Confessions of a slightly degenerated mind

Som en piggare nittioåring stapplar jag ur sängen till datorn. Knät värker, det är väderomslaget som gör det. Det låter som att det är reumatism, men det är sviterna av en operation. Ryggen gör ont, det är allt sittande som gör det. Det låter som att jag är en tvättäkta mångårig kontorsråtta, men jag sitter mest här på min köksstol av trä. In the words of Einar Stolt, a.k.a. Robert Gustafsson: "Jag går så dåligt, för jag har nämligen börjat... gå så dåligt, för jag... går så dåligt!"

Den karaktären har förresten spridit många guldkorn kring sig genom åren. "Häromdan frågade mitt barnbarn mig: 'Morfar, varför gifte du dig med mormor?' Jaså, har du också börjat undra, sa jag." är ett exempel. Men det bästa är nog ändå "Hon hette Lola, den där fransyskan. Hon hade ögon som... Tja, som mina fötter. Stora, mörka, fuktiga och ömma.".

Det är när man går runt och svamlar såna citat för sig själv, med en röst som hör en äldre herre till - och samtidigt haltar lätt medan man lägger ena handen på ryggen och stånkar - som man undrar hur gammal man egentligen är.