Viktiga saker hamnar fel
Känner att jag måste döda en myt. Som titeln på denna sida antyder är jag inte sjuk. Bara lite urartad. Det är därför jag plötsligt kan brista ut i citat från verkliga och (oftast) overkliga livet. Och det handlar inte om nån sorts fallenhet för att lära mig saker. Jag lägger bara andra saker på minnet än en normalt funtad människa gör.
Istället för att komma ihåg hur man kokar potatis är det istället saker som vad Jean Luc Godard kallar sig i början av En Rövarhistoria som fastnar hos mig. Jag planterar lättare en rätt lång monolog från Pulp Fiction än kommer ihåg att byta mitt bankkort till något man kan betala med överallt. Säger någon något riktigt, riktigt flummigt (Ho hadd grädda i grötnn!) fastnar det ljusår tidigare än om nån berättar hur man bränner en skiva. Så är det bara.
Tyvärr fastnar också saker ganska ofrivilligt. Jag är inte jättestolt över att kunna "Nobody puts Baby in a corner", "I carried a water melon" eller att jag kan nästan hela soundtracket till Dirty Dancing utantill. Hade jag inte varit så säker i min manlighet (yeah, right) hade en sån sak kunnat vara oroande.
Hur som helst, har det en gång fastnat så kan det också dyka upp när man minst anar det. Och det räcker med aldrig så små kopplingar för att det ska brinna till. Det händer också att vissa meningar dyker upp helt utan retning. "Tree? I am no tree, I am an ent!" är ett exempel. "A, a, vetu, vi brukar leka, också" ett annat. Och New Yorkexpressen är skyldig till att "Hadd ho grädda i grötnn?! Ho änt riktut riktu!" i tid och otid lämnar mina läppar.
Folk i min närhet börjar dock tro att de vet hur de ska hantera problemet. De ler lite medlidande, suckar och pratar om vädret. Som om det skulle stoppa mig, jag fortsätter gladeligen med andra citat, och... Vänta nu, skulle jag inte döda myten om min sjukdom?
Istället för att komma ihåg hur man kokar potatis är det istället saker som vad Jean Luc Godard kallar sig i början av En Rövarhistoria som fastnar hos mig. Jag planterar lättare en rätt lång monolog från Pulp Fiction än kommer ihåg att byta mitt bankkort till något man kan betala med överallt. Säger någon något riktigt, riktigt flummigt (Ho hadd grädda i grötnn!) fastnar det ljusår tidigare än om nån berättar hur man bränner en skiva. Så är det bara.
Tyvärr fastnar också saker ganska ofrivilligt. Jag är inte jättestolt över att kunna "Nobody puts Baby in a corner", "I carried a water melon" eller att jag kan nästan hela soundtracket till Dirty Dancing utantill. Hade jag inte varit så säker i min manlighet (yeah, right) hade en sån sak kunnat vara oroande.
Hur som helst, har det en gång fastnat så kan det också dyka upp när man minst anar det. Och det räcker med aldrig så små kopplingar för att det ska brinna till. Det händer också att vissa meningar dyker upp helt utan retning. "Tree? I am no tree, I am an ent!" är ett exempel. "A, a, vetu, vi brukar leka, också" ett annat. Och New Yorkexpressen är skyldig till att "Hadd ho grädda i grötnn?! Ho änt riktut riktu!" i tid och otid lämnar mina läppar.
Folk i min närhet börjar dock tro att de vet hur de ska hantera problemet. De ler lite medlidande, suckar och pratar om vädret. Som om det skulle stoppa mig, jag fortsätter gladeligen med andra citat, och... Vänta nu, skulle jag inte döda myten om min sjukdom?
Kommentarer
Postat av: Koss-Karlsson
Pingst-Hildur och evangelist-Elsa kunde onekligen sina saker då det begav sig.
Du har dessa underbara damer mycket att tacka, broder!
Trackback