Release me
Läsvärt
Tack, grannstaden
Det finns få hockeyspelare jag kan bli så fruktansvärt genomirriterad på som Peter Nordström, Jörgen Jönsson, Jonas Höglund, Thomas Rhodin och Daniel Henriksson. Den ende som kommer i närheten är väl Rikard Wallin. Och nästa säsong är han tillbaka bland de där andra. Huga.
Dessutom spelar ett av de största Leksandshjärtana någonsin i Linköping, och är det nån som förtjänar ett SM-guld så är det Niklas "Pajen" Persson. Jag känner mig nödd och tvungen att skriva in smeknamnet, ty annars blir en viss systerson så fruktansvärt styv i korken. Och det ska till varje pris undvikas.
Långsamt går det upp för mig
Uppenbarligen stämde de, och nu vill jag veta. Hur ända in i hela helvete kunde Sverige förlora mot Nordirland? I och för sig blev jag orolig redan när Lagerbäck innan matchen sa att den där Healy inte alls gjorde honom sömnlös, trots två raka hattrick i kvalet. I min värld bör man kolla en sån lirare lite extra.
Det gjorde de tydligen inte, och det gick som det gick. Undrar om Healy lämnar Lagerbäcks sömn ifred även efter matchen?
Nu tror jag ju inte att kvalet avgjordes i onsdags, och det hade det inte heller gjort om Sverige vunnit. Sådana dunster är det bara kvällstidningar som slår i folks ögon (efter Spanienmatchen var "vi" redan klara för EM, igår hade "de" plötsligt en väldigt lång väg att vandra). Men nog är det väl tänkt att man ska vinna mot Nordirland om man ska ha nåt att göra i ett EM?
Tangled up in the blue
Dylan var iallafall väldigt mycket Dylan. Underbara stäv och melodier blandades med något som mest liknas vid soppa-på-spikkokning. I sin strävan att aldrig spela en låt på samma sätt två gånger blev några av dem ställda bortom all igenkänning, och andra snudd på bättre än originalen.
Inte ett uns av överflödigt snack hördes heller lämna Dylans läppar. Han sa inte "Hello, I'm Johnny Cash", vilket i och för sig skulle ha varit en aning förvirrande. Mellansnack existerade inte. Och när det var slut på spelningen ställde han sig med bandet på scenens framkant, tittade på de knappt femtontusen som stod upp vrålade, vände på klacken och gick av. Inte en bugning, inte ett tack. Ingenting utom Dylan.
Bäst var "Tangled up in the blue" i hård konkurrens med "´Nettie Moore" och "Don't think twice, it's alright". Sämst var alla de människor som passerade en törstig stackars mas med immiga malthumlejästochvattenglas utan att bjuda på så mycket som en droppe.
På väg till och från Stockholm lästes... Tja, låt oss kalla det ett bokmanus. Nog visste jag att Trumslagarpojken var en jäkel på pukor och cymbaler, och att vara en kamrat av allra ädlaste valör. Men att karln dessutom har en författare inom sig visste jag inte. Read my letters, det här är inte sista gången ni hör talas om det fenomenet, enligt min ringa mening. Och kom gärna ihåg att ni antagligen läste det här först om ni läser det här.
Skillnad på statligt och statligt
Kan inte låta bli att fundera över vad det beror på.
Tight connection to my heart
Nu snurrar den iallafall i spelaren och kommer fungera som ack så passande bakgrundsmusik när jag fortsätter läsa Trumslagarpojkens första bidrag till litteraturhimlen. Passande eftersom det var just han, i pojkrummet på Kyrkvärdsgatan, som lärde en tacksam följeslagare vem Dylan var.
Jokerman och andra skämtare
Den här gången ska jag se Dylan.
Även om jag vet att han kör en alldeles speciell liten spelning på Debaser i afton kommer det att bli väldigt fascinerande imorgon kväll. Att sällskapet utgörs av ett par från Örebrotrakten gör inte saken sämre.
Folk i Peking och Korea
Om fredagsaftonen spelades det poker. Det var Max husse som stod för den förtjusande inbjudan, och jag var inte sen att tacka ja. Fröken Ahl skulle på nån sorts party där personer med för mycket basröst och skäggstubb inte ägde tillträde. Så jag vandrade tillsammans med Max husse gladeligen till pokerbordet.
Och det var ju en upplevelse i sig. Herrn i huset där spelet skulle äga rum visade sig vara uppskruvad likt den mest speedade Duracellkanin. Han pratade konstant, och dessutom i hundra knyck. Inga onda ord överhuvudtaget, men väldigt många. Övriga fyra runt bordet sade i jämförelse med honom ingenting, och i jämförelse med gemene man ganska lite. Men när de väl sa nåt så hade det inte med nånting att göra, och svarade man på det så blev det knäpptyst (utom då hos värden).
Som tur var fanns spelet att koncentrera sig på. Även detta var en ny erfarenhet. Sorry Mange, Andy och till och med Oxborn, mot de här killarna verkar ni vara små snälla skolflickor pokermässigt. Med detta också sagt att även jag till en början kände mig som en katt i hundgården. Till en början såg jag ut att bli uppäten hel. I slutändan blev det dock en smärre framgång för yours truly. En helt oväntad och oförklarlig andraplats gav lite extra prassel i kassan.
På lördagen var det så dags för en fest hos Paj, en av fröken Ahls väninnor. Henne hade jag träffat förr, och både hon och hennes rumskamrater är sällskap som heter duga. Men deras polare i sin tur... Jag vet inte om det är jag som är trångsynt eller har dålig koll på modet eller vad det beror på. Jag tappade iallafall hakan när rummet äntrades av tre blankpolerade män med slickad sidbena från 50-talet, kortärmade gröna skjortor med axelklaffar och en gångart som hämtad ur en Riefenstahlfilm. Rädd och skrattretad på en gång fördes min första tanke till världens genom tiderna mest fasansvärde despot och hans ungdomskår.
Diskussionerna som följde under festen gjorde mig mest förvirrad, men det verkade åtminstone som att de bara klädde sig som män och pojkar med tveksamma tankar om folk från andra länder. Dock är det inga jag kommer att umgås särskilt mycket med i framtiden, om jag får bestämma.
Avdelningen annorlunda människor avslutades under söndagen med att Lady Vengeance, en film av, med och om väldigt egna personligheter, besågs. Men fantastiskt bra. Fram till sista halvtimmen. Då spårade den ur totalt. Så den bästa filmen i hämnartrilogin är nog Hämnarens Resa, knappt före Oldboy. Den rankingen kan komma att kontinuerligt förändras.
Frustration super highway
Det typiska i det hela är ju att jag numer har tid upp över öronen att fylla sidan med babbel. Och att bloggen fungerat precis som man vill på sistone, förutom att statistiken inte fungerar. Så for all I know kan jag sitta och prata rakt ut i luften. Men jag kan åtminstone göra det.
Det här inlägget, och ett par andra som skulle ha gjorts idag, skulle ha handlat om en helg i de udda människornas tecken, om helt sanslöst vackra vårdagar och en bekännelsesideinnehavare som sjunker allt djupare in i en stadig hemmafruroll. Men det finns inte tid för såna resonemang nu, här ska läsas ikapp allt som missats på annat håll. På återskrivande, således.
Operation vakna
Häromnatten vaknade jag av att det lät som om någon sprang fram och tillbaka efter husväggen och slamrade med nånting i stil med kastrullock. Jag väntade en stund på att få en förklaring från fröken Ahl, men hon hade inte ens vaknat av trumkonserten. Så jag tog mig upp och kikade ut på ingenting alls förutom ett hällande regn. Eftersom ljudet fortsatte trots den tomma gatan måste det vara regnet som på nåt djävulskt listigt sätt lyckas med låtandet. Och det är ju inte ett enda dugg irriterande.
Denna upplevelse återskapades inatt, varför undertecknad inte förrän nu är up and running. Har varit fysiskt vaken ett bra tag, men skallen vaknade först för en halvtimme sen. Nu ska den chockas med koffein och nikotin, för det vill till att den är vaken ikväll. Då ska det spelas poker, och jag behöver all koncentration jag kan hitta. Har ju inte spelat sen Sälen. Så jag räknar inte med några pengar ikväll. Men kul ska det bli.
Sadla om helt, Jojje
Med Confessions of a dangerous mind, Clooneys regidebut och inspirationskälla till denna sidas namn, i bakhuvudet får tanken mer näring. Den är inte bara väldigt bra (tack vare en annorlunda story och Clooneys berättarteknik), det är också den film som fick Mr Spoon att sluta se ner på undertecknad från sina höga filmhästar och fundera över om jag ändå inte hade lite hum om film. Men bara ytterst lite, förstås.
Ojämförlig jämförelse
"Att vinna på mutor är som att kissa i byxorna. Det är väldigt bra för stunden, men väldigt dåligt på sikt."
Now there's en metafor som precis varenda människa kan relatera till.
Käpprätt åt skogen
Den karaktären har förresten spridit många guldkorn kring sig genom åren. "Häromdan frågade mitt barnbarn mig: 'Morfar, varför gifte du dig med mormor?' Jaså, har du också börjat undra, sa jag." är ett exempel. Men det bästa är nog ändå "Hon hette Lola, den där fransyskan. Hon hade ögon som... Tja, som mina fötter. Stora, mörka, fuktiga och ömma.".
Det är när man går runt och svamlar såna citat för sig själv, med en röst som hör en äldre herre till - och samtidigt haltar lätt medan man lägger ena handen på ryggen och stånkar - som man undrar hur gammal man egentligen är.
Scent of a woman
Det doftar hon, det doftar henne.
Och som hon doftar.
Al Pacino skulle sagt något i stil med "Woohaa!". Jag å min sida säger ingenting. Jag bara ler lite förvirrat för mig själv medan hon grymtande tar ett djupt snack med John Blund.
Snudd på en ladugårdshistoria
Man saknar uppenbarligen inte kon förrän båset är tomt.
"Du har aldrig tvättat bil, eller?"
Alltså fanns en hel del förhoppningar när Mr Spoon överlämnade något som skulle kunna kallas uppföljare. Hela Bilen är upplagd enligt samma mönster som Vinslövsbetraktelsen, med skillnaden att det som alla har gemensamt är en udda passion för bilar istället för att alla bor i samma by.
Tyvärr fattas en stor del av känslan från första filmen i Hela Bilen. Där Plötsligt i Vinslöv kändes nyanserad och balanserad är det istället som om man här bara velat hitta konstiga människor och driva med dem. Värst blir det när en förvirrad och aningen senil gammal man häcklas och svärs åt av sin son. Låt vara att det också blir en del av en livsskildring, men för att få en klarare helhetsbild hade jag velat veta mer om både far och son.
Mycket av känslan från Vinslöv finns dock också kvar, så det känns långtifrån bortkastat att se Hela Bilen. Om inte annat hittar man lätt ett par givna citatklassiker.
Mål i mun
"Jag frågade vad han ville ha i julklapp. Men han hade inte bestämt sig än."
Det är således bevisat att dumma frågor - det finns förstås inte en möjlighet i hela världen att Wernblom ens skulle tänka på att berätta vad han sa - inte alltid får dumma svar.
Given favorit
Malin Roos på Expressen är en av de vassaste sportkrönikörerna detta land är begåvat med för tillfället. Läs henne och försök sen att säga att Mats Olsson inte har en arvtagare. I dare you.
What to say?
Det är honom väl unnt, som man säger hemmavid.
Jag har bestämt mig
Alltså verkar min dagliga promenad utebli även idag. Något fotbollsspelande blir det dock inte tal om. Åtminstone inte lika mycket som igår. Nej, om denna dag inte kan spenderas med att lära känna stan ännu lite bättre blir det en författare jag ska bekanta mig med. Ryszard Kapuscinski (som egentligen stavade med massor av cirkumflex och dylikt, men en teknisk idiot vet inte hur såna infogas), frid över hans minne, ska nu läsas.
