"You smell like old people. And soap."

Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod. Då bloggen på senaste varit snäll och medgörlig har jag gått runt och trallat och fånlett för mig själv, med vetskapen om att kunna skriva när andan faller på. Således blev det en aning irriterat när morgonen kom med ett elbrott som för ett par svettiga timmar omöjliggjorde all publicering.

För alla som inte redan räknat ut det med lillfingret kan jag berätta att problemet är avhjälpt. Så istället kan jag nu ägna mig åt att sprida ett par filmiska lovord.

Kalle och Chokladfabriken besågs nämligen igår. Och det var väl en viss skillnad från den serie som gick på Bolibompa när man var liten, där Ernst-Hugo berättade om Willy Wonka och gänget. Förväntningarna på filmen var ganska höga med tanke på att Tim Burtons filmer brukar gå hem ordentligt i det sporrska hemmet. Framförallt om den där snyggingen Depp är med. Inte huvudsakligen för att han är snygg, utan för känslan han sprider vare sig han spelar Jack Sparrow, Raoul Duke (mmm, Fear and Loathing in Las Vegas, rahh) eller Edward Scissorhands.

Depp gör väl ingen besviken här heller. Men behållningen i chokladsmeten är ändå, för en filmnörd som mig eller Mr Spoon, referenserna till andra filmer som radas upp. Spår av Burtons egna verk (Edwards Scissorhands) och en snygg hyllning till Stanley Kubrick (2001 - Ett Rymdäventyr, Barry Lyndon) är de tydligaste små blinkningarna till filmhistorien. Sådana saker mår jag bra i hela kroppen av. Det gör faktiskt Kalle och Chokladfabriken värd att se igen. Man kan ju gå sta och hitta nya referenser nästa gång.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback