Folk i Peking och Korea
Helgen som gick gjorde alltså så med många annorlunda möten. Det känns som att huvuddelen av de nya ansikten jag såg på nära håll under fredagen och lördagen går under kategorin "Missförstådda genier eller kompletta galningar". Nästan iallafall.
Om fredagsaftonen spelades det poker. Det var Max husse som stod för den förtjusande inbjudan, och jag var inte sen att tacka ja. Fröken Ahl skulle på nån sorts party där personer med för mycket basröst och skäggstubb inte ägde tillträde. Så jag vandrade tillsammans med Max husse gladeligen till pokerbordet.
Och det var ju en upplevelse i sig. Herrn i huset där spelet skulle äga rum visade sig vara uppskruvad likt den mest speedade Duracellkanin. Han pratade konstant, och dessutom i hundra knyck. Inga onda ord överhuvudtaget, men väldigt många. Övriga fyra runt bordet sade i jämförelse med honom ingenting, och i jämförelse med gemene man ganska lite. Men när de väl sa nåt så hade det inte med nånting att göra, och svarade man på det så blev det knäpptyst (utom då hos värden).
Som tur var fanns spelet att koncentrera sig på. Även detta var en ny erfarenhet. Sorry Mange, Andy och till och med Oxborn, mot de här killarna verkar ni vara små snälla skolflickor pokermässigt. Med detta också sagt att även jag till en början kände mig som en katt i hundgården. Till en början såg jag ut att bli uppäten hel. I slutändan blev det dock en smärre framgång för yours truly. En helt oväntad och oförklarlig andraplats gav lite extra prassel i kassan.
På lördagen var det så dags för en fest hos Paj, en av fröken Ahls väninnor. Henne hade jag träffat förr, och både hon och hennes rumskamrater är sällskap som heter duga. Men deras polare i sin tur... Jag vet inte om det är jag som är trångsynt eller har dålig koll på modet eller vad det beror på. Jag tappade iallafall hakan när rummet äntrades av tre blankpolerade män med slickad sidbena från 50-talet, kortärmade gröna skjortor med axelklaffar och en gångart som hämtad ur en Riefenstahlfilm. Rädd och skrattretad på en gång fördes min första tanke till världens genom tiderna mest fasansvärde despot och hans ungdomskår.
Diskussionerna som följde under festen gjorde mig mest förvirrad, men det verkade åtminstone som att de bara klädde sig som män och pojkar med tveksamma tankar om folk från andra länder. Dock är det inga jag kommer att umgås särskilt mycket med i framtiden, om jag får bestämma.
Avdelningen annorlunda människor avslutades under söndagen med att Lady Vengeance, en film av, med och om väldigt egna personligheter, besågs. Men fantastiskt bra. Fram till sista halvtimmen. Då spårade den ur totalt. Så den bästa filmen i hämnartrilogin är nog Hämnarens Resa, knappt före Oldboy. Den rankingen kan komma att kontinuerligt förändras.
Om fredagsaftonen spelades det poker. Det var Max husse som stod för den förtjusande inbjudan, och jag var inte sen att tacka ja. Fröken Ahl skulle på nån sorts party där personer med för mycket basröst och skäggstubb inte ägde tillträde. Så jag vandrade tillsammans med Max husse gladeligen till pokerbordet.
Och det var ju en upplevelse i sig. Herrn i huset där spelet skulle äga rum visade sig vara uppskruvad likt den mest speedade Duracellkanin. Han pratade konstant, och dessutom i hundra knyck. Inga onda ord överhuvudtaget, men väldigt många. Övriga fyra runt bordet sade i jämförelse med honom ingenting, och i jämförelse med gemene man ganska lite. Men när de väl sa nåt så hade det inte med nånting att göra, och svarade man på det så blev det knäpptyst (utom då hos värden).
Som tur var fanns spelet att koncentrera sig på. Även detta var en ny erfarenhet. Sorry Mange, Andy och till och med Oxborn, mot de här killarna verkar ni vara små snälla skolflickor pokermässigt. Med detta också sagt att även jag till en början kände mig som en katt i hundgården. Till en början såg jag ut att bli uppäten hel. I slutändan blev det dock en smärre framgång för yours truly. En helt oväntad och oförklarlig andraplats gav lite extra prassel i kassan.
På lördagen var det så dags för en fest hos Paj, en av fröken Ahls väninnor. Henne hade jag träffat förr, och både hon och hennes rumskamrater är sällskap som heter duga. Men deras polare i sin tur... Jag vet inte om det är jag som är trångsynt eller har dålig koll på modet eller vad det beror på. Jag tappade iallafall hakan när rummet äntrades av tre blankpolerade män med slickad sidbena från 50-talet, kortärmade gröna skjortor med axelklaffar och en gångart som hämtad ur en Riefenstahlfilm. Rädd och skrattretad på en gång fördes min första tanke till världens genom tiderna mest fasansvärde despot och hans ungdomskår.
Diskussionerna som följde under festen gjorde mig mest förvirrad, men det verkade åtminstone som att de bara klädde sig som män och pojkar med tveksamma tankar om folk från andra länder. Dock är det inga jag kommer att umgås särskilt mycket med i framtiden, om jag får bestämma.
Avdelningen annorlunda människor avslutades under söndagen med att Lady Vengeance, en film av, med och om väldigt egna personligheter, besågs. Men fantastiskt bra. Fram till sista halvtimmen. Då spårade den ur totalt. Så den bästa filmen i hämnartrilogin är nog Hämnarens Resa, knappt före Oldboy. Den rankingen kan komma att kontinuerligt förändras.
Kommentarer
Trackback