Confessions of a slightly degenerated mind

Givetvis sprack schemat direkt. Först gjorde glada vänners lag att inledningen på festivalen missades, och nedfärden mot stan började inte förrän vid halvsjusnåret. Så Plura och Carla var första akt att ses. Och sämre kan man definitivt ha det. För er som hört dem tidigare: Plura och Carla var Plura och Carla. För er som inte hört dem: Tänk bloggen, den som nu tyvärr är nerlagd, och tänk den i kvadrat.

Jag hamnar nånstans mittemellan och hade gåshud, i kubik.

Roligast igår var iallafall överlägset Mustasch, som visade skön självdistans och verkligen bjöd på sig själva. Även om jag inte riktigt är något fan. Men som sagt, roligt var det.

Vackraste rösten satt förstås på Anna Ternheim, som jag bara såg väldigt lite av på grund av vissa förvirrade kompanjoner. Det lilla var vackert och stämningsfullt, men hennes musik gör sig bättre på mindre, tätare scener än på stora schabrak på Stationsgatan.

Just ja, jag höll på att glömma The Sounds. Det finns anledning att göra det.

Hemma igen då, efter en resa fylld av små, kvittrande, lallande, överpackade (bokstavligt, inte bildligt) och allmänt yra festivalbesökare. Men tåget gick även idag som på räls, så att säga.

Det bör nu räknas med en hel del rapporter från nämnda musikbaluns ett par dagar framöver.

"I'm yours", "I found this boy", "Johnny get me a jojo", "Stirra ner", "Father of a son", "Today is a good day", "Snickeboa".

Så där, då har jag nog listat alla låtar jag absolut, verkligen, jättemåste höra och se under helgen. Hoppas att de som ska spela den trejde låten noterat att de ska spela den. Annars råkar jag känna både en och två och tre snubbar med vita chevor och övertalningsrutin. Eller ja, jag känner några som också verkligen vill höra den låten, så jag är inte ensam. Dessutom ska jag förhoppningsvis ut och fiska med den som namngivit låten, och han vill verkligen inte göra mig ond innan vi ska ut på en ödslig sjö i en eka, bara han och jag.

Om bara tjugotvå timmar står jag i vilket fall där. Bara nu den här förbaskade förkylningen ville släppa. Inte för att det skulle göra någon nämnvärd skillnad, men ändå.

Jag kan förresten förstå att det verkar vara total fokus på Peace & Love för min del. Men det är det faktiskt inte. Jag har jobbat några timmar idag. För första gången har jag utfört jobb åt andra än Sälenfolk, något jag hoppas få fortsätta med. Framförallt eftersom det verkar som att det är det här jag får fortsätta med. Att hoppas på att folk har småjobb, som lilla jag kan pilla med, över. Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt. Och om ett dygn och några dagar framöver skiter jag fullständigt och högaktningsfullt i det.

Mitt under brinnande jobb vandrar tankarna iväg. De landar nånstans vid "Oh boy", "I'm so poor won't you lend me some money", "Late night heartbroken blues", "Backstabber lady", "Let her go", "I'm glad I'm not a proud American" och självbetitlade godbiten "Miss Li".

Till slut tränger jag undan de frestelserna och jobbar vidare. Men så kommer jag på mig själv med att, i drömmen, gunga med i "Sail beyond doubt", "Left, right, black, white", "It takes time, it takes two", underbara "Far away from man"  och "Marigold". Och sen slår jag fast att Borlänge är en sjujävla musikstad.

Snart är det bara ett dygn kvar.

"1969", "I wanna be your dog", "The Passenger", "Lust for life", "No fun", "Real cool time"...

Imorgon går tåget.

Som en bieffekt av att tankarna kring det förra inlägget blandas med läsning om att Eidur Gudjohnsen kanske går till United (ja tack), så slår det mig: Nämnde Gudjohnsen och Björn Dixgård i Mando är väldigt lika. Tyvärr hittar jag inga bra bilder att länka till, så ni får helt enkelt tro på mitt ord.

"The Band", "Cut The Rope", "Motown Blood", "Down In The Past", "Amsterdam", "God knows", "Good Morning, Herr Horst", "Clean Town" och underbara, vackra, fantastiska "Ochrasy".

Nu står det inte på.

Gotland är tydligen ett svårt ställe att flytta till. Så svårt att trots att man har kvaliteter som någon söker, så vågar de inte anställa en av rädsla för att man kommer att simma tillbaka till fastlandet inom en vecka. Jag som hade intrycket att både Babben Larsson och Håkan Loob är väldigt sympatiska människor. Och jag kan ju refrängen i "Snabbköpskassörskan". Men det räckte inte. Den här gången heller.

Ett preliminärt löpschema för kommande helg har skissats på:

Torsdag:
15.30-16.00 Salem al Fakir
17.00-17.45 Sophie Zelmani
19.30-20.00 Plura och Carla
00.00-00.45 Anna Ternheim

Fredag:
18.00-18.30 Miss Li
20.45-21.15 Maia Hirasawa
21.30-22.30 Sahara Hotnights
22.45-23.45 Mando Diao
00.00-00.45 Timo Räisänen

Lördag:
16.15-17.00 Stefan Sundström
17.15-17.45 Kiss and Tell
18.00-19.00 Jason Mraz (med mellanlandning hos Prop Dylan)
22.00-22.45 Sugarplum Fairy
22.45-23.15 Iggy and The Stooges
23.15-00.30 Timbuktu
00.30-01.45 The Ark

Finns det något större svenskt band, förutom The Hives, som saknas i uppställningen? Tveksamt. Annars är det, som synes, tajt som satan kring Iggy Pops och Sockertopparnas spelningar. Det visar sig hur det slutar. 

Redan börjar man fundera på ståpälsen. Man minns ju till exempel med stor glädje Timo Räisänens spelning förra året, den var helt fantastisk. Och snart, snart ringer de i öronen igen, de där låtarna. "I'm Indian", "Lovers are lonely", "Lead Star" och, förstås, "Fear no darkness, promised child". Det är knappt man kan vänta längre.

Pepparn kastas och trät knackas och alla tvin i världen lämnar mina läppar: Gondor tur och retur utan en enda försening är genomfört. Vilket gör att jag är aldrig så nervös över hur det ska se ut när jag återvänder senare i veckan. Till Peace & Love kan man ju inte bli sen.

Fram till dess är planen att, mellan alla hysteriska hopp i längtan efter festivalyra, umgås av bara den med fröken Ahl. Hon ska ju inte med norrut nästa vända, så saknaden bör bli enorm. Men den dagen, den sorgen. Tiden skall tas tillvara.

En förvarning ska förresten utfärdas: Det kan med stor sannolikhet komma att startas rykten i kommentarerna på den här sidan. Rykten om att vissa Pekingbor inom kort blir kattägare. Om ni råkar se sådana kommentarer är det bara att förbise dem. De är helt, hållet, fullt och fast falska och inget annat.

Till sist: att dricka malthumlejästochvatten - varvat med en och annan snaps och whiskypinne - ungefär en hel dag är uppenbarligen inte en kur som förbättrar en förkylning. Tydligen blir det å andra sidan inte heller sämre.

Jag förstår varför det där jobbet tog en fikarast på gränsen mellan Norge och Sverige. Det var sammanlagt fyra rader text som skulle översättas, varken mer eller mindre. Så, jag är redan färdigjobbad för dagen. Midsommarsemestern inträdes därmed om bara någon halvtimme.

Midsommar, ja. Efter att ha spenderat denna högtid på konstiga ställen (som Säter) de senaste åren styrs åter kosan mot skogarna kring Tansen. Det ska ätas gott, drickas gott, inmundigas godbitar, förtäras ljuvlig mat, och sen ska det ätas lite till. Ungefär. Och allt sker i förträffligt sällskap.

Och, just det, däruppe går det inte ens att tänka på ett modem. Så bloggen går på en liten välbehövlig semester. Alla läsare önskas väl mötta igen på måndag, och en snudd på onödigt trevlig midsommar.

Jag är enormt, fruktansvärt, överjävla uttråkad. Har ingen aning om vad jag ska sysselsätta mig med. Det där jobbet som jag skulle ha pysslat med nu verkar ha tagit en fikarast på gränsen mellan Norge och Sverige, jag är för rinnande i näsan för att gå ut, det är för fint väder för att kolla på film, jag känner mig lat om jag bara lägger mig och läser, disken fixas på bara ett par minuter, bäddningen likaså...

Suck, sa Bill. Suck var ordet, sa Bull. Tråkigt, sa Dupond. Jag skulle snarare säga väldigt tråkigt, sa Dupont. I'm bored as hell, sa Han Solo. Aaaawrooor, sa Chewie.

Jag brukar inte kolla på Cops. Det gjorde jag inte igår heller. Men det stod på när jag var inne i köket och hemmafruade mig. Och jag råkade höra nån sorts intervju med en polis, som berättade om hur hans (yrkesmässiga) partner jagade en brottsling till fots. Eftersom de hade jobbat tillsammans så länge, så visste han exakt hur hans partner brukade jaga. Alltså, förklarade han, visste han var han skulle hamna och kunde genskjuta den misstänkte på ett smart ställe.

Jag kunde ha svurit på att när någon jagas så är det denne, och inte den som jagar, som bestämmer åt vilket håll löpningen sker. Men tydligen handlar det om ren och skär vänskap mellan jägare.

Jag fattar inte varför jag utsätter mig för det, eller att det ens övervägdes. Jag tror inte att jag tänkte, egentligen. Plötsligt sa bara min mun, utan stöd från övriga kroppen, "Ja men, ska vi inte ta och lägga det där andra pusslet också?".

Så nu sitter jag där, bland en hel skrälldus träbitar som inte för allt smör i Småland vill passa med varandra. Kalla kårar rusar över ryggen varje gång köket, med dess överfulla bord, besöks. Nu är frågan om det där tavelsnygga motivet verkligen är värt att slita sitt hår en timme varje kväll.

Apropå att utsätta sig för saker: På torsdag ska det chansas ordentligt igen. Då ska det tågåkas på linjen mellan Norrköping och Sala, för vidare resa mot Gondor. Vis av erfarenhet vet man att det kan gå precis hur som helst. En gång fastnat i Sala, en gång blev det en MacGyver-löpning (hann in precis innan dörrarna stängdes) mellan tågen och nu senast fastnade vi i Västerås, Eskilstuna, Flen och Katrineholm, sammanlagt en timmes försening på knappt två timmars resa.

Det kan i och för sig bara vara jag som drar denna olycka över oss. För så vitt jag förstår har fröken Ahl inte försenats särskilt ofta, trots många fler resor på linjen. Jag däremot är, på bara några få försök, nästan hundraprocentig när det gäller förseningar på de där resorna. Följaktligen funderar man. Dessa funderingar får extra bränsle av min förbannelse när det gäller köer.

Det är helt enkelt omöjligt för mig att ställa mig i kö. Så fort jag placerar mig där stannar den, det slår aldrig fel. Nu säger många att jamen vafan, det där händer ju alla, Murphys lag och all that shit. Men jag lovar, min förbannelse är något utöver det vanliga. Igår gick det till exempel så långt att fröken Ahl bad mig gå hem mär vi närmade oss kassorna. Trots att det inhandlats en anselig matkasse som skulle bäras hem. Men jag trotsade förbannelsen och stannade kvar. Och så gick det förstås som det gick.

Det utsågs en ny mästare i helgen. Hushållets mästare av minigolf, that is. Vinnaren var i slutändan ganska överlägsen, relativt ohotad och ändå mycket ödmjuk. Eller ja, överlägsen och ohotad iallafall.

Den eviga pensionärsbattlen mot Spoons fortsatte också, med massivt poängplockande. Korsord löstes på löpande band, nästa pussel började läggas, upp-och-hoppa-tiden var ungefär halv åtta och läggdags kring elvasnåret. Känslan är att vi kommer att vinna den tävlingen lika enkelt som vissa vinner minigolfrundor.

För övrigt brydde jag mig bara marginellt mer om att Real vann den spanska ligan än om att Inter vann den italienska.

Ännu en av mina kära örebroare kliver i och med dagens datum in i de lyckliga 24-åringarnas värld. Och den här gången ligger ingen 100-milsflytt runt hörnet. Det tackar vi för. Så, ett stort grattis till Taallae!

Jag har aldrig varit någon större sommarpratarlyssnare, men jag funderar på att bli det nu. Det finns en hel hög intressanta människor att lyssna på i P1 den här sommaren. Filipochfredrik, Plura, Michael Nyqvist, Knut Knutson (go Antikrundan!), Howlin' Pelle Almqvist och, sist och störst, Martin Kellerman är alla potentiella influenser till att slå på radion.

Apropå den sistnämnde, man bör varje dag besöka DN:s hemsida och läsa Rockystripparna. Eftersom de inte lagras, utan bara kan läsas en enda dag, måste man vara där varenda dag. Och det är mödan värt. Dagens stripp är till exempel en pärla bland pärlor. Läs den, skratta gott, spring sen iväg till bokhandeln, köp album nummer ett och två, stoppa dem i ett kuvert och skicka kuvertet till mig (jag har tredje, fjärde, femte och vägrar köpa fler innan jag har de första).

Det rinner överallt, känns det som. Svullet är det också. Ögon och näsa är totalt obrukbara, och jag vaknar med andnöd ungefär tre gånger varje natt. Och vad jag än försöker bota det hela med, så hjällper det inte. Jag vet inte ens om det är allergi eller en kraftig förkylning längre. Allergi var ju grundtipset, men nu vetefan. De där allergipillren hjälper då inte. Å andra sidan hjälper inte förkylningsnässprejen heller.

Frustrerande är det iallafall. Och irriterande. Snart är paniken förestående, jag känner inga lukter och knappt några smaker längre. Så om det är nån som har en dunderkur på lut, dela den gärna.

Nyss hemkommen från en promenad. Äter ett par knäckemackor. Har inhandlat lite kontorsmaterial. Ska snart skicka en faktura.

Det är inte utan att man känner sig lite vuxen.

Jag har aldrig läst så mycket som en rad av henne, och jag har inga bilder att bevisa min upptäckt med. Men efter att ha sett henne i morgonsoffan står det glasklart: Camilla Läckberg är fantastiskt lik vår förra skiddrottning Marie-Helen "Billan" Östlund.

Sommaren är alltså räddad. Jag är stolt ägare till en Peace & Love-biljett. Har man bara rätt kontakter (någon som kan gå förbi Turistbyrån och köpa) så löser sig allt.

Mitt enda problem nu är hur det hela ska finansieras. Måste nog lära mig att ställa ut en ordentlig faktura snart. Så fort det lilla problemet avhjälps är också den ekonomiska frågan en aning mindre.

En vacker dag ska jag förresten sluta använda Sockertopparnas låtar i rubrikerna. Men inte idag. "My saviour, my secret" är ännu en i raden av sköna nummer på "First round first minute". Tyvärr kan jag bara lyssna på låtarna i skallen, eftersom skivan ligger i ett visst fordon som fråntagits mig.

Peace & Love hemma i Borlänge har blivit en självklarhet att besöka under sommaren. Film-Tobbe startade igår ett rykte om att biljetterna till årets festival skulle vara slut. Ett rykte som visade sig vara överdrivet. Inte betydligt, men dock. Det var iallafall tillräckligt för att undertecknad ska börja känna aningen nervösa svettningar, och lägga ut biljettköp på entreprenad. Förhoppningsvis lyckas åtminstone något av mina ombud komma över en biljett.

För det vore en skandal av större mått att missa den tillställningen. Förutom de lokala stoltheterna Mando, Sockertopparna och Kiss and Tell (som alla tre är givna besöksobjekt) kommer ju Iggy Pop och Jason Mraz och Timbuktu och Stefan Sundström och Maia Hirasawa och... Det vill fan till att det hittas en biljett, helt enkelt.

När man för en gångs skull vaknat i tid och tänkt att det vore på sin plats med en morgonpromenad, då ropar tv:n ut att man ska hålla sig inne. Det brann ju, inte jättelångt härifrån, i nån industrilokal. Med giftig rök som följd. Förmodligen är jag paranoid i överkant, jag tror egentligen inte att röken tog sig hit. Men man vet ju aldrig. Kvar inomhus har jag iallafall hållit mig.

Nu ska jag fixa de småsaker jag har att fixa denna förmiddag, och sedan bege mig ut. Idag verkar vara minst lika fin som igår. Och idag har jag beväpnat mig med allergipiller.

