla andra fick äntligen en riktig anledning till att ha den obligatoriska efterföljande lagfesten. Hjälte blev dock en annan Amsbergsinventarie, Lillevold. Och att nämna Lillevold utan att också nämna en helt fantastisk ramsa, till vilken han är källan, är oförsvarbart:

"Förr var det nu, fast jävligare var det desto värre, men så här jävla sämre har det tamefan aldrig varit dåligt."

Gissar att han kände motsatsen under helgen. Åtminstone på lördagen.

Det börjar kännas nu. Att det inte alls är säkert att jag jobbar i mars. Eller månaderna efter det heller, för den delen. Långskotten på mina ansökningar börjar kännas väl långa snart. Ungefär som om Linderoth skulle skjuta från 50 meter och hoppas på Xabi Alonsoutdelning. Och för er som inte följer fotboll så där jättenoga kan jag berätta att det inte händer varje dag. Det händer till och med aldrig.

Lite illamående är jag allt, vill ju liksom se något ljus i tunneln snart. Det börjar lukta bränt i knutarna också, för snart bär det iväg norrut. Även om det ska bli riktigt kul är det något som gör det svårare att veta om det där ljuset kommer eller ej.

I och för sig är jag sorgmodig i överkant. Jag har faktiskt ett stående erbjudande om att bli hemmafru i Norrköping. Återigen tror jag inte riktigt fröken Ahl vet vad hon gett sig in på. För det ser mer och mer ut som att jag nappar på det.

Efter den tyngsta återfärden hittills befinner jag mig bland fjälltoppar igen. Kunde ha varit gladare över det. Kunde ha varit ledsnare också. Många saker talar just nu för Borlänge eller ännu sydligare breddgrader. Men jag har iallafall Ode to ochrasy hemma igen.

Den tröstar mig lika mycket som det påstås att något kallat nganga tröstade mig en gång i världen. Det är en jäkla tur, för dagar som idag behövs det. Dagar som igår behövdes det ännu mer.

Ibland dyker det upp namn som Film-Tobbe, Taallae, Grycksboexpressen/New Yorkexpressen, Trumslagarpojken och Mr Spoon i de här trakterna. Detta handlar först och främst om ett alldeles för ihärdigt läsande av St. Halvar, Kung Olsson och Bjurre, som alla skriver underbara alster och refererar till sin omgivning med fyndiga titlar och smeknamn. Monkey see, monkey do, som man säger åvör där. Sen vill man ju inte hänga ut folk heller.

Nu ska ni inte tro att jag sitter och krystar fram de här smeknamnen, de är inte en ren Sporre™ utan fabrikationer skapade i stundens hetta, allt som oftast. Film-Tobbe har fått sitt namn av sitt gedigna filmtittande, ofta i sällskap med undertecknad. Grycksboexpressen tog sig en gång en mindre genomtänkt repa till en förort till Mordor, kommentar överflödig. Nuförtiden förlägger han sina trippar, mer genomtänkta men med samma syfte, till New York, så en ändring verkar vara på sin plats.

Taallae är en överdriven latiniserad dalmålsvariant av ett smeknamn som är för gammalt för att jag ska ha en aning om när och hur det kom till. Mr Spoon och jag har enligt en felaktig uppfattning legat sked (in his dreams), och Trumslagarpojken är förstås såväl trumslagare som pojke.

Det finns andra som jag skulle kunna nämna, som Mr Frimmo, Janson eller Fossmo. Men anledningen till de smeknamnen har jag antingen inget att göra med eller en alldeles för tråkig förklaring till.

Eftersom jag redan dragit en nära-kändis-händelse tänkte jag fortsätta på det spåret. Den här är dock mer nära än den tidigare. Alltså sitter också skrytmånshatten stadigare.

Alla, med lite vett, sans och heder i kroppen, har förmodligen sett Sällskapsresan. Detta är en av de största replikkällorna i det sporrska hemmet. Närmare bestämt är den trea, efter Sagan om Ringen-filmerna och allt jag sett med R Gustafsson. "Pepes bodega, ja hitta de", "Invalido" eller "Javla smalanningar" är några exempel på användbara stäv.

En annan klassiker är ju "Heja Eslöv!". Och nu börjar jag närma mig poängen. Jag har aldrig mött vare sig Sven Melander (som ropar) eller Weiron Holmberg (som står bredvid), tyvärr. Men rullskidåkaren, som får fans efter vägen, vet jag vem det är. Han sitter nämligen om dagarna cirka fem meter från yours truly. Jag tänker inte gå in på namedropping, men jag kan avslöja att han var scenograf för detta stycke svensk kulturhistoria. Det ni.

