Spökrockare
Möbelsnickare Sporre lämnar härmed - inte så lite nöjd och mätt på hyllplan och slikt - in sin formella avskedsansökan. Och eftersom den behandlas av en kommitté bestående av jag och mig själv så vet jag att den godkänns.
Det har ändå gått bra, får jag erkänna. Möblerna ser ut som de gjorde på varuhuset och ingenting fattades och jag är fortfarande så gott som vid mina sinnens fulla bruk. Men jag tog lite hjälp, även om jag inte nappade på Karlssons formidabla tips om en irländsk herre vid namn Jameson som handräckare. Istället vände jag mig till Springsteen.
Egentligen var det faktiskt den fantastiskt kvicktänkta fröken Ahl som visste hur hon skulle peppa mig. Hon slog på The Boss' samlade (förmodligen efter att ha sett mitt minskade engegemang och då blivit rädd för att se en möbel bli kaffeved) och lämnade sedan rummet med en fånleende snickare kvar.
Som allra bäst gick det när "The ghost of Tom Joad" drog igång. Alla nerver spände av, ritningarna kändes helt rätt och jag fick ihop allting lekande lätt. Den låten är förjävla bra. Den är dessutom den låt som öppnade mina ögon för annat än Oasis, Blur, Manic Street Preachers, Pulp, The Verve och allt vad britterna hette där i mitten på nittiotalet. Genom "The ghost of Tom Joad" upptäckte jag annan musik på riktigt. True story.
Det har ändå gått bra, får jag erkänna. Möblerna ser ut som de gjorde på varuhuset och ingenting fattades och jag är fortfarande så gott som vid mina sinnens fulla bruk. Men jag tog lite hjälp, även om jag inte nappade på Karlssons formidabla tips om en irländsk herre vid namn Jameson som handräckare. Istället vände jag mig till Springsteen.
Egentligen var det faktiskt den fantastiskt kvicktänkta fröken Ahl som visste hur hon skulle peppa mig. Hon slog på The Boss' samlade (förmodligen efter att ha sett mitt minskade engegemang och då blivit rädd för att se en möbel bli kaffeved) och lämnade sedan rummet med en fånleende snickare kvar.
Som allra bäst gick det när "The ghost of Tom Joad" drog igång. Alla nerver spände av, ritningarna kändes helt rätt och jag fick ihop allting lekande lätt. Den låten är förjävla bra. Den är dessutom den låt som öppnade mina ögon för annat än Oasis, Blur, Manic Street Preachers, Pulp, The Verve och allt vad britterna hette där i mitten på nittiotalet. Genom "The ghost of Tom Joad" upptäckte jag annan musik på riktigt. True story.
Kommentarer
Trackback