Confessions of a slightly degenerated mind

Jag skrattade faran rakt i ansiktet och satte ihop det där skrivbordet. På beskrivningen stod det två herrar och lyfte ihop de två delarna. Inte behövdes väl det tänkte jag, lyfte och förstod varför man skulle vara två. Men eftersom vissa människor envisas med att kalla mig envis, så kände jag att de var läge att bevisa det. Ett par svordomar senare sitter jag nu och bloggar från det nya skrivbordet. Det gav med sig när jag började muttra ord som "kaffeved".

Fortsättningen av dagen står mellan tre val. Att fortsätta ordna kaoset, att läsa Blodspår till sista droppen eller att som siste man i världen börja se Sopranos. Om jag inte ordnar får jag sambon på mig, om jag inte kollar på mafiosos får jag Karlsson på mig och om jag läser får jag båda på mig.

Ändå är jag mest sugen på boken. Har man väl börjat skratta åt faran kan man väl fortsätta göra det, liksom.

Annars har jag inte kunnat få en grej ur skallen under förmiddagen. Halvar nämnde nåt på sin färska blogg om att bara för att något eller någon står i bloggrollen därborta så betyder det nödvändigtvis inte att han gillar det. Och eftersom jag fullt och helt tror att världen kretsar kring mig så känner jag mig träffad.