Jag hade ju en rätt fin blandning av alternativ till nästa läsning att sätta tänderna i, och efter moget övervägande föll alltså valet på På resa med Herodotos. Med tanke på hyllningskörer både från Hagalund och Säter/Örebro kan det inte gärna bli fel. Den sistantydde Kapuscinskirosaren är by the way den som sett till att boken finns i min ägo. Mr Spoon brukar kunna gissa rätt på vilka böcker och framförallt filmer som går hem i det sporrska hemmet. Så det torde bli en upplevelse.
Mot nya djärva mål
När återtåget mot Peking gjordes såg jag till att få med mig min tv och spelet där Uniteds kamp mot resten av världen också är min kamp. Och när jag ser ut genom fönstret och ser någon sorts snö blandad med någon sorts regn är jag rätt nöjd med att sitta härinne och inte behöva vara orolig för leda. Det är nästan så man kunde tro att jag kände det på mig. Eller så handlar det bara om att min tv-spelsabstinens till slut tog överhanden. I vilket fall som helst: Glory, glory Man United!
För den som aldrig läst den tecknade hjälten Spirous äventyr kan rubriken här verka aningen intetsägande. Har man däremot läst denna fenomenala serie (endast Tintin är bättre) kanske man känner igen rubriken som den lite, bara lite, självgode borgmästarens mäktiga motto.
There and back again
Det är de alldeles förträffliga människor som huserar där som istället är skälet till att prata om huset i rosande ordalag. Men för att jag nu inte ska bli anklagad för onödigt fjäskande tar jag mer om dem en annan gång.
I grannhuset, den där stigande solen, råkar jag förresten veta att en snubbe kallad Boxarn är obestridlig herre på täppan. Jag kikade in när jag gick utanför men lyckades aldrig möta honom. Han var väl på vandring mot en viss del av älven, gissningsvis.
Annars blev helgen just precis på exakten så himla stressig som man kunde förvänta mig. Kors, tvärs, hit, dit, upp, fram, dit igen och så ner och tillbaka. Och ändå missade jag både Hushagen och Säter.
Promenad bland promenader
Under detta nyss avslutade äventyr gjorde jag också till slut slag i saken. Panic Prevention är nu en del av min skivsamling. Efter två och en halv låt är jag fortfarande nöjd.
Slutet på en era och en vecka
Om inte annat för att ha något att lyssna på under färden mot nordligare breddgrader. Jag ämnar nämligen vistas i Borlänge under veckändan, färden går ikväll. Och i vanlig ordning är schemat späckat. Redan ikväll drar det igång, efter att ha hälsat på föräldrarna blir det ett besök i en välbekant soffa på Björngränd och vidare vandring mot spelning på Bolle. Morgondagen innehåller födelsedagskalas, påhälsning hos svärföräldrarna och ett vattenhålsbesök framåt aftonen. Om söndagen ska, helst, både en visit på Hushagen och en repa till Säter hinnas med. Troligtvis blir det dock bara det förra som blir av innan återfärden mot Peking.
Uppvärmning
I väntan på Bobban kommer dock en fin liten pärla i livemusikväg redan till helgen. The Deportees spelar på Bolanche om fredagkvällen. Nu vet jag inte så noga vilka det är, men förbandet är av yppersta klass. Kiss and Tell bör ses om man inte vill vara alldeles chockad när musikåret 2007 summeras. Då finns de nämligen med i rullorna.
Släng av sommarsjuka
Vänner på fyra ben, i fjällen och i bokhyllan
Som en mjölkprodukt vispad över ett pulverfabrikat ringde också Andy från Sälen. Han ville ha lite hjälp med ett par texter av undertecknad. Och vem är jag att säga nej när Andy ringer? Så nu sitter jag och försöker komma in i jobbet som alltid gjorts från en annan plats tidigare. Med tanke på förutsättningarna måste jag tycka att det går hyfsat.
På bokfronten något nytt: Efter att Henrietta ska du också glömma lästs ut i en för Sporre rasande fart måste jag redan börja fundera på vad som ska läsas härnäst. Det lutar åt På resa med Herodotos. Men det kan lika gärna bli En drink före kriget eller Män som hatar kvinnor. Efter vad jag förstår är man lyckligt lottad om man kan välja mellan Kapuscinski, Lehane och Larsson samtidigt. Jag har stiftat bekantskap med Lehane tidigare, så i Bostonkvarteren vet jag att jag trivs. Och med tanke på alla hyllningar av de andra två känns det inte som att det kan gå fel, oavsett vad jag väljer.
Roy och Slas har nånting ihop
Och så dialogerna förstås.
Dialogerna är långa - sträckande sig sida efter sida i böckerna och minut efter minut i filmerna - och handlar om en enda sak: Ingenting. Och det är så bra att man blir knäsvag. Fast knäna blir avgjort svagare av att läsa sådana scener än av att se dem på film, det är ingen idé att sticka under stol med den saken.
Ofattbart
Henrik Larsson bör undersökas av expertis. Jag vill veta vad som får karln att åka till Sverige igen. Vad gäller diskussionen om han är vår störste genom tiderna är det inte längre någon diskussion i mina ögon. När Red Devils står upp på Theatre of Dreams behövs inget annat sägas.
Dog day afternoon
Musiknotis om musiknovis
Som tidigare sagt hittade jag den för en astronomisk summa på Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Med längtan i blicken hade jag skivan i hågen när jag tog mig till Linköping. Men där var den slut. Till råga på eländet garvade tonårsarslet bakom disken åt mig när jag frågade efter Jamie T. Det hade han då aldrig hört talas om, vad var det för en figur? Det lät ju som nån serietidning, menade jag verkligen inte Darin? Eller åtminstone Basshunter?
Gissa om grabbhalvan blev tomatfärgad när han ändå knappade in på sin lilla burk och såg att det faktiskt funnits en sån skiva i affären. En skiva som dessutom var så populär att den sålt slut.
Och jag hade förstås varit mäkta nöjd med besöket om det hade innehållit både en tonårsknäpp på näsan och en sprillans skiva i påsen. Nu fungerade det förra dock bara som plåster på såret av det uteblivna senare. Men det är ju alltid nåt. Förmodligen slutar allt med att jag knallar in och bjuder den astronomiska summan iallafall, på Norrköpings enda (enda!) skivaffär.
Slas vet att proritera
"Folk i vårt land mår bättre av att lyssna till en grekinna som låter som ett vårbrunstigt åsnesto än att försöka hänga med i Bergspredikan."
Times are a-changing
Leksand ser ut att missa pendeln den här gången. Det blir inget återtåg. Svordomar räcker inte till när tomheten blir för uppfyllande. Det är inte ens en tröst att Mora åkte ut med buller och bång. De är ju ändå kvar i Elitserien.
Lite vind i seglen
Nu ska här ringas. Till allt och alla. Beware, snart kanske just din telefon ringer (enter Psycho-musik).
Annons som talar till mig
Emellanåt blir det plågsamt tydligt hur mycket jag saknar Sälens finest.
Shopoholics gone wild
I bästa konsumentanda har det också jagats en hel del produkter under veckändan. Med början på stadens gator, där jag fann en jacka som nu pryder mina överkropp så fort jag passerar en spegel. Vidare var tanken att hitta Jamie T:s skiva - till ett skäligare pris än det jag fann tidigare - och ett stycke Simpsons-säsong (den åttonde i ordningen).
Dessa senare äventyr fick inga lyckade utfall här i stan, varför kosan styrdes till ett annat -köping. Linvarianten, that is. Där finns nämligen ett Ingvar-Kamprad-Emmaboda-Anånting-hus, och vi kan väl åtminstone låtsas att jag hade något att säga till om angående färden dit. Efter att jag hittat Simpsons i en affär bredvid, men givit upp om Jamie T, förlorade fröken Ahl sig bland ljus, köksprylar, inredningssaker och allehanda praktiskheter.
Jag gick bakom, agerade sherpa och fascinerades av fenomenet manligt-kvinnligt på ett möbelköpcenter.
Melodiöst eller melodilöst?
Jag hade ändå en favorit. Andreas Johnsons bidrag var det klart bästa, tyckte jag, med The Ark som lika klar tvåa och resten nånstans därefter. Så helt missnöjd med utfallet kan man kanske inte vara. Det festligaste med hela festivalen hittade man dock i eftersnacket. För det första tyckte jag det var hysteriskt roligt att Carola blev ignorerad av segrarna, som sprang förbi henne som ett skenande Luuk.
Nästa rolighet stod Tommy Nilsson för, när han stolt frågade hur många som hållit nollan i Globen. Så tar man en förlust, självdistans är bara förnamnet.
Till sist satt Ola Salo i morgonsoffan imorse och fick frågan, av Micke Leijnegard, om hur stor skillnad det är mellan en spelning på Hultsfred och en Melodifestival. Svaret blev: "Tja, de flesta Hultsfredsspelningar brukar vara längre än tre minuter...".
Aldrig hade jag trott att jag kunde skriva så här mycket om schlager. Men det går tydligen.
Äntligen Slas
En man som kan inleda en bok med en sådan dedikation är förstås ett geni över de flesta andra. Och Henrietta ska du också glömma är så här långt precis så bra som man kan förvänta sig.
Load off my chest
Såg också att Mr Spoon var rädd att Anna med stort A ansåg honom vara en ost. Det var ju inga Gouda nyheter.
Säterfyllare
Read it and weap
Get back to where you once belong
Leksand går in i kvalserien ikväll. Borta mot Malmö. Jag är faktiskt redan nervös. Ve den som ikväll inte håller tummarna. Själv blir jag det trevligaste sällskap man kan tänka sig, i brist på TV4 Plus springandes mellan Sveriges Radio P4 och text-tv:n.
Det är till att skapa ett bra första intryck på fröken Ahls vänner.
Rika barn leka bäst?
Jag fattar inte riktigt det där fenomenet med unga stjärnor. Finns det någon barnskådis eller tonårsmusiker, förutom Stellan Skarsgård, som inte dekat ner sig totalt innan de ens kommit in i målbrottet? Macaulay Culkin gjorde sin tredje resa till torken när han var typ fjorton, nämnde Osment drack för inte så längesen ett par helor och parkerade bilen på en lyktstolpe, Spritney Bears är det väl ingen idé att ens tala om. Och listan goes on and on. Förhoppningsvis utan Freddie Highmore som nästa namn.
"You smell like old people. And soap."
För alla som inte redan räknat ut det med lillfingret kan jag berätta att problemet är avhjälpt. Så istället kan jag nu ägna mig åt att sprida ett par filmiska lovord.
Kalle och Chokladfabriken besågs nämligen igår. Och det var väl en viss skillnad från den serie som gick på Bolibompa när man var liten, där Ernst-Hugo berättade om Willy Wonka och gänget. Förväntningarna på filmen var ganska höga med tanke på att Tim Burtons filmer brukar gå hem ordentligt i det sporrska hemmet. Framförallt om den där snyggingen Depp är med. Inte huvudsakligen för att han är snygg, utan för känslan han sprider vare sig han spelar Jack Sparrow, Raoul Duke (mmm, Fear and Loathing in Las Vegas, rahh) eller Edward Scissorhands.
Depp gör väl ingen besviken här heller. Men behållningen i chokladsmeten är ändå, för en filmnörd som mig eller Mr Spoon, referenserna till andra filmer som radas upp. Spår av Burtons egna verk (Edwards Scissorhands) och en snygg hyllning till Stanley Kubrick (2001 - Ett Rymdäventyr, Barry Lyndon) är de tydligaste små blinkningarna till filmhistorien. Sådana saker mår jag bra i hela kroppen av. Det gör faktiskt Kalle och Chokladfabriken värd att se igen. Man kan ju gå sta och hitta nya referenser nästa gång.
Att skita i det blå skåpet
Det roligaste med det hela är att jag från början ville prata med någon varsomhelst för att få lite tips och råd om eventuellt frilansande.
