Confessions of a slightly degenerated mind

Dagarne blivfer längre och åter längre. Icke tu tal om den saken. Denna dag inhandlades dessutom ränslar att medhava under förestående resa, vilket gjorde längtan än mer frapperande.

På något sätt skulle jag också vilja få med "till yttermera visso" nånstans där ovan, men för det första kommer jag inte på hur det skulle få plats och för det andra är jag inte helt hundra på vad det betyder. Till yttermera visso.

Om jag nu är så dum att jag blickar förbi resan, och det är jag, så ser jag fler resor. Skyttel mellan Ängelholm och Peking blir det hädanefter, varför jag förstås undersökte möjligheterna att gå på hockey. Och se, det gick fint. Bara ett par kilometer har jag till ishallen, och andra svängen jag är i Skåne gästas Rögle till yttermera visso av Leksand. Jojatackarja.

Conn Iggulden fortsätter annars att tävla med Dennis Lehane i skrockfullhet. Tydligen skrockade man lika mycket på Djinghis Khans tid som på Caesars. Men kan man ha överseende med det bereder Stäppens Krigare sin läsare stor spänning, så här långt är den lika rakt och tätt berättad som Igguldens förra böcker. Det är, till yttermera visso, någe visst med svärd, blod och storslagenhet från fordom.

Och så kan jag räcka lång näsa åt alla er som följt Sopranos, och som såg sista avsnittet härom kvällen. Jag har fortfarande mycket kvar att upptäcka av den serien. Väldigt mycket. Men det är en aning svårt att läsa bloggar, eftersom många envisas med att kommentera hur det till yttermera visso slutar.

Nittiosex timmar kvar nu. I runda slängar.