Confessions of a slightly degenerated mind

Första delen av miniserien Angels in America förgyllde gårdagskvällen. Den andra delen kommer, om jag får bestämma, att förgylla denna dags kväll. För oj, så bra bra den är så här långt. Mer om den kommer när andra delen också är sedd.

Gårdagens tv-upplevelse var en stark kontrast till lördagens. Då traskade jag och fröken Ahl bort till Max matte och husse för trevligt sällskap, tacos och - so help me God - schlager. Och nog har jag för mig att denna festival brukar vara dålig (även om det var ett par år sedan jag såg den), men så här dålig? Dels fanns väl inte en enda låt värd namnet, och dels råder svår svågerpolitik i röstningen. Det hela slutade i fantastiskt tråkig och dålig underhållning. Min bojkott av detta vedervärdiga påhitt är härmed återupptagen.

Mellan besöken i tv-soffan läses Bostons egen Dennis Lehane. Rött Regn (som Clint Eastwoods lysande film Mystic river baseras på) och Patient 67 läste jag för ungefär ett år sedan, och nyligen slukades En drink före kriget. Alltså är det nu dags för Gone, baby, gone. Om den är ungefär lika bra som de övriga kommer det att gå fort.