Confessions of a slightly degenerated mind

Om någon hade vägarna förbi Norrköping och hörde en enorm knall alldeles nyss, så kan jag genast lugna vederbörande. Det var bara min käke som gäspades ur led.

I samma lugnande veva passar jag också på att komma med ett litet råd. Jag råder härmed alla att inte jobba extra före och efter skiftpass. Det slutar med 14-timmarsdagar som inte direkt gynnar nattsömnen i första hand.

Med detta sagt har jag den äran att berätta att vi ses på andra sidan denna 14-timmarsdag.

Ovanpå allt annat är man gräsänkling nu också. Jag och Grand Master C är numer lämnade ensamma, vind för våg förväntas vi reda ut vardagens alla problem utan assistans. Han verkar hittills ta det hela med ro, men vi får väl se vad han säger när matte inte kommer hem ikväll.

Matte ja, hon är i London. Och jag är varken avundsjuk eller bitter. Inte ett dugg. Det är ju inte så att man går omkring och längtar till ställen som The Goose vid King's Cross, där man kan avnjuta en Tetley's och en grym baconmacka med ljuvlig senap samtidigt som bara kan sitta och titta på äkta engelskt publiv. Eller till Camden Market, för att driva minst ett par försäljare till vansinne med hutlösa priserbjudanden. Eller till ett ställe som jag inte kommer ihåg namnet på, men som erbjuder en jukebox som spelar det bästa av det bästa och en perfekt tappad John Smith's.

Inget av det där är jag särskilt sugen på. Och jag lär inte vara särskilt sotis på fröken Ahl om hon kommer hem på fredag och berättar att hon upplevt allt det där. Inte särskilt alls.

Det är klart att folk undrar. Och att de ser väldigt, väldigt frågande ut. Man är ju ändå en vuxen karl (nåja), och såna förväntas inte få något vått i ögonen över minsta lilla. Helst inte över största stora heller. Men ibland går det inte att låta bli.

För ibland svider det i hjärtat. Eller ja, svider och svider. Det känns som om någon försöker göra en trippel bypass  utrustad med en rostig sked, svagdricka som bedövningsmedel och taggtråd att sy ihop såret med.

Och lik förbannat kan jag inte sätta fingret på vad det är som gör att det alltid gör så ont att lämna Gondor.

Vet inte varför historien plötsligt återkommer i min hjärna. Men helt oförhappandes gör den det. Och då passar jag på att berätta den också.

Det är en sen, stekhet eftermiddag i slutet av augusti, nådens år 2003. Ett trettiotal svettiga, skitiga, trötta och allmänt slutkörda grabbar i kamouflagefärgade uniformer står i solnedgången någonstans intill Storsjöodjurets hemvist och lyssnar på ett befäls utvärdering av deras första uppsättning av ett fältläger.

Hon (befälet alltså) har kommit till punkten fälttoalett, och finner denna alldeles åt helvete för dålig. Den består ju bara av tre presenningsväggar och Kronans papplådelatrin. "Dörren" är bara ett gapande hål ut mot sjön och skogen bortom den.

"Vad fan är ni för djur", skriker befälet, "som inte vill stänga om er när ni går på muggen?" En av de svettiga, skitiga, trötta pojkarna - låt oss leka med tanken att han härstammar från Dalarna - tar till orda:
"Sergeant, anhåller om att tala fritt."
"Beviljas."
"Då skulle jag vilja tala om för Sergeant, att det finns inget skönare än att skita med öppen dörr och med AC/DC på volym 29 på stereon."

Där någonstans avbryts både historien och utlägget, men jag minns att det spreds en hel del skratt kring pojkarna. Ja, till och med sergeanten drog på munnen (efter att först ha satt munkavle på 015 Sporre för all framtid).

Sensmoral? Jo, helt enkelt att det där med AC/DC stämmer ju inte alls. Jag har aldrig lyssnat på dem, men jag var väl tillräckligt trött för att yra antar jag. Istället skulle jag vilja säga att det inte finns något härligare sätt att uträtta sina behov på än att göra det mellan tre presenningsväggar, en tyst och fridfull morgon (innan alla andra vaknar), utblickandes på en soluppgång över Storsjön och skogen bortom den. Bara så ni vet.

Tillåt mig bi en smula irriterad. Har suttit i telefonkö till skattejävlaverket i en halvjävlatimme och fick till slut komma fram.

"Hej-Staffan-situationen", säger jag.
"Jajjamen", säger de och lägger på i örat på mig.
"Jaha", tänker jag, "de tar väl snart upp mig igen". Och så får man en sån där utdragen upptagetsignal i örat.

Så nu sitter jag i telefonjävlakö igen. Och har plats jävla trettioett.

Det började med Mikey Palmice. Fortsatte med Richie Aprile. Sedan ha det rullat på med Ralph Cifaretto, Pussy Bonpensiero, allehanda störda damer, Johnny Sack och en hel andra. Men nu har listan med vilka man irriterar ihjäl sig på i Sopranos ökat med ett negativt överraskande namn. Corrado "Junior" Soprano. Han har väl aldrig varit någon särskilt genomunderbar herre, men nu är något väldigt galet där. Det känns tråkigt på något sätt.

Glömde att berätta en sak sist. Att jag skäms nuförtiden. Åtminstone litegrann. Trots att jag vet hur urbota korkat skälet till skammen är. Och att jag borde kommit över det för längesen.

Vi tar det från början: Det spelades spel i lördags, hemma hos Max, Max matte och Max husse. Kunskapsspel var det (kunskapsspel, mmm). En del av spelet gick ut på att lista samma saker som motspelarna, och så fick man poäng för gemensamma svar. Det låter krångligt, men ni får låta er nöja med den förklaringen. Hur som helst gällde en av listorna världens mest berömda häst. Genast gick min överlogiska (läs: dötrista) hjärna varm i tankarna på Butterfly Flip, Milton, Ego Boy, Queen L, Hero och andra verkliga och fiktiva finfina havremoppar. När det sedan blev dags för uppläsning gick det så upp för mig.

Jag hade glömt Shadowfaxe. Jag hade glömt Brego.

De båda Tolkienpållarna har stått som förebilder till mina två senaste bilar, och jag lyckades glömma bägge två. Pinsamt förstås, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gottgöra deras minne.

Samvetet blir inte heller bättre av det från och med idag finns ett nytt föl i stallet. Vi får väl se vad det får heta, men vad det än blir så kommer det aldrig att komma i närheten av Shadowfaxe och Brego i ryktbarhet.

Det verkar onekligen vara så att Leksand är på väg att ta över världen. Leksands IF, that is. Hockeylaget. Inte den där lilla byn vid Siljan.

Vandrande och fikande i en galleria i centrala Norrköping hittade jag det första tecknet. Så här lagom till efterjulstiden hade taket pyntats med en hel mängd stjärnor. Och då menar jag inte såna där fem- eller sexspetisga historier, utan de med fyra spetsar. Leksandsstjärnor. Sådana som syns runt klubbemblemet på matchtröjan och som en gång i världen gjorde att Leksand gavs det sanslöst fula tillnamnet Stars.

So what, säger gemene läsare nu. Ett Norrköpingstak gör väl inget världsherravälde? Nä, det är klart. Men det är ett steg på vägen.

Nästa steg hörde jag på tv häromkvällen. Televisionen gav spansk fotboll, Atletico Madrid mot Valencia. Och på läktarna ekade Leksandssången "Leksing tills jag dör" (fast med spansk text och förmodligen rörande Atletico) högt och ljudligt. Tårar av glädje föll från min kind, och nu emotser jag med spänning nästa hint om att Leksand egentligen är nästa romarrike.

Såg annars idrottsgalan igår. Lite roligare skämt än på några år, faktiskt. Men fortfarande ganska tramsigt. Ohotad höjdpunkt var att Zlatan tydligt sjöng med i Bosse Parneviks hyllningssång till Sven Tumba. Hur jag än betedde mig så kunde jag inte sluta le efter det. Tuffa tider för en hårding.

Skandalerna på Grammisgalan nyss var ju inte så kvällstidningsvänliga, får man väl säga. Ingen hoppades på att någon konkurrents turnébuss skulle krocka, ingen var särskilt överförfriskad på scen (möjligen Anna Ternheim då) och ingen vrålade obsceniteter till hela svenska folket. Men det fanns andra skandaler.

Som att Howlin' Pelle inte ens var där. Eller Lasse Stefanz danserskor. Eller Adam Alsing.

Största skandalen var dock att Miss Li inte fick vara med när Lasse, Lasse, Duktig fick ta emot pris för årets låt. Kan någon förklara för mig varför hon inte skulle stå där? Och kan någon förklara hur karln kan ha mage att inte ropa upp henne? Men han var ju så pass nobel att hon fick ett tack iallafall. Fantastiskt.

Mest ovant med hela produktionen var annars att se Silvio Dante (som man precis vant sig vid att han heter) med bandana, gitarr och utan underbett.

Man vet inte längre om man är vaken eller sover. Förmodligen är det varken det ena eller det andra. Man går runt som i ett vakuum. Ibland slår man i saker man inte ser. Ibland slår man inte i saker man ser, och tror att man ska slå i.

Nämnde jag att jag är trött?

Ängelholm är sig likt. Men som för att fira in det nya Skåneåret så befinner jag mig på ett helt annat hotell än tidigare. Dessutom har jag med mig den där ihopvikbara historian eftersom den där modellen större står kvar i Peking för fröken Ahls användande. Alltså skriver jag nu, i direktsändning, från mitt hotellrum.

Om jag någonsin känner mig mer som en yuppie än jag gör nu kommer jag att må en smula illa.