Det förra inlägget lämnade mig med en hel del övrigt att önska. För det hade ju varit finurligt om Brego kunnat återbördas till Gondor från något roligare än... Södertälje. Därför undrar jag, om Borlänge är Gondor, Falun Mordor och Ludvika Rohan; vad blir då Södertälje? Emyn Muil? Mörkmården? Eller rent av Fylke?

När den femte dagen gryr ska jag vända mitt ansikte norrut och vänta mig hjälp från Vattnadal (Paradiset i Borlänge). Elrond Karlsson vet att svara förnuftigt på detta problem, det är jag säker på.

En kommentar av Mr Spoon påminner mig om att jag inte nämnt något om hur historien med Brego slutat. Min, hmm, kära bil är efter utflykten till Södertälje numera stående i Gondor, och trivs nog på grönbetet där.

Poängen med att berätta att Brego är återlämnad är dock inte för att delge samtliga läsare ett slut på sagan. Det får ni inte heller, för slutet är helt odramatiskt. Poängen är istället att ära den som äras bör. Vilket i det här fallet är två personer. Perra Nicholson (som fixade så att verkstan fick nyckeln) och Father Ahl (som skötte det svettiga jobbet med att ta hem skrället) är för tillfället mina absolut största hjältar, eftersom de hjälpt en upptagen frilansare i nöd. De har min eviga tacksamhet och respekt.

Hej, gräsänkling. Så sa min spegelbild imorse. Och det var först då jag fattade att jag var just det. Redan från morgonen var jag ju det. Fröken Ahl beger sig i detta nu till den kungliga hufvudstaden för att jobba, och kommer hem imorgon afton.

Alltså befinner jag mig i ett tillstånd där jag inte har en aning om vad jag ska göra. Man hade kunnat tro att det skulle vara jobb på gång. Men det verkar bli lugnt idag. Vanligtvis brukar jag då företa mig med lite av varje här hemma. Som disk, bäddning eller vad det nu må vara. Men eftersom vi var i Gurkstan i helgen finns ingen helgdisk att diska. Och eftersom det bara är jag som kommer att nyttja sängen till kvällningen - och jag anser hela idén med bäddade sängar vara kraftigt överskattad - så finns ingen större anledning att bädda.

När jag inte bäddar eller diskar brukar bokläsande, promenerande eller tv-spel stå på dagordningen. Bokläsandet inträdde, som jag antydde tidigare, i helgen nån slags koma. Eller baksmälla efter urladdningen i Millenniumtrilogiavslutningen, om man så vill. Så den biten faller bort. Promenerandet väntar jag med till senare, när det inte är fullt så varmt. Samtidigt kan man ju inte sitta och lira FIFA när det är så här vackert väder, det går bara inte för sig.

Det är ungefär när jag kommer fram till dessa slutsatser som nästa insikt föds: Om inte nån satans ödehjärna gått och stulit Brego för ett par veckor sen så hade jag haft ett fordon som kunde ta mig till en strand nånstans. Där hade jag kunnat sola, läst tidningar (som jag hade köpt på vägen) och emellanåt tagit säsongens tredje, fjärde och femte dopp (det första och andra togs i helgen).

Istället sitter jag här och har inte den blekaste om vad jag ska ta mig till. För första gången är jag riktigt vilsen i Peking.

Några nätters sömnlöshet följdes av en natt där det sovs, klubbad lake-style. Detta tack vare en stående elektrisk välgörare (vilket för övrigt låter sig Freudtolkas, men inte kommenteras) som bröt den kompakta hettan i rummet, och gav dräglig sovtemperatur.

Således är det en utvilad ung man som slagit sig ner framför datorn. Jag har dessutom hunnit konstatera att det hittills ser lovande ut på jobbfronten inför dagen. Alltså inget jobb idag.

Vad nu det egentligen skulle spela för roll. Luftslottet som sprängdes lästes ut i lördags natt, och tomheten har infunnit sig. Vad ska jag läsa nu, liksom. Så vi får se om det blir en tripp ut i trädgården vad det lider. Om det blir så har jag iallafall ett starkt alternativ till ny läsning. Jag åker nog tillbaka till Boston igen, med Lehanes Svart nåd.

Istället för att sätta mig i solen med min nyfunna ledighet tänkte jag göra nytta. Så jag tog tvättstugan i besittning och hade vidare planer på att städa lyan. Då, efter att jag slagit igång tvättmaskiner och dammsugare, kom briefen jag väntade på. Plötsligt fick jag väldigt mycket att göra.

Attans bananer, jag hade inte fått den där briefen med nya jobb än. Då måste jag ju nästan gå ut och sätta mig i morgonsolen och fortsätta njuta av Luftslottet som sprängdes istället för att sitta fastnaglad framför datorn hela förmiddagen.

Det faktum att beställarna rimligtvis inte har börjat för dagen än, det råkar jag just nu förbise.

Oj, så många som tyckt till och kommit med råd och tips och klappar på axeln kring tvivlandet. Tack alla, det värmer mer än lovligt.

Det var då för väl att det blev en mer normal fotbollstillställning igår. Men det var ett tag ytterst osäkert om jag skulle få se det överhuvudtaget. Plötsligt tyckte nämligen husets mottagare av TV3 att det var en bra idé att lägga av. Det här är absolut inget ovanligt, den gör det med jämna mellanrum. Men den brukar ha godheten att inte göra det under fotboll, och dessutom återkomma ganska fort.

Nu lade den av under fotboll, och lät vänta på sin återkomst. Under tiden förbannade hälften av lägenhetens invånare allt som hade med tv-apparater att göra, medan den andra hälften började fundera om det nu fanns en chans att få se Lost ändå.

Tack och lov hittade mottagaren tillbaka cirka fem minuter innan Svensson piskade in 2-0 (försvararen som släppte den tunneln drog förmodligen en lättnadens suck, hade bollen gått ett par decimeter högre hade han burit högklackat idag). Sen var allt frid och fröjd. Även om jag inte var jätteimponerad av bildproducentens val att visa allt Zlatan gjorde minst tre gånger, om det så bara gällde att hoppa över reklamskyltar.

Kan inte få en viss tanke ur skallen. Den föddes på Arbetsförmedlingen senast, och jag tror banne mig att den växer konstant. Det handlar om att min handläggare hällde ur sig en fråga, som i princip gick ut på om jag inte skulle ta och fundera på om det verkligen var det här med skrivande, och framförallt då copywritande, jag skulle syssla med. Hon menade på att det ju inte verkade vara jättelycka på sökfronten på sådana jobb, och kunde det verkligen bara bero på den benhårda konkurrensen?

Vad fan svarar man på en sån sak? Ja, det beror bara på kokurrensen, alla är jättekorkade som inte anställer mig, jag borde haft vartenda ett av de där jobben? Eller nej, det är klart att nog kanske jag är lite halvdålig, jag hade bara tur som höll mig kvar i Sälen efter projektanställningen, det hade ingenting med min skrivduglighet och snabbtänktehet att göra, egentligen passar jag nog bättre som slöjdlärare? Hur jag än svarar blir det, tycker jag, knasigt in absurdum.

Även om jag nånstans tycker att jag är rätt bra på det jag gör, får det en att verkligen tvivla på sig själv. Om det är Arbetsförmedlingens uppgift så har de verkligen lyckats. Jag tror mindre och mindre på det jag gör och det jag söker. Nu är jag inte dummare än att jag vet att jag långt ifrån är den första, enda eller sista som gör det (vare sig det gäller att tvivla på sig själv eller på mig). Men det är icke desto mindre jävligt jobbigt.

Alla som var barn ungefär samtidigt som jag, och de som varit det efter den tiden, kommer ihåg Trasdockorna med ett leende på läpparna. Åtminstone föreställer jag mig att så är fallet. För alla oss är det därför en lisa för själen att se väderprognoser nuförtiden. SVT:s meteorolog Pia Hultgren låter nämligen exakt som berättarrösten i nämnda serie.

Än en gång har någon undanhållit mig information om vad som händer på tv. Av en slump zappade jag förbi SVT nyss, och fick se reprisen av dagens Nyhetsmorgon. Där i soffan satt ett par tvättäkta Tintinkännare och pratade Tintin, med en staty av Haddock alldeles bredvid sig. Jag hade velat se hela den pratstunden.

Som tur var hann jag iallafall få reda på att det nu finns ett Tintinsällskap. Det sällskapet ligger bra till för ytterligare en medlem inom snart.