Jag råkar veta exakt vad Marcus Birro pratar om på sin blogg. Han pratar nämligen om ett ställe jag besökte i helgen. Ett ställe som jag förmodligen fortfarande skulle botanisera i om inte en viss fröken Ahl sett till att jag haft annat att tänka på (Kyckling classic).

Synd bara att herr Birro inte var på Norrköpings antikvariat när jag var där. För första gången i mitt liv var jag för tidigt ute.

Det kliar i hela kroppen. Jag är konstant sugen på något att äta, men vet inte vad. Har ont i huvudet, tunnelseende och en liten släng av tinnitus. Känns som att jag rör mig i slow-motion. Livet känns innehållslöst, som ett skal som väntar på att fyllas. Jag gråter mig till sömns och hoppas allt ska vara bättre nästa morgon.

Men det är det inte. Allt bara börjar om, bara lite långsammare och lite tommare. Hopplösheten genomsyrar snart mitt hela väsen. Inte ens Tarantino, Red Hot eller godis kan döva begäret.

Hur ända in i hela helvete kunde jag glömma Mandos Ode to ochrasy i Borlänge i julas?

Det var ett tag sen jag läste det, men det gör det inte mindre sant. Och inte mindre sjukt otroligt. Varje gång jag läser det måste jag slå mig själv i skallen med usb-minnet.

Iggy Pop kommer till Peace & Love. Han kommer till Borlänge, hem till mig. Eller ja, nästan då. Jag som ett tag var fundersam över om jag skulle gå på den där festivalen nästa år. Men kan Iggy kan jag. Och kommer Iggy kommer jag. Att Stooges är med gör saken bara mer självklar.

Det betyder att man kan börja drömma om "Passenger" och "Lust For Life" samtidigt som "1969" och "I Wanna Be Your Dog", plus den nya magnifika covern på Teddybears "Punkrocker". För att bara nämna några. Helt ojävlatroligt underbart.

Undrar bara om det innebär att jag och Film-Tobbe får ta en annan låt att spela när vi tar färdknäppen i sommar. Eller om det bara betyder att vi först får höra den på mycket grannirriterande volym och sedan se den framföras av the man himself. Grundtipset är det senare alternativet. Det är svårt att få för mycket av "Lust For Life".

Kanske kollar vi på Trainspotting innan också.

Förra veckan var fylld av spefulla kommentarer om en alldeles för lång resa. Jag har varit sjuk i huvudet, helt väck, ett pucko och en dårfink. Bland annat. Det skulle ju vara ett het befängt företag att åka 400100 meter bara för att kurtisera en dam. Enligt alla utom mina tjejer på kontoret, som bara lagt huvudet på sned, lett och sagt "Åååhh".

Look who's laughing now. Varenda meter var värd mödan. För det har bjudits gott att äta och dricka, en riktigt fin vandring i en riktigt fin gammal stad, film och kunskapsspel (mmm, kunskapsspel, rrraaah).

Och fröken Ahl. Och så fröken Ahl. Härliga, söta fröken Ahl som har sett till att jag haft minst ett leende på läpparna hela helgen, visat mig runt i sitt slott och till och med visat en staty föreställande Moa Martinsson, som jag beundrar ganska mycket i smyg.

Å andra sidan har jag betalat för mig också. Jag har ju introducerat både Pale Blue Eyes (låten alltså) och Kyckling classic. Och det är inte kattskit.

Snart, snart, snart drar jag. I en bil med fläkt, redbar stereo och fungerande vinterdäck.

Thank god it's friday.

Högst upp på favoritlistan för tillfället: Janson! Holm, Fröding, Alsterlind kan maka på sig, Janson är den förnämste värmlänningen av dem alla. Vad är väl en höjdhoppare, en höjdardiktare och en höjdartjippare mot en som lånar ut sin bil till en vän i nöd?

Jag tror Willem Dafoe säger det bäst: "Kinda makes me feel like riverdancing".

Allt som allt 42 stycken favoritfilmer, utan inbördes ordning, och alla har de sin egen oemotståndliga charm. Vilken som helst av dem kan jag vid vilket ögonblick under dygnet som helst bli abstinent sugen på att se.

Och jag har mage att kalla Douglas Adams för vrickad.

Awfully tired now, boss. Dog tired. Och det på grund av de små delar av Pers vindilar som når hit upp. Det kan förstås vara nån annan parvel som har tagit sig hit för en blåsning (förlåt). Vem det än är - Per eller Gudrun eller vemsomhelst - så gör denne sitt yttersta för att hålla mig vaken.

