Confessions of a slightly degenerated mind

Helgen gick nu inte bara åt till läsande och festivalföljande. Det hanns även med att inträda ännu ett steg i hemmafrurollen. Den maskulinare (nåja) versionen av hemmafrun iallafall. Ett par-tre hyllor fick jag äran att borra upp, vilket givetvis följdes av cirka fem minuters verk- och självdyrkan under belåtna skrockanden och ordalag som "Nä, dä va ju inte så jävvla svårt, vettu" medan jeansen rättades till in absurdum. En helt macho avrundning av en helt macho syssla, med andra ord. What a man, what a man. Eller nåt.

I bästa konsumentanda har det också jagats en hel del produkter under veckändan. Med början på stadens gator, där jag fann en jacka som nu pryder mina överkropp så fort jag passerar en spegel. Vidare var tanken att hitta Jamie T:s skiva - till ett skäligare pris än det jag fann tidigare - och ett stycke Simpsons-säsong (den åttonde i ordningen).

Dessa senare äventyr fick inga lyckade utfall här i stan, varför kosan styrdes till ett annat -köping. Linvarianten, that is. Där finns nämligen ett Ingvar-Kamprad-Emmaboda-Anånting-hus, och vi kan väl åtminstone låtsas att jag hade något att säga till om angående färden dit. Efter att jag hittat Simpsons i en affär bredvid, men givit upp om Jamie T, förlorade fröken Ahl sig bland ljus, köksprylar, inredningssaker och allehanda praktiskheter.

Jag gick bakom, agerade sherpa och fascinerades av fenomenet manligt-kvinnligt på ett möbelköpcenter.