En annan rolig grej fick jag också höra. Castafiores Juveler, Tintinäventyret som brukar klassas som ett tråkigt kammarspel, tillhör de allra flestas icke-favoriter i barnaåren. Istället är det de mer fartfyllda Rackham den Rödes Skatt och hyperklassikern Månen Tur och Retur som ligger i topp. Bland de som fortsätter att vara Tintinnördar även i mer vuxen ålder blir ofta kammarspelet en favoriten. Med tanke på att jag tokdiggade det albumet redan som nioåring (fråga bara min ständige Tintinvapendragare Trumslagarpojken) funderar jag på vilka de frågat i den undersökningen. Inte var jag en av dem iallafall.

Trodde allt var lugnt. Vi hade ju talat ut, datorn och jag. Plåstrat om varandra och bett om ursäkt. Till en början gav han också intrycket av att ha glömt och förlåtit, jobbet gick fint. Men sen började han plötsligt igen. Så nu talar vi inte längre med varandra.

Vad ända in i hela aftonsången var det som hände egentligen? Där, då, i lördags? Sinnessjukt från början till slut var det i Köpenhamn. Sverige bättre än någonsin i en haltvimme. Danmark bättre än på många år resten av matchen. En helt kaosartad avslutning där man inte riktigt visste om man skulle skratta eller gråta.

För undertecknad var det kulmen på en nästan onödigt skön dag. Max husse tog med mig till grannstan där de vita lejonen, och ett par fotbollsextremister, bor. Med dessa fotbollsextremister åts det brunch, tittades på VM-krönikan från -94, sparkades straffturnering i solen, åts pizza, dracks malthumlejästochvatten och till sist besågs matchen alla pratar om. Och målen alla borde prata om. Och fånen som ingen egentligen vill prata om, men gör ändå för att man är så illa tvungen.

Således vaknade jag upp igår med ett leende på läpparna och blå högerfot (att straffturnera barfota i några timmar will do that to you). Direkt konstaterade jag att vädret alltjämt var vackert, varför jag omedelbart yrkade på en tripp till en djurpark inte långt härifrån. Yrkandet fann bifall, så en stor del av gårdagen spenderades alltså med förra årets riksangelägenhet Enzo, horder av sovande varelser och en del vakna djur.

Apropå absolut ingenting måste jag också basunera ut ett litet filmtips. Jag såg den redan förra helgen (med Film-Tobbe, of course), men det är inte förrän nu som jag kommer ihåg att delge världen min upptäckt: Children of Men har allt. Bra och annorlunda story, nagelbitande spänning, redigt skådespeleri (har Clive Owen nånsin varit bättre?), schysst musik, foto i världsklass och mycket omsorgsfullt skapade miljöer. Bättre film har faktiskt sällan skådats.

När man gör ett jobb uppkopplad mot nån annans hårddisk, som dessutom råkar vara norsk, händer följande i tur och ordning:

1) Man känner sig som den värsta Lisbeth Salander som kan se precis vad andra sysslar med, eller åtminstone har sysslat med alldeles nyss. Och så kan man fylla på deras information med egen.

2) Man förundras över vad man kan göra nuförtiden, och framförallt hur snabbt allt går. Iallafall fram tills dess att man blir utkastad första gången.

3) Utkastning sker för andra och tredje gången och aktningen för dagens teknik falnar betänkligt.

4) Påhittigheten för svordomar har inga gränser när rutan som - för femte och sjätte gången - säger att man är ofrivilligt utloggad bränner ens ögon.

5) Med sitt sista andetag säger datorn att man är utkastad för sjunde gången. Denna fräckhet visas trots att man håller ett nyss använt basebollträ i handen.

6) Den kommunale städaren ute på gatan muttrar och spänner ögonen i en när han får sopa upp det som en gång var en laptop, ett fönster och en så kallad Citrixdosa.

7) Man sätter sig i Mikael Blomkvists sällskap. På bara några timmar har pulsen sjunkit till någotsånär normal takt igen.

"- All work and no play makes Homer go... something, something.
- Go crazy?
- Don't mind if I do!"

Så låter The Simpsons parodiering av Jack Nicholsons odödliga klotter i The Shining. Och så låter jag just för tillfället. Bara arbete. Ingen lek.