Elementärt, kära läsare
Mitt under brinnande fotboll ringer min telefon. Max husse, som jag sitter hemma hos och har stryktippat med, sneglar lite åt mitt håll när jag svarar och börjar småskratta. Jaha, tänker jag, det var ju roligt. I luren är det en fröken Ahl som vill ha hem mig å det omedelbaraste. På grund av att det ska komma hem ett par oanmälda gäster och hämta en borrmaskin.
En liten, liten varningslampa tänds då hos undertecknad. Varför skulle jag behöva komma hem till sådant hittepå? När fröken Ahl, efter att jag bestämt svarat nej på det, fortsätter att propsa och dessutom fnittra en smula hysteriskt samtidigt som Max husse fortfarande garvar, börjar jag verkligen fundera. Men mitt nej kvarstår, och jag ser klart matchen.
Under bussresan hem funderar Sherlock Sporre vidare. Något är galet, men vad? Jag bestämmer mig för att scanna av parkeringen när jag kommer hem. Som extra skyddsåtgärd går jag väldigt nära garagen, så att ingen kan se mig från vårt köksfönster. Och visst, där står en bil jag känner. Ganska väl till och med, den har tagit mig genom nästan hela Sverige. Och ett Liljeholmens tänds: Taallae har kommit för överraskningsfika, jo jag tackar jag.
Glad i hågen studsar jag upp för trappen och ringer på (tänker att jag kan väl ge dem den iallafall). Fröken Ahl är fortfarande smått upptrissad, men ingen annan syns till. Men som inget undgår min falkblick ser jag att det står någon inne i badrummet, varför jag berättar för denne att kliva fram.
Det är bara det att det inte bara är denne. Det är även en hel drös med fler fantastiska vänner. Karlsson, Film-Tobbe, Trumslagarpojken, Mr Spoon, Frimmo, bättre hälfter - alla är de där. Trots min fantastiska slutledningsförmåga är jag grundlurad. Fikat blev till en redig fest, där det belv en hel del resor nerför minnesleden. Och, som de säger, sämre kan man definitivt ha det.
En liten, liten varningslampa tänds då hos undertecknad. Varför skulle jag behöva komma hem till sådant hittepå? När fröken Ahl, efter att jag bestämt svarat nej på det, fortsätter att propsa och dessutom fnittra en smula hysteriskt samtidigt som Max husse fortfarande garvar, börjar jag verkligen fundera. Men mitt nej kvarstår, och jag ser klart matchen.
Under bussresan hem funderar Sherlock Sporre vidare. Något är galet, men vad? Jag bestämmer mig för att scanna av parkeringen när jag kommer hem. Som extra skyddsåtgärd går jag väldigt nära garagen, så att ingen kan se mig från vårt köksfönster. Och visst, där står en bil jag känner. Ganska väl till och med, den har tagit mig genom nästan hela Sverige. Och ett Liljeholmens tänds: Taallae har kommit för överraskningsfika, jo jag tackar jag.
Glad i hågen studsar jag upp för trappen och ringer på (tänker att jag kan väl ge dem den iallafall). Fröken Ahl är fortfarande smått upptrissad, men ingen annan syns till. Men som inget undgår min falkblick ser jag att det står någon inne i badrummet, varför jag berättar för denne att kliva fram.
Det är bara det att det inte bara är denne. Det är även en hel drös med fler fantastiska vänner. Karlsson, Film-Tobbe, Trumslagarpojken, Mr Spoon, Frimmo, bättre hälfter - alla är de där. Trots min fantastiska slutledningsförmåga är jag grundlurad. Fikat blev till en redig fest, där det belv en hel del resor nerför minnesleden. Och, som de säger, sämre kan man definitivt ha det.
Kommentarer
Trackback