Confessions of a slightly degenerated mind

Efter att man blivit bjuden på mat av Mama (mycket trevligt, förstås) gick det utför. Igår kväll kom bedrövelserna slag i slag.

Först la jag mig och läste. Och plötsligt visar det sig att det skrockas i Gone, baby, gone också. Och när de väl börjat skrocka, då slutar de inte. Läsestunden blev sålededs aningen störd av irriterande ordval. Vilket är fruktansvärt onödigt, för spänningen och berättandet i övrigt kan man verkligen inte klaga på.

Sen, när boken lades undan och det var dags att titta in i skallen, så tittade jag alldeles för djupt in i skallen och började tänka. På saker och ting som man inte gärna bloggar, och knappt ens pratar, om. Och istället för musik blev det förvirring och istället för sömn blev det ett kastande och vändande och vridande. Somnade gjorde jag i princip inte alls, det känns som att jag varit vaken exakt hela natten. Snart inträder jag i det där tillståndet som Jack (som jag är övertygad om att han heter, Edward Nortons figur) i Fight Club pratar om:

"When you have insomnia, you're never really asleep. And you're never really awake."