There and back again

Det finns ett hus på Hagalund, som ligger bredvid ett som jag vill kalla den stigande solen. Detta hus (det första alltså) skulle kunna läggas på minnet för sin röda färg, den grusade infarten eller staketet runt omkring. Eller av närheten till både Take Away och Kupolen. Men inte.

Det är de alldeles förträffliga människor som huserar där som istället är skälet till att prata om huset i rosande ordalag. Men för att jag nu inte ska bli anklagad för onödigt fjäskande tar jag mer om dem en annan gång.

I grannhuset, den där stigande solen, råkar jag förresten veta att en snubbe kallad Boxarn är obestridlig herre på täppan. Jag kikade in när jag gick utanför men lyckades aldrig möta honom. Han var väl på vandring mot en viss del av älven, gissningsvis.

Annars blev helgen just precis på exakten så himla stressig som man kunde förvänta mig. Kors, tvärs, hit, dit, upp, fram, dit igen och så ner och tillbaka. Och ändå missade jag både Hushagen och Säter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback