Confessions of a slightly degenerated mind

Som vanligt nuförtiden ligger det på. Men en liten recension av hockeyn i onsdags tänkte jag hinna med.

Själva spelet var väl inte jättemycket att hänga i julgranen, men det var givetvis skönt med seger. Och helt underbart att få stå och skråla med i "Daladans, daladans, daladans" och andra härligheter. Två ståpälsframkallningar blev det också. Först när stämningen börjar byggas upp under uppvärmningen och högtalarna bjuder på "Welcome home, Luc Robitaille". Sen när en av knattemaskotarna åker av isen och hela Rögleklacken gör sitt bästa för att han ska få känna sig stolt, och han svarar med en världsstjärnas vinkning. Lysande och rörande.

På språng igen, som vanligt nuförtiden. Men ändå: Gör som alla säger, kolla in American Gangster. Den är väl värd att se, inte minst tack vare Ruby Dees enorma prestation som Frank Lucas (Denzel) mamma. Äktare rollfigur har sällan skådats.

Mina kurskamrater står och stampar, väntar på att den där befängda dalkarlen ska få ändan ur vagen så att de får mat nån gång. Bis später, also.

Och varför, varför, varför har ingen berättat för mig att Dennis Lehanes Sacred har kommit ut på svenska? Som jag gör på de flesta nya platser jag besöker, botaniserade jag en sväng på bokhandeln. Och där, nästan direkt, såg jag en text på en bokrygg som löd Ingenting är heligt. Efter ett par millisekunder lade märke till att det även stod Lehane. Gissa vad jag ska köpa imorgon?

I samma bokaffär hittade jag en pocket med titeln Pol Pots leende. Detta skar direkt genom hjärtat på mig, för jag såg nämligen vad detta leende dolde för bara ett par veckor sen. Utanför Phnom Penh finns ett av de största och mest kända av de så kallade Killing Fields. Att besöka platsen är att vandra genom en intill bristningsgränsen ångestfylld historia. Det gör ont att vara där, men det är ändå något jag inte ångrar att jag besökt, ty det är något som aldrig får glömmas.

Det värsta med Phnom Penh var ändå att sedan besöka tortyrfängelset. Där sitter bilder på folk som idag bara är ett minne, och som när bilden togs inte hade en aning om vad som väntade dem. Bilderna på små barn som till och med ler in i kameran kommer jag förmodligen aldrig att glömma.

Jag vet inte än om jag kommer orka läsa boken. Förmodligen skulle jag att bryta ihop av ilska, sorg, hopplöshet och/eller enorm ofattbarhet innan jag var klar.

Det är ingen lek att försöka ta sig från Siem Reap (som är området som det makalösa tempelomrdådet Angkor Vat ligger i) till Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Eller rättare sagt, det är ingen lek att klara sig helskinnad ur ankomsten till Phnom Penh. Framförallt inte om man blivit attackerad av en rabiat spanjorska på ditvägen.

När man ramlar ur bussen blir man nämligen fullständigt överrumplad av en armé av tuk-tukförare. Dessa sliter, skriker och är allmänt skitjobbiga i sin iver att skaffa kunder. Så beware om ni provar den bussresan. Har man dessutom otur ramlar man in i gamla ex vid samma busstation när man ska vidare ner mot kusten. Fråga mig inte hur det är möjligt, men det är det.

Ängelholm verkar för övrigt ganska trivsamt så här långt.