Min lya är begåvad med tre rum, kan man säga. Ett sovrum, ett kominerat kök/matsal/biosalong och ett gästrum. Alltså borde chansen att hitta ett ställe där man kan sova ostört på vara stor. Sällan pinkar en trähäst halva pottan full.

De båda sovrummen ligger nämligen vid varsin husknut. Dessa husknutar skulle fungera som mistlurar bara man andades på dem. Så vid vindar som nattens blir de inte jättetysta. Sovrummen strukna från sömnlistan, således.

Hoppet står alltså till det där tredje rummet. Där finns istället en köksfläkt. En köksfläkt som har spjäll. Spjäll som skulle göra min polare Trumslagarpojken, pa-rapa-pam-pam, grön av avund när det blåser. Säg så här: jag såg trummisen i Hardcore Superstar ösa konstant i nästan en timme på en spelning förra veckan, men med tempot mina köksfläktspjäll håller skulle han ha orkat max tio minuter. En bock i vakenkolumnen för vardagsrummet också. Som man säger i Amerikat: This blows bigtime. Endera morgonen vaknar jag förmodligen, fullständigt utsövd, på toaletten. Enligt Film-Tobbe ska golvvärmen fungera utmärkt även nattetid.

Nu längtar jag, om möjligt, ännu mer till helgen. Då kommer jag möta ett helt annat yrväder. Mycket trevligare yrväder, dessutom. Rapporterade SMHI om såna skulle väderleksrapporten vara dagens höjdpunkt.

Snön faller och jag med den. Den hade till och med täckt min bil, fast den står under tak. Så då kom jag sent till jobbet. Och jag försöker tvinga mig själv att tycka att det är såå bra med snö. Men det är svårt, med wannabeknä och en soon to be over-anställning. Men det här är ingen klagosång, jag lovar.

För det är riktigt roligt att komma till jobbet och se leenden överallt. Jag är ju den ende som inte njuter i alla fulla drag just nu. Och leenden är smittsamma, vilket är en jäkla tur. Annars hade jag befunnit mig en bra bit längre ner på utvecklingsstegen, med en spade i näven och haglande svordomar.

Men jag gräver inte ner mig. Om inte annat håller helgens endorfinöverdos ett tag till.

Sälen hade ju finbesök. Utan att det ens visste om det, verkade det som. Det engagerade sig nämligen inte jättemycket för att få eminenta paret Spoon att känna sig välkommet. Inga röda mattor, ingen extra insatt pulkabacke utanför mitt hus. Så jag fick dra lasset själv. Skönt att vissa personer i ens närhet är ganska lättunderhållna. Det räckte med att hälla i dem lite rött och enchilladas, och slå på Monkey Ball eller en film, för att se de små ögonen tindra i kampen för att hålla sig vakna i soffan. Tror också jag fick plus i kanten när jag lät (nåja) herrn (nåja) i huset vinna. Flera gånger till och med. Eller ja, alla gånger då.

Till mitt försvar ska sägas att min fåtölj stod konstigt. "It was a funny angle", som Tyrone i Snatch så elegant förklarar.

Annars fortsätter helghöjdpunkterna. På fredag invaderas Norrköping av undertecknad. Stackars fröken Ahl har ingen aning om vad hon givit sig in på.

Jag letar desperat, förtvivlat, besinningslöst och aningen svettigt efter inspiration. Halvar ligger på bokhyllan hemma, Kung Olsson på Borlänge Stadsbibliotek. Jag har läst varenda rad jag kan hitta på nätet, såväl av de där två såväl som andra mer eller mindre inspirationsgivande pennfäktare. Ack nej, ack nej, det går ju ej. Vad kan det bero på?

Tja, antingen beror det på att det inte finns så mycket rent läsvärde on this beautiful thing called nätet. Eller så har jag kanske läst allt redan. Eller så har det en aning att göra med att jag, inom fem minuter efter att ha startat en sökning efter inspiration, ofrånkomligt hamnar på en shoppingsida. Antingen för film eller för böcker.

Och där blir jag allt som oftast kvar.

Ibland börjar det med att jag letar efter Slastexter. Eller ja, det börjar alltid med ett fåfängt försök att hitta honom. Men det är just fåfängt, Slas vill inte ha några texter på nätet. Och det är förmodligen inte det media han gör sig bäst i heller. Mediet för Slas är en ganska gammal bok, som man blir nostalgisk bara av att titta på och luktar bibliotek, ett halvmörkt litet rum, med en kopp kaffe bredvid sig och Cornelis i lurarna. Då mår man, kan jag säga.

Titta, här håller jag som bäst på att fundera ut hur jag kan glida in på fel spår, och så gör jag just det. För att citera Steve Buescemi, alias Garland Greene: "Define irony". Con Air är faktiskt en gravt underskattad film.

Iallafall, steget från Slas är ganska långt till Stephen King. Men det tas på en kvart, max. Har man kommit till King har man oftast tagit vägen över Hasse Alfredsson och liknande till typ Conn Iggulden (och tankarna har vandrat till Gladiator) eller Dennis Lehane (Mystic River). Därmed har jag gläntat på dörren till filmvärlden. Väl inne på Stephen King har jag sparkat in den. Brutalt dessutom, eller så brutalt jag kan. Jag är ju trots allt en snäll kille. För snäll säger vissa, inte alls tycker andra. Ingen aning säger jag.

Nu gör jag det igen. My name is Maja. Babbel Maja.

Nätfärden fortsätter från Adlibris, Bokus och allt vad det kan vara till Ginza, Discshop och allt vad det kan bli. Sen varvas bästa prisexempel mellan de olika sajterna, medan man kollar Imdb (även känt som bibelns nätversion) efter information som man bara måste ha. En och annan smygkik på Filmtipset blir det också, för att få reda på hur man kanske kommer att tycka om den och den filmen. Hujeda mig, på mindre än trekvart har jag glömt allt vad skrivande och jobb heter.

Och för den som fortfarande är med till den här meningen, och inte somnat, är det ingen som helst konstighet med det. Varför skulle jag behålla fokus på en timme eller två om jag inte ens kan hålla det i typ ett A4?

Fick jag alltså beskedet att jag inte kommer vara kvar i Sälen längre än till sista februari. It's your loss, sa jag inte utan gick istället runt i vakuum hela dagen. Som fint vispad grädde på pulvermoset strejkade bilen när jag skulle åka hem och dränka mina sorger i juice.

En sån himla tur att man har vänner. Taalae ringde och frågade hur jag mådde. Han är en pärla, helt enkelt. Mange, världens bästa ekonomichef, hjälpte till med min bil och lät mig sen låna hans. Fröken Ahl, underbara fröken Ahl, fick mig på bättre humör med ett alltid lika trevligt telefonsamtal. Och så mama und papa. Öppna armar från Borlänge har aldrig känts närmare. In the words of Supergrass: "I miss my mummy and I miss my daddy". Till sist kom Janson förbi och gav sitt stöd, trots att det inte gick hockey på tv. Så jag la mig ändå med ett relativt lätt sinne igår.

Synd bara att det är en ny dag idag.

Å andra sidan är det en dag närmare Anna med stort A och Mr Spoons ankomst. Då jäklar blir det Monkey Ball, filmciterande och sedvanlig mobbning av undertecknad. Underbart. På menyn: kycklingenchilladas (eller tvåchilladas, Annas anm.), vin och sallad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Och inte nödvädigtvis vin för mig.

Mattan under mig bara försvann. Har svårt att stå, har svårt att falla på samma gång. Yr, förundrad, förvirrad, ledsen, tom... Försöker förstå vad det egentligen är jag känner.

Sälen, som har blivit mitt hem, kanske inte är mitt hem så mycket längre. Nånting som kallas provanställning går ut, och sen blir det inget mer. Ska jag svära, gråta eller gå hem? Eller allt samtidigt? Å andra sidan ska man kanske se möjligheterna. Det är ju nu jag äntligen skriver den där boken. Eller blir journalist. Eller läser filmvetenskap i Falun (a.k.a. Mordor). Hur jag än funderar hamnar allt på samma tanke i slutändan.

Vafan gör jag nu?

Jag börjar se vita prickar framför ögonen. Många till och med. Jag är blöt om fötterna, och får lov att lyfta dem högre än vanligt när jag går. Fryser gör jag också. Tror jag håller på och bli sjuk. Samtidigt minns jag något från forna tider om att sånt här hände då och då.

Now listen here, son, sa han. Och jag lyssnade. Men inte tillräckligt. Så här i efterhand skulle jag ha hörsammat honom på allvar. Han berättade om en del av this beautiful thing called internet, som var väl värd alla besök. Jaja, det blir nog bra med det, svarade jag och glodde vidare på Family Guy.

Förlåt, Film-Tobbe. Jag skulle ha lyssnat mycket tidigare. Jag antar att jag är den siste som upptäcker det, men tjuvlyssnat.se är hur kul som helst.

Annars verkar de där gudarna jag snackade om igår tagit sitt förnuft tillfånga. Det är kallt idag, och den ljuva musiken av snökanoner ljuder i mina öron. Lättnaden sprider sig.

Gick jag alltså och skaffade en blogg till slut. Har funderat på det länge, Mr Spoon har tryckt på, andra också. Men det var ändå min husgud och förebild herr Halvarsson som såg till att det blev av. Klart du ska ha en blogg sa han. Och vem är jag att säga emot?

Eftersom jag får magsår, krupp och små utslag av presentationer av typen ”jag är en kille på 23 vårar…” så tänkte jag att en lista över vad jag reagerade på förra året skulle få ge en bild av vem jag är. Jag lovar att nästa inlägg inte blir lika långt.

Och nej, jag är inte mainstream. Bara väldigt lättpåverkad. Därför denna lista.

2006 års…

… sämsta film:

Pulse. Överdrivet, platt, förutsägbart och alldeles bedrövligt. Jag blev faktiskt förbannad, så dålig var den.

… skönaste OS-semifinal:

Hockeydamerna. Synd bara på Chris Härenstams överdrivna avslutande kommentarer. Men det var en riktigt rolig straffläggning.

… bästa bok (läst i år alltså):

… bästa spelning:

Timo Räisänens på Peace & Love. Har aldrig varit nåt fan tidigare, men nu är man fast. Hade hoppats på att Red Hots spelning i Globen skulle hamna här, men icke. Trötta surfare på scen är inte kul.

… roligaste hockeymål:

Damerna igen. Det enda målet de gjorde i OS-finalen var ju hysteriskt roligt, och dessutom snyggt i slutändan. Två frågor: När får vi se herrarna göra repris? Och varför var inte det målet med på OS-krönikan? Skandal.

… bästa skivköp:

Mandos Ode to ochrasy. Fastnade direkt, och växer hela tiden. Titelspåret är de kraftigaste ryggradsrysningar jag fått av en skiva någonsin. Och You don’t understand me är helt fantastisk. Jag skulle kunna rada upp hela skivan, men nöjer mig så. Sockertopparnas andra skiva är också helt underbar, och det är Red Hots Stadium Arcadium också. Bra skivår, helt enkelt.

... jobbigaste resa:

100 mil i bil med överlastat släp, två katter och sjukt jävla många vägarbeten. Luleå-Örebro; en resa väl värd att låta bli.

… skönaste OS-final:

Hockey är ju tv-sporten numero uno, men den gamle skidgnidaren i mig var alldeles till sig när Lind och Fredriksson tog sprintstafettguldet. Å andra sidan var jag helt galen under curlingfinalen också. Men jag tar lättare in en sport som jag förstår och dessutom själv kan utöva (kan inte åka skridskor och fattar inte hur man skruvar en stenklump).

… i särklass härligaste telefonsamtal:

Det som sa att jag fick jobb i Sälen. Att flyta på moln fick en helt ny innebörd.

… i särklass härligaste e-mail:

Det som sa att jag fick VG på min C-uppsats. Att flyta på moln fick en helt ny innebörd.

… i särklass härligaste dag:

Den då jag fick årets i särklass härligaste telefonsamtal och e-mail. Att flyta på moln fick en helt ny innebörd.

… roligaste fotbollsmatch:

Blev aldrig av. För det skulle ha varit Uniteds Champions Leaguefinal, Amsbergs avgörande kval till femman eller Sveriges VM-final. Men det bidde ingenting med nånting. Måste jag välja nåt blir det ändå Sverige-England i VM. Båda mina favoritlag, storbilds-tv, många mål, spännande och min lookalike Linderoth var överlägset bäst på plan.

… tråkigaste fotbollsmatch:

Ta fram ett spelschema för italienska Serie A, blunda och peka. Gäääsp.

… jobbigaste dag:

15:e februari. Då gick de in i knät, jag mådde dåligt av narkosen och skämde ut mig inför såväl läkare som sköterskor.

… tydligaste ”Varför-gick-jag-på-bio?”-film:

Pirates of the Caribbean 2. Kan vara de sämsta 100 spänn jag nånsin spenderat. Skulle varit Mr & Mrs Smith om det inte varit för att Mr Spoon fixade halva priset på den. 50 spänn var den värd. Inte ett öre mer.

… bästa tv-serie:

Family Guy. Alltid Family Guy. Alternativt Grey’s Anatomy eller Entourage.

… mest överraskande favoritskribent:

Ronnie Sandahl på Aftonbladet. Faktiskt.

… favoritcitat från filmens värld: