Confessions of a slightly degenerated mind

Idag ska vi leka med tankar. Och vi börjar med att ponera att en bil blir stulen. Vi kan anta att för att stjäla denna bil måste förövaren bryta upp dörrlåset, knäcka en styrstång för det automatiska rattlåset samt bryta upp tändningslåset. Fortsätter vi tankeleka så hamnar vi vid att förövaren åker fast, sittandes i bilen, och att skadorna repareras på en verkstad.

Nu börjar vi närma oss det roliga. För nu föreställer vi oss att det kostar en viss summa att få dessa skador reparerade, tack vare en så kallad självrisk. I samma veva kanske förövaren erkänner brottet, och ägaren till bilen vill eventuellt ha tillbaka pengarna för självrisken (för bensinpengar för hämtad bil ett tjogtal mil bort kan vi strunta i, till exempel).

För att skoja till det så här i slutändan så kan vi anta att förövaren döms för brottet, men ägaren att inte har rätt till ett pillifnatt. Trots att förövaren både erkänt och tyckt att skadeståndet är skäligt. Men så tokigt kan det väl inte vara i ett samhälle styrt och reglerat av folk vid sina sinnens fulla?

Jo, just ja, för det räcker ju inte med att förövaren erkänner. Samtidigt måste man ju kunna bevisa attt det är han som gjort de där märkliga skadorna på bilen, som ju kunnat komma när som helst under en resa till Ica.

Fan för dessa förbannade jävla byråkrathelveten till att vara helt jävla snor-dängande-dyng slut i hela deras små inpiskade ärthjärnors satans urkukade idiotjävlar.