Confessions of a slightly degenerated mind

Sitter och funderar lite på fördomar. Ett par bloggar som varit inne på ämnet har försatt mina tankar dit. Och eftersom jag är en självgod jäkel som gärna vill glänsa kommer jag på att jag en gång i världen faktiskt skrivit en krönika om ett försök att stoppa fördomar. Vidare är jag också en lat jäkel, så därför blir dagens andra blogginlägg gammal skåpmat. Men det blir det bara för ytterst få. Vår tidning var inte direkt den mest lästa norr om ekvatorn.

Det här tilhör kanske inte de alster jag är mest nöjd med i mitt liv, men ändå. Jag fnittrar lite här och var när jag läser, och funderar över hur längesen det var jag skrev det egentligen. Det visar sig vara hela dryga tre år sen. Nåväl, håll tillgodo.
_____

Ur Utblick, nr 4 (2004):

Vi går mot nya tider. Undertecknad är knappt tillräckligt gammal för att komma ihåg när CD-skivor började lånas ut på bibliotek. Och jag är definitivt tillräckligt ung för att inte komma ihåg när talböckerna kom till dessa inrättningar. Men det senaste påhittet inom biblioteksvärlden är jag med från början på.

Det handlar om att man i en rödvit pölsehuvudstad numer kan låna människor på lånekortet. Detta ger förstås ordet talböcker en helt ny betydelse. Eller är det numer snarare tal om boktalare än talböcker? I alla fall är poängen med denna nya innovation är att man ska kunna låna folk som ofta är förknippade med fördomar. Man diskuterar med fördomen i ungefär en timme över en kopp kaffe, och sedan är förhoppningsvis fördomen ingen fördom längre. Bland de personer man kan låna finns en präst, en muslim, en politiker och en polis.

Reaktionerna har på människoutlåningen varit lika varierande som de har varit många. Människohandel säger en del, medan de flesta är positiva. Men hos mig väcker det mest frågor. Som varför har man inte tänkt på det tidigare? Går det att fjärrlåna? Och var sitter streckkoden?

Hur som helst skulle länets lokalbibliotek gärna få starta med samma satsning. Det finns väldigt många sorters människor som jag skulle vilja fråga saker. Att få reda på vad som får en handbollsmålvakt att frivilligt ställa sig i vägen för stenhårda projektiler från sex meter skulle till exempel vara en höjdare. Fördomen gäller ju att handbollsmålvakter inte riktigt är som alla andra. Men en bandymålvakt skulle jag också vara nöjd med, för det är väl en handbollsmålvakt som gjort för många räddningar med pannan?

Jag är också mycket nyfiken på varför Svenska Akademien aldrig utser en Nobelpristagare som man hört talas om. Så en ledamot i nämnda akademi vill jag låna, om målvakterna redan är utlånade. Men det som kanske skulle ge mig mest vore att låna en kvinna. Åldern saknar betydelse. För att förverkliga min egen personliga utopi att en gång för alla förstå dessa varelser.

Frågan är nu om det här greppet är så långt man kan komma i fördomsbekämpning. Det är nog ingen dum idé att istället för att låta exempelvis en polis åka till skolor och föreläsa, så låter man oss som har fördomar ta första steget. Kan man inte ta Elitserien till Leksand så får man ta Leksand till Elitserien, heter det ju.

Annars verkar det som om resten av Sverige skulle behöva en mas att låna lite här och var. Extra tydligt blev det i en dokusåpa som nyligen slutade. Där blev en av deltagarna, från Smedjebacken tror jag han är, i princip anklagad för att vara ouppfostrad. För att han pratade det vackraste språk som finns, dalmål.

Jag är, i dessa nya tider och i bästa upplysningsanda, beredd att ställa mig till förfogande om någon vill ha en representant från Dalarna. Och ni behöver inte vara rädda, jag kommer inte låta som en talbok. Sådana är jag ju för ung för.

Söka jobb, skriva annat jobb, hoppas på fler jobb. A day in the life för en annan. Förhoppningsvis går allt fort. För sen vill jag bli klar med Lehane för den här gången, och ge mig in på Larsson.

Försöker samla tankar, samla ihop mig själv, samla ihop en bil och ett jobb och ett liv. Det går sådär. Tanken var att göra detta under en promenad bland promenaderna i Norrköping. Istället säger vädret tvärt nej. Så jag läser. Och spelar FIFA.

Om allt nu bara ville samlas skulle jag må prima. Men det där gnaget i bakhuvudet är alldeles för irriterande.

Dagen efter känns det fortfarande mycket, mycket bittert att få lov att krångla för att få tillbaka en bil man egentligen inte vill ha. Återigen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, slås jag av vilken tur jag har med familjemedlemmar, infödda som inflyttade.

Och det finns defintivt de som har det värre. Just nu lider jag med en god vän och kvinnan i hans liv. Livet är så fruktansvärt orättvist ibland. I vissa fall innan det ens har startat.

Till dem har jag både en och två axlar. Det är inte mycket, men det är vad jag har. Eller, som Noel skulle sagt:

"If you need it
Something I can give
I know I'd help you if I can
If you're honest and you say that you did
You know that I would give you my hand
Or a sad song
In a lonely place
I'll try to put a word in for you
Need a shoulder? Well if that's the case
You know there's nothing I wouldn't do"

"Sveriges Chicago." "Brottstätast i landet." "Här blommar kriminaliteten." Mycket kan sägas om Borlänge i brottsvågsväg. Men det var inte förrän Brego kom till Peking som hon blev stulen.

Jovisst, halv sju imorse ringde polisen i Södertälje och berättade att där var min bil. Och här är jag. Irriterad, förbannad och skitsur. Att det dessutom är mitt ansvar att åka och hämta biljäveln, tack Försäkringsbolaget, gör det hela ännu lite festligare.

Synd att en i övrigt fin Gondorvistelse fick en sådan avrundning. God mat, trevligt sällskap och dylika komponenter såg till den saken. Sen kom då måndagen med en rejäl baksmälla. För att trösta mig själv har jag - mellan arbetsförmedlarbesök, skatteverksdito och Södertäljegående telefonsamtal - införskaffat Luftslottet som sprängdes. Och sedan insupit ett antal Family Guy-avsnitt. Av det fick jag träningsvärk i magen och massor av citat att använda på intet ont anande medmänniskor.

Ur Gone, baby, gone, Dennis Lehane:

"(..) i allt det ljudet finns ingenting som kan mäta sig med det försvunna barnets tystnad. Det är en tystnad som är åttio, nittio centimeter hög, och den känns vid höften och den stiger från golvet och den skriker ur rummets alla vinklar och vrår och i det uttryckslösa ansikte som hör till en docka som ligger på golvet vid sängen. Det är en tystnad som är annorlunda än den som breder ut sig vid begravningar och likvakor. De dödas tystnad är genomdränkt av slutgiltighet, det är en tystnad som man vet att man måste lära sig att leva med. Men den tystnad som hör ett försvunnet barn till är ingenting som man vill lära sig att leva med: man vägrar att acceptera den och därför vrålar den för full hals mot en.

De dödas tystnad säger: Farväl.

De försvunna barnens tystnad säger: Hitta mig."

Ville bara visa att det finns mycket mer än skrock här i världen. Så mycket mer.

Efter att man blivit bjuden på mat av Mama (mycket trevligt, förstås) gick det utför. Igår kväll kom bedrövelserna slag i slag.

Först la jag mig och läste. Och plötsligt visar det sig att det skrockas i Gone, baby, gone också. Och när de väl börjat skrocka, då slutar de inte. Läsestunden blev sålededs aningen störd av irriterande ordval. Vilket är fruktansvärt onödigt, för spänningen och berättandet i övrigt kan man verkligen inte klaga på.

Sen, när boken lades undan och det var dags att titta in i skallen, så tittade jag alldeles för djupt in i skallen och började tänka. På saker och ting som man inte gärna bloggar, och knappt ens pratar, om. Och istället för musik blev det förvirring och istället för sömn blev det ett kastande och vändande och vridande. Somnade gjorde jag i princip inte alls, det känns som att jag varit vaken exakt hela natten. Snart inträder jag i det där tillståndet som Jack (som jag är övertygad om att han heter, Edward Nortons figur) i Fight Club pratar om:

"When you have insomnia, you're never really asleep. And you're never really awake."

Inom snart dyker ett välbekant ansikte upp i mina nya hemtrakter. Mama ute på affärsresa gör sitt viktigaste, och framförallt roligaste, stopp någonsin när Peking besöks. Att hon dessutom bjuder på mat är givetvis ingen nackdel. Dock slår det mig att om hon nu ska se hur vi bor, så måste jag kanske städa.

En liten undran dyker upp när jag engagerar mig i kommentarerna som skrivits sen sist: Är det en slump att de enda två som kommenterat sömnproblem har väldigt mycket gemensamt? Framförallt bor de båda i vår huvudstad...

(Rubriken är stulen av en av de roligaste karaktärer världen bjudit på, Chandler Bing.)

Det här börjar kännas väldigt fånigt nu. Att sitta och skriva för skrivandets skull, att försöka komma på smarta saker att hälla ur sig ett par gånger om dan, att förvänta sig att folk verkligen läser dyngan och att inbilla sig att de verkligen tycker om det de läser. Jag förstår dem som slutar blogga, jag förstår dem av hela mitt hjärta. Lika mycket förstår jag de som slutar läsa. Poänglösheten, pretentionen och fånigheten tar överhanden alldeles för ofta.

Men ändå, trots att jag är fullkomligt medveten om den här sidans icke-berättigade existens, fortsätter jag att hälla ur mig fånigheter. Man kan undra varför. Förmodligen beror det på att jag nånstans tycker väldigt mycket om att vara fånig.

När jag nu ändå håller på och fåna mig kan lika gärna passa på att säga: Ikväll håller jag på Liverpool. Det bär emot, det är så utomordentligt fånigt, men så är det. Och eftersom jag aldrig i hela mitt liv skulle falla mig in att avsluta någonting whatsoever med att säga att jag håller på Liverpool, så kommer den här sidan att leva i åtminstone en dag till.

Solen har visat sitt anlete hela dagen. Jag har suttit inne och försökt vakna. Lagom till den tidpunkt jag väl gjorde det ringde det till i mailboxen, jobb damp ner och vips så var man fast framför datorn. Jag tror någon driver med mig. Eller, som jag tror nån har sagt nån gång:

"This is a mockery of a parody of a travesty of a joke!"

Lite så känns det. Men jag är iallafall lite piggare.

Detta är en liten vädjan om att det där som borrat sig in i skallen på mig ska bora sig ut igen. Det sitter nämligen där och ser till att jag inte kan sova. Och det knappa sovandet gör i sin tur att jag har en huvudvärk som inte liknar mycket jag varit med om. Huvudvärken leder till halvdana prestationer på blogg- och jobbfronterna. De halvdana prestationerna skapar ännu mer huvudvärk, och så där håller det på. Allt bara för att man inte kan sova.

Jag har haft sömnproblem förr, men då handlade det om att jag aldrig kunde somna. Nu handlar det om att jag vaknar stup i kvarten. Det börjar nånstans kring halv fyra-fyra, efter det känns det som att jag är mer vaken än jag sover.

För den som läst den här bekännelsesidan tidigare kan jag berätta att det den här gången inte handlar om vindpinade knutar, slående fläktspjäll, regn som slår mot väggen eller nattliga attacker. Jag kan bara inte sova. Och det är så himla irriterande.

Ujejuj, så det har jobbats denna morgon. Med två projekt samtidigt, det ni. Men nu är jag trött och tar en rast för resten av dagen, tror jag.

Kanske fortsätter jag med Gone, baby, gone, som jag började med igår. Jag är inte alldeles chockad över att den så här långt är lika kittlande som tidigare Lehaneverk jag läst. Dessutom har den en markant fördel jämfört med många av de senaste böcker jag läst.

Folk skrockar nämligen inte i var och varannan mening i Gone, baby, gone.

Det har många, många karaktärer gjort på sistone. Framförallt kan inte Julius Caesar, Pompejus och gänget gått runt och gjort annat än skrockat, om man ska tro Conn Iggulden (eller den svenske översättaren). Också Stieg Larsson och Dennis Lehane (eller den svenske översättaren) är väldigt inne på att säga att folk skrockar efter att en replik skrivits; Det här var knivigt, skrockade Julius/Lisbeth/jag.

Detta stör mig. För det första tycker jag det är bäst om folk bara säger nånting. Ett "sade" är oftast mycket bättre än ett "skrattade", "gormade", "frustade" (som istället syns ofta i Guillous Arntrilogi, vill jag minnas) eller vad det nu kan vara. Låt mig som läsare själv avgöra hur nån säger nåt.

Och för det andra kan jag inte alls relatera till hur någon låter när de skrockar. Det blir bara irriterande, jag sitter och försöker fundera ut hur nån kan låta när de skrockar istället för att hänga med i storyn.

Förhoppningsvis fortsätter alltså Gone, baby, gone på den inslagna vägen, och lämnar skrockandet åt sitt öde. Alldeles strax ska jag undersöka om så är fallet.

Med vetskapen om att det där jobbet jag trodde lite på inte blev av kunde jag nu i lugn och ro koncentrera mig på att arbeta åt gamla bekanta i Sälen. Och det känns fint, men lite ovant är det att plötsligt sitta och jobba (nästan) en hel dag. Framförallt är det väldigt ovant att det även imorgon ska jobbas (nästan) hela dagen.

Annars har jag också, under lunchrasten gubevars, sett att Mats Olsson inte alls gillar bloggar. Han säger att den enda han läser av sådant slag är Patrick Ekwalls (av alla). Men han har ändå fräckheten att låna en rubrik av mig. För inte kan väl nån annan i hela landet ha skrivit just "Anfäkta och anamma!" nånstans på sistone?

Inte så lite imponerad är jag också av Skatteverket. Här har jag gått och oroat mig över att de högaktningsfullt skulle skita i min ansökan om F-skattesedel, eftersom den inte var alldeles komplett ifylld. Istället ringer de och säger: "Du ser ut att behöva hjälp, kom in en sväng så hjälper vi dig gladeligen." Med en lätt bugning i telefonen tackade jag ja. Så snart sitter jag återigen på väg till Gondor. Men jag skippar tåget den här gången.

Om jag fattat det hela rätt har jag nyss i princip blivit nekad ett jobb för att jag är för bra. Så förstår jag det iallafall, hur jag än vänder och vrider på det.

Hur reagerar man på en sån sak?

Jag har egentligen inte haft tid att blogga. Det har jag inte nu heller. Jobb väntar, och idag ska det fanimej visas  sällan skådad självdisciplin.

Det hyrdes film igår. Borat. Den ser jag inte om. Inte för väldigt mycket av Smålands smör.

Detta var alltså en film som benämnts som fantastiskt rolig av folk jag aldrig trott skulle rosa slika berättelser. Visst, den har sina poänger. Men de är så få, så få. Och framförallt drunknar de i äckelskap, fånerier och enorm sandlådehumor. Jag klarar det inte.

Idag visas bättre saker på tv:n här. En box med tio säsonger av Chandler, Monica, Ross, Rachel, Joey och Phoebe har landat. Timmar och åter timmar nostalgi har påbörjats.

De sa på Nyhetsmorgon imorse att Hergés 100-årsdag (om han hade levat, frid över hans minne) ska äras med en långfilmstrilogi. En Tintintrilogi! Steven Spielberg och Peter Jackson ska regissera varsin film. Det kan bli lite hur som helst, känner jag. Och man blir lite orolig när de säger att samma sorts specialeffekter som användes Sagan om Ringen ska användas igen.

Specialeffekter? Till vadå? Är det Milou som kommer att bli digital, månne? Den som lever får se. En inbiten Tintinnörd som undertecknad ser iallafall med spänning fram mot resultatet.

Runt ett bord nånstans i Hollywoods utkanter sitter ett gäng regissörer. Rummet börjar bli dimmigt, och det börjar för all del deras ögon också att bli. Bland ansiktena märks David Lynch och Michel Gondry. De träffas ibland, och utbyter sjukheter och diverse rökverk, innan de beger sig till studion och skapar film, fulla av helt ofattbara idéer. Till detta sällskap har på sistone också Mike Nichols börjat sälla sig.

Så tänker jag mig tankeprocessen när Lynch gör filmer som Mulholland Drive och Gondry Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Att jag nu tror att Nichols gör dem sällskap beror på att jag igår såg klart Angels in America. På precis samma sätt som hos Lynch och Gondry blandas i den miniserien drömmar och syner med verklighet på ett sätt som inte alltid är lätt att hänga med i. Men, och detta gäller för samtliga tre, så fort man köper att det är meningen att man ska hänga i ett mentalt ingenmansland är det outsägligt vackert.

Angels in America skiljer också sig markant från framförallt Lynchs filmer och serier på ett sätt. Det finns en begriplig handling, som hela tiden går framåt. Så mellan alla syner och feberdrömmar har tittaren full koll på omvärlden. Det vackra blandas således med det begripliga, på ett mycket tackämligt sätt.

Hela tillställningen kryddas också med fantastiska dialoger, monologer och skådespeleri (Meryls Streep! Al Pacino! Jeffrey Wright!) i största allmänhet, vilket gör att slutintrycket av Angels in America inte kan vara annat än helt underbart.

Till sist ska det också betonas att de tre ovan nämnda herrarna på intet sätt är ensamma om att, från min sida, misstänkas ha intagit både det ena och det tredje för att sätta sprätt på fantasin. Redan Fritz Lang bör ha kunnat vara en hejare inom denna gren. Och innan dess, när man bara skrev sina alster, hjälpte gissningsvis till exempel både Goethe och Dante det psykedeliska på traven.

Huruvida Nichols kommer att hamna i historieböckerna jämte dessa namn låter jag vara osagt. Men en riktigt bra miniserie har han gjort. Mitt tips är se den illa kvickt.

Jo, jag visste att de skulle komma. Elektrikerna som skulle förpassa vår lägenhet till 2000-talet. Men att de skulle komma fem över åtta imorse, och därtill vara ledda av världens längsta människa, det var jag inte beredd på. Eftersom min närvaro inte var alltför önskvärd tog jag därför min tillflykt till ett lysande litet frukostställe bortåt polishuset till. Under frukosten inmundigades inte bara mat, utan också Trumslagarpojkens senaste litterära alster. Det ser fortsatt mycket lovande ut, det där.

Elreparationen skulle ta hela förmiddagen, så istället för hemfärd blev det en liten sväng runt Strömmen. And I tell you, det är som en vandring i Bullerbyn eller Lönneberga nuförtiden. Lummiga träd, kvittrande fåglar, skinande sol gör att man väntar sig barfotabarn i varenda krök.

Men en sak skiljer sig skarpt från Lindgrenska vyer. Barnvagnarna. Jisses, så många barnvagnar här är. Runt hela Strömmen går flockar av barnvagnsskjutande människor. Visste jag inte bättre skulle jag trott att Peking nu börjar ta sitt smeknamn på alldeles för stort allvar.

Ett besök av Marigold och lite jobb. Det räcker för att man ska börja känna magvärkande saknad av ett litet ställe i nordvästra Dalarna och, framförallt, dess invånare.

Första delen av miniserien Angels in America förgyllde gårdagskvällen. Den andra delen kommer, om jag får bestämma, att förgylla denna dags kväll. För oj, så bra bra den är så här långt. Mer om den kommer när andra delen också är sedd.

Gårdagens tv-upplevelse var en stark kontrast till lördagens. Då traskade jag och fröken Ahl bort till Max matte och husse för trevligt sällskap, tacos och - so help me God - schlager. Och nog har jag för mig att denna festival brukar vara dålig (även om det var ett par år sedan jag såg den), men så här dålig? Dels fanns väl inte en enda låt värd namnet, och dels råder svår svågerpolitik i röstningen. Det hela slutade i fantastiskt tråkig och dålig underhållning. Min bojkott av detta vedervärdiga påhitt är härmed återupptagen.

Mellan besöken i tv-soffan läses Bostons egen Dennis Lehane. Rött Regn (som Clint Eastwoods lysande film Mystic river baseras på) och Patient 67 läste jag för ungefär ett år sedan, och nyligen slukades En drink före kriget. Alltså är det nu dags för Gone, baby, gone. Om den är ungefär lika bra som de övriga kommer det att gå fort.

Ibland finner man sig själv ståendes i tankar som inte har med nånting att göra. Det är först senare som man kommer på att man skulle lagt dem på minnet.

Att åka tåg kan vara förtvivlan. Förtvivlan över konstant barngråt. Förtvivlan över gubbars (det är alltid gubbar) hö-höanden. Förtvivlan över fjortisars (det är inte alltid fjortisar) högljudda prat i mobilen. Förtvivlan över att - efter att ha upplevt tre timmar av konstant barngråt, gubbars hö-höanden och fjortisars högljudda prat i mobilen - få höra att tåget jag sitter på missat det anslutande tåget med fyra minuter.

Fyra jävla minuter.

Fyra jävla minuter som kostade två jävla timmar. Och en stackars nybliven sexåring får fortsätta att vänta på morbrors present.

Inget ont som inte har en gnutta gott med sig, dock. Fick en väntansbroder, som visade sig vara en av grundarna av ett nygammalt sportklädesmärke, bredvid mig på bänken. Jag ska inte göra reklam. Men loggan är ett stort kattdjur, och märket heter som Baloos polare som inte heter Mowgli.

Han, grundarn alltså, upplyste mig under det trevliga samtalet om att Sala inte alls är så raktigenom vackert som det är kring stationen. Min egen reflektion av Sala är att lillebrorskomplexet till Upp-varianten av stan återspeglas i busstrafiken. Var och varannan buss går dit. Speciellt är det 848:an som trafikerar sträckan. Så om nån fastnar i Sala och vill till Uppsala behöver denne inte vara orolig.

Däremot är frekvensen på kommunikation med Dalarna under all kritik. Det går fan inte ens att ringa.

Så lades den då. Den sista av ettusen träbitar. Känslan är befriande och lycklig. Nu väntar klistring, inramning och uppsättning på vägg.

Annars är en snabb sväng till mammas gata förestående. Senare idag går tåget norrut, på fredag åker det tillbaka. Som vanligt väntas ett flängande. Bland mycket annat ska ett försenat födelsedagsfika avnjutas. En nybliven sexåring ska äntligen få morbrors present.

Nej, jag blev aldrig sjuk. Förmodligen tack vare att jag spenderade hela gårdagen horisontellt. Nästan iallafall. Då jag idag känner mig piggare än igår ligger det nära till hands att tro på en aktivare dag. De där sista träbitarna ska nu fanimej läggas. Sen ska det där igenputsade hålet i väggen spacklas till släthet. Och så går det rykten om att Marigold smygit ner till Peking från Sälen. En fika i antågande, alltså.

Mr Spoon påpekar annars kommentarledes att United vann ligan i söndags. Han tycker det är märkligt att jag inte nämnt något om det. Och det kan man ju tycka. Men glädjeyran uteblev, av nån anledning. Nån och nån, förresten. Jag vet exakt vad som lagt sordin på hela festen. Uttåget ur Champions League tog hårdare än man innan kunde anat. Därför blir det svårt att riktigt glädjas åt en annan framgång. Korkat men sant.

Jag frös som en hund fram till klockan tolv, var lagom i tio minuter och sen dess har jag svettats som något annat djur. Håller jag på att bli sjuk, månne? Eller kan man göra som jag har hört att en del gör, och vägra? Isåfall vägrar jag.

The Talented Mr. Ripley, eller The Mysterious Yearning Secretive Sad Lonely Troubled Confused Loving Musical Gifted Intelligent Beautiful Tender Sensitive Haunted Passionate Talented Mr. Ripley som den alternativa titeln lyder, hade jag en gång i världen höga förväntningar på. Så höga att jag, tillsammans med Film-Tobbe och Trumslagarpojken hyrde filmen direkt när den kom ut som hyrfilm. De höga förväntningarna bet oss i akterdelen. Den visade det sig vara tråkig, långrandig, dåligt spelad och seg. Åtminstone är det vad jag minns av den.

Således infann sig en del skepsis när en kär örebroare släppte ner Plein Soleil i knät på mig. Detta är en fransk filmatisering från 1960 av samma bok som The Talented Mr. Ripley är baserad på, och alltså befriad från skådespelarinsatser av Matt Damon.

Och det märks direkt att det här är något helt annat än Hollywood. Vid den här tiden stod Franska Nya Vågen i full blom, med namn som Godard och Truffaut som starkaste namn. Även om regissören bakom Plein Soleil, René Clément, inte brukar nämnas kring nya vågen märks det att han är färgad av sin samtid. Leken med närbilder och olika vinklar, långa tagningar, rörlig kamera och jump cuts; allt finns representerat här.

Även ljudet är till viss del en smak av nya vågen. Såväl Godard som Truffaut använder ofta bara förgrundsljud. Musikanvändningen är minimal, och det är den i Plein Soleil också. Framförallt försvinner musik när det blir spännande, något som man kan hitta även i moderna och breda filmer (till exempel Sagan om Ringen).

Storyn är väldigt central i Plein Soleil, liksom i den amerikanska varianten. Men man krånglar inte till det så förtvivlat som i den senare. Det är rakare och mindre invecklat, vilket är ett smart drag. För när det handlar om en rörig historia behöver man berätta det hela så enkelt som möjligt, förutsatt att man vill att folk ska hänga med. Det har Clément fattat.

Det hela slutar inte i något gigantiskt magkurr, men Plein Soleil är en klart sevärd film. Och man ska definitivt se den innan man ser The Talented Mr Ripley för mest behållning, eftersom storyn gör sig bäst första gången.

För några år sedan gick jag, i sällskap av bland andra Mr Spoon, en kurs i filmkritik på soon-to-be-university of Mordor. Där tittades det på film i långa banor, och skrevs sedan om dessa i inte fullt lika långa banor. Lektionstillfällena var upplagda så att en föreläsning eller ett seminarium följdes av en film. Framemot slutet av filmen var det sedvanligt att det började kurra i magar runt om i lokalen, eftersom det då hade gått ett tag sedan senaste intag (förtäring var och är strängt förbjuden i den biosalongen).

Så när jag och Mr Spoon - mest på skoj men med en gnutta allvar - bestämde oss för att starta någon sorts frilansande filmkritikbyrå var namnet givet. Thy name shall be Magkurr Ltd, sa vi. Sen hände absolut noll och intet med det hela. Förrän Mr Spoon plötsligt började använda magkurren i sina små recensioner på sin dagrömmaranteckningssida. Och därigenom satte lite press på en annan.

Anledningen till att jag nu berättar detta är att det kan hända att det dyker upp magkurr inom kort även på denna bekännelsesida. Detta då jag denna helg inträder i ett tillstånd av gräsänkling i en stad där snart sagt inte känner en själ. Alltså är det ingen vild gissning att en eller annan rulle knäcks under eftermiddag, afton och/eller natt.

När dessa magkurr sedan dyker upp ska ingen förvånas över eventuella matreferenser i hobbyrecensionerna. Mr Spoon har ofta påpekat min förkärlek för sådana, och även om han gjort det i aningen beska ordalag har jag brytt mig väldigt lite om det. Dessutom har jag idag fått bekräftat att mat med fördel används i texter. Lasse Åberg himself pratade i tv om hur nåt så centralt som föda förstås är perfekta referenspunkter när man vill skapa en poäng. Att Lasse Åberg kan sitt textförfattande råder det enligt mig ingen tvekan om. Så jag kör på hans linje. Om jag känner för det. Det kan också bli helt matfritt. Den som lever får se.

För att ordentligt inspireras under filmtittandet intar jag iallafall det godaste av det enklaste. Smörgåsar med Gustafskorv skall sköljas ner med Urquell och Leffe. Så nu är bara frågan:

Är det kväll snart?

Jo, det är ju alltså jäktigt egentligen. Och jag har jobb att göra. Så för att jobbet skulle gå lättare köpte jag inspiration på Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Mandos dvd Down in the past, med både livespelningar och videos, blev det. Än så länge är det väldigt intressant, sjukt roligt och hysteriskt bra musik.

Låt mig, förutom detta inköpstips, också ge ett litet tips till andra eventuella frilansare som söker inspiration: Skaffa inte Down in the past innan jobbet är klart. Man blir sittande med ett lycklligt fånflin på läpparna utan att röra så mycket som en fingerspets.

Vad som skulle bli en fredag i ganska beskedligt tempo blev en mycket stressig sådan. Utebliven bloggaktivitet bes om ursäkt för. Men in the words of en snubbe gjord i metall:

"I'll be back."

Nånting säger mig att livet går vidare trots att United nu inte får vara med och slåss om den finaste av titlar. Det tror jag också, så jag försöker ta mig vidare. Eftersom Mr Spoon försett mig med ett par filmer som bör beses är det ett  möjligt steg. Ett annat är att sätta sig ner med ett pussel och färdigställa det. Ännu ett skulle kunna vara att åka iväg till en havsvik med klippor och sätta sig att läsa.

Men jag anar att steget som tas denna afton följs av flera andra i relativt rask takt. Det skas ut och springas, helt enkelt. Att det inte är yours truly som ligger bakom det påhittet behöver jag väl inte understryka. Men jag gör det ändå. Det är inte jag som ligger bakom det påhittet.

United-Liverpool i Champions Leaguefinal var en dröm vackrare än det mesta.

Men icke desto mindre en dröm allena.

"Jävlas inte med stockholmarna" läser jag på en dekal på bilen bredvid. Nä, det behöver jag väl inte göra, tänker jag där jag står absolut still i vad som så motsägelsefullt kallas rusningstrafik. Men varför i hela friden måste Fuckingjävlasatanshelvetesskitstockholm då alltid jävlas med mig?

First things first. Den där expressbudhistorien tog mig alltså till Uppsala. För att komma till Uppsala från Norrköping åker man "snabbast" via Stockholm. Själva leveransfärden, det vill säga den till Uppland, gick också i någotsånär expressartad hastighet. På hemvägen däremot var det kört. Det var där jag fick se den där dekalen. Jag hann se också mycket, mycket annat på vägen. Man gör det när snitthastigheten är dryga fem kilometer i timmen.

Nåväl, jag hann faktiskt också komma underfund med en sak till strax innan stoppet. Det är att Mittens Rike inte alls är någon sorts benämning på Kina. Det är i själva verket namnet på det fenomen som sker när trefilig motorväg befolkas av människor från ställen utan trefilig motorväg. Medelsvensson väljer alltid mellanmjölk, att rösta nja till kärnkraft och att ligga i mittenfilen. Det första och sista fallet stämmer även in på undertecknad.

Så där ligger vi, alla stackars lantisar, och ser de vana Stockholmsåkarna svischa förbi på båda sidor. Och är ändå rätt nöjda med det; vi kan ju ta oss ut åt båda hållen. Det är en säkerhet man sällan kan unna sig.

Dom sa att det var sista april häromdan. Jag vet inte jag. Det är ju inte som när man var yngre, när sista april var ölknäppardagen numero due (skolavslutningen slog ändå det mesta). I ett första steg i en nyligen utlyst pensionärsbattle handlade fröken Ahls och undertecknads Valborgsmässoafton istället om en stillsam promenad till en brasa med tillhörande fyrverkerier. Efter avverkade gnistor av alla de slag promenerades det hem igen. Så går det till när man slår runt ordentligt.

Första majtåg blev det heller inget. Istället blev det en produktiv dag. Först putsades ett hål i väggen igen, min manlighet är tryggad ytterligare ett tag framöver. Sedan släpade fröken Ahl med sin stackars hemmafru och sprang. Och till sist blev pusslet pusslat mycket närmare färdighet. Kanske ändå att det blir klart innan sommarn.

Igår kväll blev förresten Liverpool klara för Champions Leaguefinal. Ingen är gladare än jag, förutom då New Yorkexpressen, Taalae, Trumslagarpojken och ungefär tio miljoner andra Liverpoolfans världen över. Deras magsår är således till ända. Mitt når sin kulmen ikväll, när United tar sig an Milan på San Siro. Det lär bli spännande.

Innan dess ska jag ge mig ut på vägarna. Vaktmästaryrket lades ganska snabbt på hyllan, istället är det som expressbud jag nu försörjer mig. Eller ja, som jag extraknäcker just idag. Dock fortfarande åt samma firma.