Confessions of a slightly degenerated mind

Ett kolsvart, överutvilat monster. En granne med en röst som gör att vilken mistlur som helst kommer på skam. Och en kropp byggd på ett pensionärschassi. Därför har jag varit vaken ett par-tre timmar redan. Men inte kommit upp.

Monstret hade alltså samlat alla sina krafter på morgonsidan, och jagade sitt ständiga villebråd - min fötter - under densamma. När han väl började fundera på att lugna ner sig, då vaknade José Carreras bortglömde son på andra sidan väggen. Med en aria jag hade klarat mig utan.

Till slut gav jag upp tankarna på att försöka sova. Följaktligen försökte jag ta mig ur sängen, när höften låste sig och gjorde ont. Grymt ont. Så ända in i helvete ont. Jag tror att det kommer från allt springande och bärande i trappen i söndags, och det vore helt rimligt att få ont av den exercisen. Men att känna sig som Julius, 93 alldeles innan en ny höftkula, det hade jag inte räknat med.

Det enda positiva är att det förmodligen och förhoppningsvis ger fröken Ahl och mig ett rejält försprång i pensionärsbattlen med paret Spoon. Om det inte gör det kommer jag att ge upp den kampen. För i så fall har jag ingenting.