Confessions of a slightly degenerated mind

Som den sanne marknadsförare jag är, med vetskapen om hur viktigt det är att trycka på rätt knappar i reklamkommunikation, införde jag för ett par minuter sen Youtube i Mamas liv. Vad bättre då än Paul Potts första framträdande framför juryn i Britain's got talent? Inget, är svaret på den frågan. Har ni inte sett det, så måste ni göra det. Efter att ha sett låtlistan är jag också väldigt nyfiken på hela hans skiva. En operaversion av "Everybody hurts" låter till exempel som något utöver det vanliga.

Dalatåget går vidare genom Gondor idag. Med fler stopp än det finns tid till, egentligen. Men på något sätt ska jag få ihop det. Som vi dalmålsspråkare (och snigelätande fransmän) säger: Ä ska gå.

Gondor är alltid Gondor sa jag sist. Well, Sälen är alltid Sälen, skulle man också kunna säga. Vemodet stod högt i tak under gårdagen, och i synnerhet när jag åkte tillbaka till Gondor imorse. Men framförallt var det förstås en höjdare att träffa gänget igen. När Andy dessutom satte mg i jobb så fort jag stövlade in så var det verkligen good old days.

Men nu satsas det framåt igen. Som kutymen bjuder är det en hel del folk att se och skaka hand med och krama och hälsa på när man är i Dalarna. Snart drar jag vidare mot nästa våldgästsoffer.

Dagens låt är förresten "A new England" med Billy Bragg, en liten pärla från Sensommarmixen.

Det börjar blir tjatigt, men icke desto mindre underbart: Snart återser jag Gondor. Den här gången blir det ganska vemodigt, för på söndag flyttar man på riktigt till Peking. Missförstå mig rätt, jag ser fram emot det, men Gondor är alltid Gondor.

Iallafall hoppas jag att linjen Norrköping-Sala fungerar som den ska i afton. Jag har ju inte hunnit börja med uppstyrandet av den än, men mina framtida kollegor verkar ha känt av mina vibbar när jag var där och intervjuades, ty jag har faktiskt inte drabbats av förseningar sedan dess (träbitar knackas, peppar slängs).

Ett par falkögda individer har upptäckt att jag slängt upp en bild på denna sida. Det är alltså jag som smyger fram där. Och efter en lite syrlig kommentar från Mr Spoon så måste jag väl credda honom. Han står bakom kameran och hans trappuppgång utgör bakgrunden. Jag gillar bilden, om man frånser motivet, och den passar rätt bra in i färgskalan här.

Annars föll en väldigt stor pusselbit på plats igår kväll. Den kom som en följd av en kommentarväxling med Karlsson kombinerat med att jag noterade en gulsvart tröja igår. Plötsligt förstod jag varför herr Karlsson gjort så konstiga val här i livet (han håller ju på Liverpool och AIK, stackarn). Det har nog med tröjorna att göra; på Liverpool syns Carlsberg med stora bokstäver och på AIK:s Åbro. Övriga kommentarer överflödiga.

Jag hade svängt lite från Den sista färden som kvällsunderhållning, eftersom elitseriepremiären visas på tillgänglig kanal ikväll. Svängt lite är förresten en underdrift, jag hade bestämt mig. Ända tills jag såg att Staffan Lindeborg skulle kommentera. Som genom ett givet tecken ringde Max husse till mig bara nån minut efter att jag svängt tillbaka till filmen, och frågade mig om jag inte skulle med till sportbaren och kika på derbyt. Inte nog med det, han började svänga sig med ord om malthumlejästochvatten också.

Och man är ju inte bättre än att man kan sämra sig. Jag ska kolla på det där jäkla derbyt ändå, och hoppas det svänger. Så kan det gå.

Jag är trött på stockholmsderbyt ikväll innan det ens spelats. Och jag var ändå inte intresserad av det från början. Två mediokra lag i en fruktansvärt överskattad serie tar all medial plats bara för att de kommer från just huvudstaden.

Nej, det blir ingen sväng till sportbaren ikväll. Istället blir det förmodligen att titta på Den sista färden, som ett par förträffliga Ahlar försett mig med. Av någon outgrundlig anledning har jag inte sett den tidigare, men nu ska det till. Ett stycke filmhistoria är det ju. Och eftersom man hört "Duelling Banjos" mer än ett par gånger får man utgå från att det är ett litet stycke musikhistoria också.

Den där svarta fyrbentingen, som sakta men säkert river lägenheten här hemma, är ju född hemma hos Syster C. Och under helgen har en hel del frågor fötts. Dels kring Syster C:s grannar och dels kring hennes katts kvällsvanor. Till de närmaste grannarna verkar det som att man kan räkna in ett zoo, och katten verkar onekligen ha varit där och hälsat på.

Chaplin är nämligen inte hundra procent katt. Faktum är att det inte är många procent katt i honom alls.

Sen tidigare har vi misstänkt att Chaplins mamma förrått hela sin art genom att gå till sängs med en hund (Chaplin apporterar och har en del andra sådana beteenden). Men efter besöket på djurparken i helgen anas ett par andra ugglor i mossen, även om just ugglor kanske är det enda som klarar sig undan misstanke. Det räckte med att se schimpanserna ett par sekunder för att konstatera var Chaplin kan ha ärvt sin klättringsteknik och sin förmåga att gå på bakbenen. Och efter att ha sett hur mycket sjöbjörnen agerar i vatten, så är även den med på listan.

Jag har aldrig sett nåt zoo där på Lergärdet, men det är inte utan att man undrar.

Annars tycker jag att ni ska se Gråta med ett leende om ni inte sett den tidigare. Den är stark på ett sätt som är väldigt lätt att ta till sig. Inga stora gester, ingen pretention, bara en sorglig historia berättad på ett vackert sätt.

Och till sist är jag ganska nöjd med att United slog Chelsea igår. Ganska jävla skitnöjd.

Nytt försök på kepsfronten idag, eventuellt. Om det hinns med mellan doppresenter och besök till kakelfirman. Min gissning är att huvudbonader inte kommer att prioriteras av mitt sällskap. Trots att hon vet hur jag ser ut i håret när jag vaknar.

Annars börjar den närmaste framtiden utkristallisera sig så smått. Eftersom det väntar flytt nästa helg, och det ska hämtas ett lass från Gondor, så tänkte jag ta en repa till den vita staden ett tag i förväg. Detta faktum diskuterades under ett samtal på ett pratprogram på datorn med Marigold. Det hela slutade med att det nu också är bestämt att jag tar en sväng till Sälen. Bara jag får tag på en bil. Men vafan, jag kommer ju att befinna mig i Borlänge, så jag tar seden dit jag kommer och stjäl en.

Men det är ju en helg innan. Det vankas celebert besök igen. Denna gång handlar det om en hel familj Ahlar. Ett dop i grannstan och ett besök på djurparken ligger på agendan. Lysande utsikter, skulle man kunna säga.

Inför en liten vända med utskickade fakturor går jag igenom hur mycket jag jobbat. Och det står alldeles klart att jag är alldeles för snabb. Man blir inte rik på att vara ärlig, det kan jag lova.

Kvarnsveden var alldeles nyss med i nationell tv. Ja, namnet Kvarnsveden alltså. På den gamla klassiska buss 605 som syntes i bild stod det klart och tydligt Kvarnsveden. Varför man valt att visa just den bussen i ett inslag om hela landets busstrafik vet jag inte. Men jag gissar att man ville få med lite aristokrati blandat med stenhård yta i reportaget. Och det fick man ju genom blotta närvaron av Borlänges pärla bland pärlor.

Orkar nog inte engagera mig i statsbudgeten den här gången heller. Jag har fullt sjå att hålla koll på min egen.

De hade hur som helst inget smakprov av Mandos kommande album. Så sa de åtminstone, det kan gott hända att de såg desperationen i mina ögon och valde att hålla det gömt. Sen ringde det från Sälenhållet igen, så någon keps hann jag inte heller titta på.

Alltså hinner jag egentligen inte skriva det här inlägget heller. Därför tar det slut alldeles, alldeles strax. Närmare bestämt nu.

Till sist denna skrivtäta morgon ska jag komma med en rättelse. Jag var felunderrättad om filmversionen av Gone, baby, gone, den innehåller inte Ben Affleck som Patrick Kenzie. Han har i själva verket regisserat den, och det är lillbrorsan Casey Affleck som spelar Kenzie. Det låter bättre.

Eftersom jag vet att en hel del av er som läser den här sidan aldrig tar i antingen sportsidor eller Aftonblad eller varken eller, så ska jag bjuda på ett stycke geni från en kombination av dessa. Simon Bank säger så här angående Fenerbahce-Inter igår:

"Om ni undrar över Zlatan Ibrahimovic så kan jag tala om att han gjorde bra saker när ha fick bollen, vilket var väldigt sällan.

I första halvlek hade han några växelspel med Suazo, men det var som att se Magic Johnson kasta gris med Gunnar Papphammar."

Kom sen inte och säg att fotbollsjournalistik kan vara både rolig och träffsäkert analytisk.

Det ska fan vara gjord av Lozec i dessa dagar. United har tydligen bestämt sig för att låta alla stackars fans grillas ända in i kaklet i varje match, eftersom de envisas med att vinna med uddamålet. Men de vinner iallafall.

Apropå ljuv musik, igår blev jag en av de sista att träda in i skaran som använder en liten mackapär med hörlurar som spelar musik som ligger på datorn. Ingen podd än så  länge, men väl en mp3-spelare (en tacksamhetens bugning till Film-Tobbe). Det känns bra, har gått utan min förre följeslagare, MD:n, länge nu. Så snart ger jag mig ut på en promenad som en promenad ska ges ut på. Vilka skivor jag lagt in? Än så länge bara fyra stycken, men de är desto bättre. Timo Räisänens Love will turn you around, Jamie T:s Panic Prevention, Sensommarmixen (som jag numer har många, många favoriter på) och givetvis Mandos Ode to Ochrasy.

På vägen ska jag kika på hur mycket en keps egentligen kan kosta och om Norrköpings enda (enda!) skivaffär kanske kan skylta med ett förhands-ex av Mandos nästa skiva, Never seen the light of day. I så fall kanske en rubrik i dagspressen imorgon lyder: "Brutalt rån på skivaffären - desperat ung man kom undan med en skiva".

Det kan hända att jag blivit lurad. Det kan hända väldigt mycket. Jag börjar förstå att det där finfina telefonköpet är ganska fulfult. Det är inte över än, och inte helt säkert att min näsa är dragen. Men än så länge känner jag mig en smula korkad.

Ett kolsvart, överutvilat monster. En granne med en röst som gör att vilken mistlur som helst kommer på skam. Och en kropp byggd på ett pensionärschassi. Därför har jag varit vaken ett par-tre timmar redan. Men inte kommit upp.

Monstret hade alltså samlat alla sina krafter på morgonsidan, och jagade sitt ständiga villebråd - min fötter - under densamma. När han väl började fundera på att lugna ner sig, då vaknade José Carreras bortglömde son på andra sidan väggen. Med en aria jag hade klarat mig utan.

Till slut gav jag upp tankarna på att försöka sova. Följaktligen försökte jag ta mig ur sängen, när höften låste sig och gjorde ont. Grymt ont. Så ända in i helvete ont. Jag tror att det kommer från allt springande och bärande i trappen i söndags, och det vore helt rimligt att få ont av den exercisen. Men att känna sig som Julius, 93 alldeles innan en ny höftkula, det hade jag inte räknat med.

Det enda positiva är att det förmodligen och förhoppningsvis ger fröken Ahl och mig ett rejält försprång i pensionärsbattlen med paret Spoon. Om det inte gör det kommer jag att ge upp den kampen. För i så fall har jag ingenting.

Livet är som utomjordingarna i Independence Day. Om moderskeppet blir klent fungerar inte heller de små skeppen som de ska. Oavsett hur litet felet är.

Jag har fastnat i deckarträsket. Efter Larsson och Lehane, som tonvikten legat på under sommaren, så hade jag tänkt att läsa lite fiiinare böcker. Såna där som man kan slinka in ett litet högdraget "Mah" efter att ha berättat om. Typ Kapuscinski (varför i hela helvete finns inte Fotbollskriget när jag vill ha den?). Eller såna där gamla klassiker, Strindberg, Dostojevskij och liknande. Men det gick inte. Framförallt eftersom jag blev ganska trött på klassiker efter att ha läst litteraturvetenskap, och sedan fortsatt läsa Söderberg - Doktor Glas är en underbar berättelse - och många andra även efter kursen.

Istället gav jag mig ut och letade andra kickar. Till slut valde jag mellan Pelecanos, MacBride och Connelly (ja, jag har läst Halvars boktips). Hade aldrig läst något av någon av dem, så valet var ganska förutsättningslöst. Det hamnade iallafall på den sistnämnde. Efter vad jag förstår är Blodspår den första titeln av honom, och varande det kronologiska freak jag är så belv det just den jag började med.

Men jag är hittills inte så imponerad. Givetvis ska jag inte döma den innnan jag läst klart den, men den får allt rycka upp sig snart om helheten ska bli godkänd. När den sen är utläst ska det bli ett försök på Connellys serie om Harry Bosch. Om den håller samma standard som Blodspår gör så här långt så blir mitt förhållande med Connelly ganska kortvarigt.

Jag hoppas dock innerligt att så inte blir fallet. Jag orkar inte gå igenom den där processen (här glider ett Kafka-mah in) med att leta nya favoriter igen.

En hektisk höst väntar alltså. Eller snarare en hektisk oktober. I början av månaden flyttar fröken Ahl och undertecknad. I mitten av den börjar jag som trafikledare för tåg. Och i slutet far vi, i sällskap av diverse närmare släkt, till Asien.

Flytten har jag väl redan avklarat. Vi tar jobbet istället. Det går, i grova drag, ut på att se till att tåg tar sig från punkt A till punkt C utan att krocka med något annat tåg på punkt B. Alltså något helt annat än jag sysslat med tidigare, men det kommer med allra största säkerhet bli bra ändå.

Om resan finns väl inte så mycket mer att säga. Två veckor, runtresa i Kambodja, start och stopp i Thailand, ska bli väldigt, väldigt skönt. Så är det tänkt.

Innan allt det drar igång går jag bland annat och njuter av att hockeysäsongen nu också vaknat till liv. Någon märklig människa hade i kommentarerna på den här sidan påstått att AIK skulle vinna över Leksand i gårdagens premiär. Vänligt, bestämt och aningen fnittrande rättade jag den vilsne själen. Och rätt fick jag.

Till er som höll tummarna i torsdags (jag är säker på åtminstone fyra av er) riktas ett stort och lättat tack från Peking. Era tummar funkade. Om fredagskvällen var vi (läs: fröken Ahl) och skrev på papper som avklarade försäljningen av denna lägenhet. Lättnaden och glädjen är out of this world.

Lättade är vi ju eftersom vi redan skaffat oss en ny lya, som vi snart ska flytta till. En lägenhet som jag nästan var och hälsade på nu imorse. Det skulle lämnas in papper inför inflyttning och eftersom vi var ute i sista sekunden tog jag bussen för att ta mig dit så fort som möjligt. Förmodligen är det den dyraste bussresa jag gjort. Detta tack vare att bussbolaget infört extra påslag om man betalar kontant på bussen. Alltså slutade summan på 33 svenska kronor. För en resa som inte är av det längre slaget.

För er som känner Borlänge kan man jämföra det med att åka från Bullermyren till stan. För Stockholmsborna kan man likställa det med att åka från ena änden av Sergels Torg till den andra. Och för Gävletrakten kan det jämföras med hur långt Brynäs går i SM-slutspelet.

Såg just något som jag tycker är fantastiskt roligt. En reklam som handlar om släktforskning, där en kvinna, som säger sig heta Charlotte Nyman, ringer Paul Newman och undrar om de kanske inte är släkt. Det hela kryddas av en engelska som helt tydligt kommer från Dalarna. Jag trodde den bara var lokal, men nu såg jag den här i Peking också. Helt lysande är den iallafall.

Och här kommer en jag-mötte-Lassie-grej av stora mått: Hon som spelar Charlotte Nyman har händelsevis läst med undertecknad på Högskolan i Mordor, och har jag haft äran att ingå i samma skrivgrupp som henne. Det ni. Jag känner kändisar, jag. Roliga är de också.

Det svenska receptet för framgång var tidigare att jag befann mig i köket. Alltså diskade jag som aldrig förr vid elvatiden. Och till en början gick det ju bra, svenskorna radade upp chanser. Men plötsligt blev det straff för USA. 1-0, satan, måste diska mer. Även denna gång verkar det ha gått åt skogen.

Mycket USA-matcher nu, förresten. Fotbolls-VM, Solheim Cup (golf är faktiskt en underskattad tv-sport) och snart Davis Cup. Orden "Oh say can you see" börjar ge kalla kårar.

För övrigt funderar jag på att snart avslöja vad det är jag ska jobba med. Och vad mina planer är för slutet av oktober och början av november. Så, som Daniel Kristiansson skulle ha sagt; pass på.

Det blir inte mycket bloggat idag. Förmiddagen har gått åt till att samla kraft inför en rejäl städning av lyan. Eftermiddagen ska ägnas åt nämnda städning.

Det är alltså visning på lägenheten i afton. Jag ber alla vänliga själar att hålla tummarna.

Så någon ny ministers nya kåk visade sig vara två våningar, inte en våning och en suterrängvåning. Oj. Oj. Jag tror att jag går och baxnar. Nu är det rökta fläsket grillat. Hur ska vi klara oss, när folk i regeringen beter sig som alla andra människor?

Jag läste Gone, baby, gone alldeles i krokarna när den stackars engelska flickan försvann i Portugal i våras/somras, och kände emellanåt att verkligheten fanns alldeles för nära. Nu har den blivit film, men blivit försenad på grund av Madeleinehistorien som blossat upp igen. Sammanträffande.

När jag läste boken funderade jag en del på vem som skulle kunna spela Patrick Kenzie. En Bostonskådis måste det förstås vara, tänkte jag. Och sedan suckade jag. För om det skulle bli en Bostonskådis så väljer man nästan alltid någon av Matt Damon eller Ben Affleck, och ingen av dem är någon favorit i min bok. Men om man nu måste välja mellan dem till Kenzierollen så blev nog Affleck närmast (så som jag föreställer mig Kenzie). Nu har Gone, baby, gone som sagt blivit film, och det är Ben Affleck som spelar huvudrollen. Sammanträffande.

Morgonsoffan bjöd på Magnus Uggla. Mycket intressant att se att någon som är över femtio kan få frågor som vore han nitton och nytänkande popsnöre. På gränsen till patetik blev det när det började pratas om vad mamma och pappa tyckte om karriärvalet.

Sedan fyrade Uggla, han är ju bloggare gubevars, av ett förkunnande om bloggvanor:

"...och när man har en blogg måste man ju komma med sex-sju inlägg om dan."

Konstigt, jag trodde jag hade en blogg. Tänk så fel man kan ha.

Om Henrik Strömblads favorituttryck är "skottsektorn" - och det är det - så är Daniel Kristianssons "pass på". Finns det inte en kinesisk lag på hur ofta man får använda det i en och samma sändning? Om så är, så ska man inte bli förvånad över om Kristiansson plötsligt försvinner. He's looking at three to six.

Annars fällde också "experten" Kåmark denna analys:

"För att passa bollen måste man få den i en sådan position att man kan passa den."

Fotbollssnillen spekulerar. Indeed.

Har funderat ett slag eller två på vad en ny lista skulle kunna handla om. När jag sen kom på en i mitt tycke bra idé, så funderade jag på hur den skulle se ut. Jag tror att jag funderat klart. Så här kommer de tio på nåt eller annat sätt skönaste karaktärerna som finns att se på film:

1. Guido Orefice (Roberto Benigni), Livet är underbart
2. Amélie Puolain (Audrey Tautou), Amelie från Montmartre
3. Alex de Large (Malcolm McDowell), A clockwork orange
4. The Bride/Beatrix Kiddo/Black Mamba (Uma Thurman), Kill Bill
5. Michel Poiccard/Lazslo Kovacs (Jean-Paul Belmondo), Till sista andetaget
6. Tyler Durden (Brad Pitt), Fight Club
7. Överstelöjtnant Frank Slade (Al Pacino), En kvinnas doft
8. Julius Winnfield (Samuel L. Jackson), Pulp Fiction
9. John Doe (Kevin Spacey), Se7en
10. Napoleon Dynamite (Jon Heder), Napoleon Dynamite

Utmanare finns förstås: Jack Sparrow (Johnny Depp), de allra flesta roller Kathy Bates spelar, Charles Bronsons Harmonica och David O'Haras galne irländare Stephen i Braveheart är bara några av dem.

Rubriken är stulen av segraren på listan, när denne tog emot sin andra Oscar för kvällen (för bäste skådespelare, han vann också för bästa utländska film) vid galan 1998.

Mothugg färväntas och mottages i vanlig ordning med öppna armar.

Kikar lite på den där listan över bästa album som jag tillverkade för ett tag sen. Och jag får nog komma med ett par brasklappar här. För visst borde Tracy Chapmans sjäkvbetitlade debutalbum kunna vara med, liksom Cat Stevens Tea for the tillerman. Jag är inte helt säker på att de skulle platsa på tio-i-topp, men de borde ha nämnts. Slarvigt från min sida.

Det är en hjärtesmärta. Inget annat än en hjärtesmärta. Träffar mig när det är för sent. Träffar mig när jag är nere.

Ibland saknar jag Dalarna ganska jävla mycket. Allt som oftast kommer det alldeles efter att jag haft kontakt med det. Som när föräldrar, syster, systerdotter och svåger hälsade på för en knapp månad sen, eller när jag själv var hemma förra helgen, eller när Film-Tobbe var här i helgen, eller när Mama hälsade på igår. Alldeles efter sådana upplevelser längtar jag hem så det skaver.

Men det går över. För det är bara en dåres spel. Inget annat än en dåres spel. Stående i det kalla regnet. Känner mig som en pajas.

En helg med Film-Tobbe utan film. Låter helt befängt, men det var nära att det blev så. I vägen stod kortspel, strömpromenader, en X-box och den enastående matchen i lördags. Som tur var (för filmstatistiken) visades Den Siste Scouten efter fotbollen. Så det blev iallafall en film till slut, även om meningarna om den går isär. Min vapendragare ansåg den vara god underhållning medan jag hade svårt att hitta någon poäng (fröken Ahl somnade, och visade väl därmed vad hon tyckte). Men sällskapet var ju det viktiga.

Under promenaderna då staden visades upp för den nye Gävlebon såg vi ett fenomen som jag trodde dött ut. Jag minns att när den nya världsomvändande uppfinningen handsfree kom så såg man många som ändå gick och höll i sin mikrofon, för att få den närmare kakhålet. Men på senare tid har folk insett hur en sådan manick ska användas. trodde jag. Helgen bjöd på ett antal individer som lik förbaskat gick med handen invid munnen. Vad praktiskt med handsfree, så man får båda händerna fria att hålla i mikrofonen, liksom.

Annars börjar ju VM i Kina idag. Men jag må då säga att det skiljer sig ganska väsentligt i införreportagen jämfört med hur det är när herrarna har sina. Inslaget på SVT när en nigerianska, med förnamnet Perpetua och efternamnet jag inte törs stava, skickade en glad hälsning till sin lagkamrat Hanna Marklund till exempel. Som jämförelse gjordes det ett reportage inför herr-VM 2002, då Fredrik Ljungberg hamnade i samma grupp som lagkamraterna Sol Campbell (England) och Nwakwu Kanu (Nigeria). Dessa båda lovade att Ljungberg minst sagt skulle få äta gräs (vilket i och för sig skulle vara en ganska ovågad gissning) och berättade att de knappt snackade med varandra innan VM. Det är skillnad på olika, minsann.

En annan skillnad är att kvinnliga fotbollsspelare tydligen måste få förklarat för sig vad det är de sysslar med när de intervjuas. Och det är klart, de tränar ju bara sex gånger i veckan varje vecka året om, inte vet de väl riktigt vad en fast situation är då?

En nybliven Gävlebo med film i blick ankommer om ungefär fyrtio minuter till Pekings centralstation. Där skall han mottagas med pompa och ståt, innan färden mot nya äventyr tager sin början.

Eller, på ren svenska, Film-Tobbe är snart i stan.

Utebliven bloggaktivitet kommer troligtvis att bli en följd. Jag ber om överseende, då det lika troligt kommer att avhandlas en hel del att prata om när veckändan är över.

Glöm Arnfilmerna. Släpp tankarna om och på Lasse Hallström. Ska ni skänka Bergman en hyllning, låt det vara för att han var ett geni och inget annat. Alla dessa fenomen hamnar, internationellt sett, i skymundan av att Lukas Moodysson lyckats locka Gael García Bernal till sin nya film Mammut.

Bernal är ju kanske världens hetaste skådis just nu, och att han då gör en film med vår svenske riksgalning är helt ofattbart. Men det ska bli väldigt skoj att se, med tanke på att Bernal tyckte om att jobba med Michel Gondry (i The Science of Sleep - se den). Jag föreställer mig nämligen att Gondry och Moodysson har samma syn på skapandet. Så det här kan bli riktigt, riktigt bra.

Jag förväntar mig förstås mothugg, både av Bergmanivrare och de som kan sin Hallström. De sistnämnda hänvisar jag till hur han lyckades få Chocolat - med så lysande skådisar som Johnny Depp, Juliette Binoche, Alfred Molina och Judi Dench - till något ganska tråkigt och mediokert. Samma med Sjöfartsnytt. Till de förstnämnda säger jag ingenting, för de kan man ändå inte resonera med.

Precis när jag skrivit klart ovanstående stycke ser jag hörnet i vilket jag målat in mig och min egenhändigt beskjutna fot. Tänkte ju säga att Ciderhusreglerna är undantaget som bekräftar Hallströmregeln. Men så finns ju Gilbert Grape också. Och Mitt liv som hund blev erkänd internationellt.

Okej då, Moodyssons Bernalvärvning slår lika högt som Hallström, inte högre. Nu vill det fan till att han förvaltar chansen också.

Skatteverket fortsätter på den inslagna linjen att vara en snigel på ögat. Att göra något enklare, både för dem och för mig, verkar inte vara ett alternativ så länge det inte är byråkratiskt riktigt.

Men vandringen på stadens gator gav ändå en del fina intryck. Bland annat fick jag se en scen som kunde passat i vilken teen angst-film som helst. Det coola tjejgänget upptäckte att hon som stod lite utanför plötsligt kände folk som var mycket häftiga att känna. Vips så var hon en i gänget. Hela scenariot tog ungefär tjugo sekunder, och under hög volym, varför en simpel förbipasserare fick något att skriva om på sin blogg.

Sen kan man förstås börja undra vad det är som pågår när man möter folk med både vantar och halsdukar. Själv går man runt och svettas för att man satte på sig en huvtröja under den tunna jackan. Det folkliga talet här har rätt, folk är verkligen så dana nuförtiden.

Lite kvällsräddare är jag nu också. Det vill säga att jag räddat några kvällar, inte att jag är ängslig när skymningen faller bara för att bästa Fröken Ahl är borta. Eftersom Vänner-boxen börjar nå sitt slut krävs det snart något annat att ligga framför i soffan. Lösningen på det problemet stavas Simpsons. Säsong tio är inhandlad.

Ni får leva med ett kort inlägg till. Läste precis en plussammanställning över de båda tänkta startelvorna till helgens drabbning mellan Sverige och Danmark. Jag kan kanske hålla med om det mesta, men att jämställa Daniel Agger med Olof Mellberg och Petter Hansson är väl magstarkt,  tycker jag (de får fyra plus vardera).

Det skär i bröstet på en Unitedsupporter att hylla en Liverpoolspelare, men nog farao är Agger klasser bättre än de båda svenska stabbarna? Han kan till och med vara Premier Leagues bäste utländske mittback för tillfället. Det är inte Mellberg. Och det är definitivt inte Hansson, av flera skäl.

Det finns förstås stor risk för favoritbyte när man lyssnar närmare på en skiva. Sensommarmixen kastade fram Patrick Wolfs "The Magic Position" och jag njöt.

Hur länge den får ha den magiska positionen som favorit återstår att se.

SVT har under morgonen, i sann public service-anda, haft ett inslag om vad facebook egentligen är för något. Tackar gör mängder av pensionärer - som är jätteglada över att slippa fråga sina barnbarn som bara tycker att de är mossiga - och jag. Men jag hade missuppfattat den där hypen. Jag trodde att det handlade om ett sätt att bygga nätverk och lära känna människor som på ett eller annat sätt kan vara nyttiga att känna, när det i själva verket rör sig om ett veritabelt vuxen-Lunar. Jag är således skeptisk.

Annars är jag gräsänkling igen, fram till imorgon kväll. Därför ska det passas på att ordentligt lyssna in sig på både Sensommarmixen och Love will turn you around. Mr Spoon är på mig för jämnan och vill att jag ska kläcka nån favorit, förutom Jamie T och The Raconteurs. Ska jag hälla ur mig nåt hittills så får det bli Cocorosies dårskapsvackra "Japan" eller "Gadje Sirba" av A Hawk And A Hacksaw, som låter som något taget rakt ur en film av Kusturica.

För övrigt vill jag påstå att Mörker, ta min hand är den ruskigaste Lehaneberättelsen hittills. Den kryper verkligen under skinnet på en, och är så enormt bra berättad. Läs den, om ni vågar. Om inte annat för att läsa den första av Lehanes böcker som är helt renons på skrockande.

Då var mitt livs första drogtest avverkat. Och om jag tillåts vara ganska självsäker så tror jag att jag klarade mig bra. Det är ju lite skillnad på ett dylikt test och en tenta på Högskolan i Mordor, här är jag rätt säker på vad svaren blir.

Hälsoundersökningen, i vilken drogtestet ingick, gick bra i övrigt också. Jag har fortfarande utsikt genom ögonen, hör det jag behöver höra och blodet både pumpar och ser ut som det ska. Man skulle kort sagt kunna kalla mig för en nötkärna, efter vad jag förstår.

Medan jag sitter här och skriver hör jag en reklam om en film som heter Shooter. Tydligen finns det folk som tycker att man ska köpa den. Låt dem inte lura er. Även om jag bara sett ungefär halva - tack Frimmo för att den till slut slogs av - så törs jag lova att det finns minst 2000 filmer som är mer värda att se än den. Och det är i underkant.

Fröken Ahl gav mig en present igår, som ett grattis till det där jobbet. Och vilken present det visade sig vara. Timo Räisänens Love will turn you around svarar upp till alla högt ställda förväntningar efter förra albumet. Alldeles lysande, skaffa den. Om ni nu inte råkar ha en lika underbar sambo som en annan, isåfall är det bara att vänta in den.

I Peking igen. Och här ska jag bli kvar rätt länge, verkar det. Jag har äntligen fått jobb.

Ett jobb ganska fjärran från det jag jobbat med tidigare, och vad jag pluggat till. Men ändå ett jobb som jag ser fram emot väldigt mycket, som har potential att bli riktigt roligt och som dessutom ligger här i stan. Så fröken Ahl blir inte av med sin inneboende än på ett tag.

Det här jobbet fick jag besked om i fredags. Vederbörligt firande följde på lördagen, varför jag igår hade en slitsam tågresa. Faktum är att det fortfarande är lite slitsamt. Det är väl åldern.

Om någon, någon gång, pratat om ett späckat schema så var det denna helgs som avsetts. Igår hälsades Chaplins mamma på, det åts med Mama und Papa ("Mmm, porckchops") och det spelades framgångsrikt fotboll i Paradiset. Idag säljer jag en säng, gratulerar (försent) världens skönaste treåring och (i tid) hans pappa, kollar på fotboll av blandad valör, dricker malthumlejästochvatten och umgås i förträffligt sällskap. Imorgon vaknas det ganska sent innan nästa födelsedagsbarn (barn och barn, förresten) ska firas och återfärden mot Peking så småningom sätts igång.

Och, just ja, snart är jag inte längre arbetslös. Här dammar jag av ett citat - som för all del redan synts till på den här sidan men är så bra att det bara måste ses igen - för att förklara hur jag känner mig. Willem Dafoe, a.k.a. Paul Smecker, i Boondock Saints:

"Kinda makes me feel like riverdancing."

Den som känner mig och min allmäna lust att dansa vet hur stort det är.