Confessions of a slightly degenerated mind

Ta en tavla som ska sättas upp, en borrmaskin och en pojk som tycker att han är hyfsat händig. Låt dessa rumla runt ett tag medan tavlan blir mindre och mindre lik en tavla, borrmaskinen på sin höjd uppträder som en skruvdragare och pojken kommer så långt ner på jorden att han börjar se slutet på Marianergraven. Kom sen inte och säg att det a) inte är roligt; b) inte är synd om den stackarn; och c) inte verkar som att katten hånler. För skulle ni säga något av dessa tre skulle ni ljuga.

Jag för min del hade svårt att hålla mig för skratt. Först krånglade båda (!) de borrmaskiner vi lånat, så hål blev det inga. Den tredje tog sig sedan sent om sider genom väggen - seger för en kämpande pojk. Tills det visar sig att hans grundliga mätningar - från hörn, från tak, mellan hängare, hypotenusan av hörnskarvarna - gått alldeles åt fanders. Tavelhelvetet lutade.

Efter att, tack vare en rejäl tankevurpa, ha monterat om hängarna två gånger så sitter den nu där iallafall. Och den är ruskigt fin. Men de där texterna som skulle ha skrivits, den där städningen som skulle ha gjorts, den där disken som skulle diskats, den där sängen som skulle ha bäddats under förmiddagen är fortfarande oskrivna, ogjorda, odiskade, obäddade.