Olika sorters sevärdheter
Utan tvekan är det lättare att visa saker värda att se i Peking jämfört med Gondor. Herr och fru Taallae var ju på besök i helgen, och trots att undertecknad inte är fantastiskt bevandrad i stans sevärdheter hade jag inga större problem med att komma på vad jag kunde visa. Så jag tror att de båda var nöjda när de återvände till Örebro. Det var då jag.
När ensamheten återigen lägrade sig över lägenheten igår så tog jag en repa till en av alla videouthyrare i krokarna. Jag har länge varit sugen på att se Den svarta dahlian, Infödd soldat, Flags of our fathers och Letters from Iwo Jima. Jag höll i dem alla innan jag såg vilken det skulle bli. The last king of Scotland har varit på tapeten ända sedan jag hörde talas om den, och nu hittade jag den i dvd-hyllan.
Och inte blev jag besviken. Vilken enastående tätt berättad historia, man sitter ju som på nålar mest hela tiden. Att Forest Whitaker gör sin bästa roll någonsin gör inte saken sämre. Jag fattar helt och fullt varför han fick den där guldgubben senast. Dude got skill.
Sen är jag lite imponerad av kameraarbetet också. I likhet med till exempel Children of men blir kameran ofta väldigt deltagande i vad som händer, och närvaron är stor. Dessutom kommenterar kameran "sig själv" emellanåt, om än väldigt subtilt. Det handlar om att när Whitaker till exempel står och pratar om hur stor han är, eller andra kommentarer om hans kropp, så koncentrerar sig kameran i ett par sekunder på just den del han pratat om. Väldigt snyggt och fyndigt, ett sätt att underbygga Idi Amins tro att allt kretsar kring honom.
The last king of Scotland var en perfekt film för att få tillbaka filmsuget. Och eftersom jag flyger solo även i afton finns en chans att jag, när jag lämnar tillbaka denna, tar hem nån av de där ovan nämnda filmerna. Eller Paris, je taime. Eller nån annan som jag kommer på i stridens hetta.
När ensamheten återigen lägrade sig över lägenheten igår så tog jag en repa till en av alla videouthyrare i krokarna. Jag har länge varit sugen på att se Den svarta dahlian, Infödd soldat, Flags of our fathers och Letters from Iwo Jima. Jag höll i dem alla innan jag såg vilken det skulle bli. The last king of Scotland har varit på tapeten ända sedan jag hörde talas om den, och nu hittade jag den i dvd-hyllan.
Och inte blev jag besviken. Vilken enastående tätt berättad historia, man sitter ju som på nålar mest hela tiden. Att Forest Whitaker gör sin bästa roll någonsin gör inte saken sämre. Jag fattar helt och fullt varför han fick den där guldgubben senast. Dude got skill.
Sen är jag lite imponerad av kameraarbetet också. I likhet med till exempel Children of men blir kameran ofta väldigt deltagande i vad som händer, och närvaron är stor. Dessutom kommenterar kameran "sig själv" emellanåt, om än väldigt subtilt. Det handlar om att när Whitaker till exempel står och pratar om hur stor han är, eller andra kommentarer om hans kropp, så koncentrerar sig kameran i ett par sekunder på just den del han pratat om. Väldigt snyggt och fyndigt, ett sätt att underbygga Idi Amins tro att allt kretsar kring honom.
The last king of Scotland var en perfekt film för att få tillbaka filmsuget. Och eftersom jag flyger solo även i afton finns en chans att jag, när jag lämnar tillbaka denna, tar hem nån av de där ovan nämnda filmerna. Eller Paris, je taime. Eller nån annan som jag kommer på i stridens hetta.
Kommentarer
Trackback