Confessions of a slightly degenerated mind

Den där polaren jag skaffade mig för någon månad sen är verkligen en trevlig typ. Oj, så mycket man återlyssnar nu. Förra veckan var det Manic Street Preachers This is my truth tell me yours. Igår påmindes jag hur många fina bitar det finns med Blur. Och då tänker jag framförallt på "No distance left to run" och "Tender".

Manics-plattan rör förresten upp en gammal liten historia. Den utspelar sig för ganska precis nio år sedan, i en liten affär vid en milslång strand som delas av ett fåtal turister. Stället heter Khao Lak, och det är innan vare sig turism och andra, värre, katastrofer slagit klorna i det.

I denna lilla affär vandrar en rätt nybliven 16-åring runt och kikar på utbudet. I hans huvud spelas en relativt ny skiva, med ett gäng från Wales. Megahiten "If you tolerate this your children will be next", förstås, men också spridda delar av resten. Plötsligt känner han sig iakttagen, tittar upp och ser en förskräckt och rodnande kassörska.

"Vafan nudå", tänker pojken för sig själv. Han hinner tänka det i ett par millisekunder innan det går upp för honom vilken låt han sjunger på. Det nionde spåret, med refrängen:

And I wish I had been born a girl
and not this mess of a man

Och det kunde ändå ha blivit värre, ty ett annat spår albumet heter "Tsunami". Läskigt.