Tvetydigt
Själva arbetet gick hur som helst åt skogen. När gamla grepp som att använda vatten för att se var luften pyser ut inte funkar, då är det kört. En och en halv timme senare svor jag klart och gick därifrån. Fortfarande med pyspunka.
Många djävlar blir det
Streep är elak, absolut, men inte alls så överjävlig som jag trodde krävdes för en Oscarsnominering. Storyn följer varenda Hollywoodsk riktlinje som finns för en komedi, inte en endaste gång blir man överraskad. Dessutom lämnar filmen en enormt unken eftersmak. Det verkar nämligen som att det är omöjligt för en kvinna att lyckas om hon inte är ett komplett as och/eller fullkomligt misslyckad socialt. Men det gör ju ingenting, eftersom snälla flickor kan få nästan lika fina jobb iallafall. Och så kan de gå där och le sött i slutändan, samtidigt som min mage tar ordentliga funderare på om den ska behålla kvällsmaten eller ej.
Vissa djävlar var alltså en besikelse. Tur då att elva röda diton senare under kvällen såg till att man somnade med ett leende på läpparna. Hela Hospitalsgatan blev varse att United segrade igår, den saken är klar. Att det avgjordes av Henrik Larsson, i hans sista match på Drömmarnas Teater, var inte alls dumt. Ännu odummare hade det varit om han stannat.
Rena grekiskan i Peking
Iallafall fastnar jag idag på en krönika som jag brann för en gång. Den handlar om att bevara dalmål, och att försöka lära nymasar dialekten när de flyttar till Dalarna. Det var mest på skoj, men med lite allvar.
Och jag är helt säker på att jag skulle ha uppskattat en sån institution här i Curryputt. Om inte annat för att vänja mig av med fjortisfnittret som väldigt lätt lämnar mina läppar när jag hör någon prata. Med detta inte sagt att jag klankar på den lokala dialekten, den är underbar.
Inte säger jag heller att jag kommer att tvätta bort min, trots reaktionerna den får. Förr flyger grisar och fryser infernon.
Sticker inte näsan i blöt
Ovan vana eller van ovana, part II
Vissa anser det vara på gränsen till ohälsosamt mycket aktivitet här. Under helgen som gick verkade till och med min egen blogg ha gått med i denna falang, eftersom den inte lät mig komma in. Andra tycker att jag skriver för lite, och ger en del pikar då och då.
Och i mitten står jag och skriver precis så mycket jag känner för. Iallafall när jag kan.
Decisions, decisions
A walk to remember
Då visade det sig att det finns en inte alls långt från min lokala pub. Ett tack och ett bock senare var jag ägare till Miss Lis Late night heartbroken blues. Det är ruskigt bra grejer, det. Och jag vet att jag nu, med tanke på ivranden för Mando, Sockertopparna och nu Miss Li, kan verka vara något av en lokalpatriot. Det är i och för sig sant, men poängen är inte att de är från Borlänge. Poängen är istället att dessa artister är förjäkla bra. Detta gäller förresten också för nästa storhet från hemstaden, Kiss and Tell, som jag länkar till här till höger. Se upp för dem, de blir bara bättre och bättre för varje dag.
Jamie T-suget består dock även efter att jag hittade skivaffären. Prislappen hade lite för höga siffror på sig.
Annars var jag helt övertygad om att det lilla molnet ovanför Norrköping berodde på att det kallas industristad. Nu vet jag bättre. Det är nämligen cigarettrök som ligger över stan. Det röks överallt här. Som en jämförelse kan sägas att jag stötte på två rökare under hela min tid i Sälen. I Norrköping finns lika många i varje trappuppgång.
Har jag också promenerat på gatan där Marcus Birro bor. Let the stalking begin.
Ovan vana eller van ovana
Plötsligt känner jag mig ett och ett halvt år tillbaka i tiden.
Think tanks
Det finns förresten ett alldeles förtjusande litet ställe utefter Strömpromenaden. Ett sådant borde finnas i varje stad. Jag vet till exempel exakt var det borde placeras i Borlänge. Det handlar om en liten gjuten kur där det står tänkvärda citat inkarvade i golvet. Lite lagom näsan-i-vädret-känsla över vilka namn som citeras, men det är en strålande plats att tänka på.
Apropå ställen att tänka på har jag, för första gången, en lokal pub alldeles inpå knuten. En lokal pub! Jag har dock inte provat den än. Men bara att den är där känns himla gött.
Fuggedaboudit
Inte helt oväntat var den av högsta klass. En sån man kan tänka sig att se igen. Precis som en äkta Scorsese alltid är. Men det vetekatten om jag tror på omslaget, som säger att De Niro gick upp 25 kilo för rollen. Det känns som att det är det dubbla.
Me against the world
Goddag Peking, mitt namn är Sporre
Iallafall mötte jag min spegelbild vid Strömmen. Klädd i huvtröja, jacka i kavajstuk, huvan hängande över kragen, jeans som är såå 2006. Kortklippt, lagom lång, lagom ålder. Han hade till och med bruna sneakers, for crying out loud. Det var lite läskigt. Undrar om han tyckte det också.
Han måste hur som helst känt sig lika lost som en annan. För förutom skribenter mellan jobb och deras lookalikes är det bara tjejer, kvinnor och damer som är ute och rör sig i de krokarna vid den tidiga timmen. Tjejer, kvinnor och damer som inte riktigt bestämt sig för om de tränar eller ska på fest, om man ser till kläder kombinerat med smink. Ser man bara till hur gången ter sig är det utan tvivel träning som gäller.
Den mest övertygande reflektionen är ändå att det är en fin stad jag hamnat i. Så det blir med allra största säkerhet bra, detta.
En sil eller två
Jag ska ta en promenad bland så många bokhandlar att man knappt tror att det är sant. Det går också rykten om att det ska finnas filmbutiker här. Vojne vojne.
Våren möter en i Peking
Annars är jag förbryllad av två saker kring Östgötsvägar. För det första svänger vägen oftare än på min gamla bilbana. Jag var trött efter två mil och artontusen svängar, och det hela fortsatte i nio mil till, med samma frekvens på svängarna.
Det andra jag upptäckt är att man definitivt inte gjort studiebesök i Borlänge innan man gjorde fartgupp här. Hemma behöver man alltid bromsa framför sådana, annars förlorar man underredet. Här förlorar man bara respekten för fartgupp.
På rätt köl
And I tell you, 12 Edsvurna Män är en film av sådan kaliber att man undrar varför man inte sett den tidigare. Förmodligen den bästa film från 50-talet jag sett, i knivskarp konkurrens med Tokyo Story. Plötsligt inser man varför orden "Sidney Lumet" efterföljs av en bugning i trakterna kring Hollywood.
Just ja, jag såg Bilar tidigare idag också. Det roligaste med den var att se syskonbarnen leva sig med i en historia de kunde utan och innan. Och, get this, systersonen är på väg att bli en citatkille. Morbror kunde inte vara stoltare.
Back to Gondor
På mammas gata känner man sig alltid hemma. Så är det bara; jag har faktiskt kommit hem igen. Dock bara på snabbvisit.
Efter att ha packat och donat och grejat under förmiddag och en del av eftermiddag gick lasset igår. Till Borlänge. Lasset stjälps av här och imorgon glider innehavaren av lasset med en liten del av det till Peking.
Ett aningen försenat födelsedagsfika väntade innanför dörren igår. Många nyttigheter (presentkort, kläder och böcker) blev det. Och så verkar det som att min omgivning verkligen går in för att sätta mig på hemmafrustolen. Syster C och Perra Nicholson hade nämligen snott ihop en hel verktygslåda full av köks- och städprylar. De lämnade bara förklädet till fröken Ahl att införskaffa.
Det är inte utan att man känner sig redigt macho just nu.
En trevlig invit fick jag också. Strax snor jag mama und papas V70 och sticker till Syster J. Där blir det filmtittande, och förhoppningsvis en kopp svart, med Sveriges coolaste juniors. E&E verkar gå i morbrors fotspår och vara inne på det här med film. Alltså ska jag nu stifta bekanstkap med Blixten McQueen och gänget.