Confessions of a slightly degenerated mind

Ett tips till er läsare som inte stammar från Gondor (och för all del, ni som bor här också): Om ni landar här ska ni definitivt ta och läsa den lokala tidningen. Framförallt om ni kommer på en lördag, då finns ett par riktiga godbitar. Denna morgon har jag tagit del av C-J Bergmans, Hacke Dahls och Bo Johannessons texter, alla på sitt eget sätt glimrande. När Olof Schääf dessutom drar igång en serie om svunna tiders Borlänge, med glimten i ögat, då är det en blaska värd att studera.

Borlänge Tidning alltså. Det enda som skulle göra den bättre om lördagarna är om den gode Halvar skulle göra sistasidescomeback. Och jag måste lämna er med ett citat från C-J Bergman:

..."och i vattenglaset brusar det som när stormen river öppet hav."

(Nästan) bara i Dalarna, gott folk, (nästan) bara i Dalarna.

Med Duffys "Distant Dreamer" i öronen, lugnt sittandes på bussen, ser jag en mamma med en barnvagn. Hennes fullständiga folkus ligger på den här barnvagnen, just i det här ögonblicket finns inget annat i hela världen. Hon tittar ömmare än den värsta lårkaka ner i den, och iakttar innehållet med all världens stolthet. Och plötsligt spricker ansiktet ut i ett leende så uppriktigt och så värmande att polarisen inte längre bara oroar sig för ozonskiktet.

Och för en liten stund återfinner jag hopp om livet. Blott en stund, men dock.

För att citera en strip med den briljanta Nemi:

"Alla som säger att ett brustet hjärta måste vara den bästa inspirationen för folk i kreativa yrken





måste känna sig ganska dumma nu."

Glädjeyra.

Ett av de där nervsammanbrotten är nu avklarat. Så just nu läser ni en sida manövrerad av en färdigbakad banverkare. Så lägg i en växel till, nu ska allt gå som på räls, man är ju inte tappad bakom en vagn, och alla andra dåliga ordvitsar man kan komma på.

Nu hoppas jag på en laguppställning som ser ut som följer: Edwin van der Sar - Owen Hargreaves, Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra - Christiano Ronaldo, Michael Carrick, Paul Scholes, Anderson, Park Ji-Sung - Wayne Rooney.

Tyvärr tror jag dock att Hargreaves namn kommer att vara utbytt mot Wes Browns, Parks mot Ryan Giggs och eventuellt Andersons mot Carlos Tévez. Och även det är ju en hyfsad startelva. Tråkigt nog har Chelsea en lika stark. Vilket betyder att jag imorgon inte har några naglar kvar, om jag känner mig själv. Däremot ett präktigt magsår.

Två nervösa pärsar imorgon. En om morgonen och en om aftonen. Därför är jag full som en alika just nu.

Eller så önskar jag bara att jag var det. Vad tror ni?

Snöchock. Väderkupp. Nederbördsskandal. Så kunde det väl kvällspresskallas, det där så kallade vädret som drog fram i helgen. Förutom att en nattlig promenad blev en smula mer blöt och kall än tänkt drabbades vi ändå ganska lite. Men man blir ju förbannad för mindre.

Nu vänds blickarna framåt. Och österut. Till onsdag och Moskva, närmare bestämt. Då, där, ska det bli riktigt intressant att titta på fotboll. Även från tv-soffan.

Det är min uppfattning att "Stop rocking the boat" med Timo Räisänen och "Warwick avenue" med Duffy är två helt enorma låtar.

Det är också min uppfattning att Den gode tolken av John Le Carré hittills är ett väldigt, väldigt läsvärt stycke kultur.

Det är till sist min väldigt bestämda uppfattning att om man inte vet vad ord som "patriot" och "matriark" betyder så ska man inte försöka svänga sig med ord som "patriot" och matriark". Sådana förfaranden är till yttermera visso frapperande plausibla.

Är det uppfattat?

Ah, det är vår. Vår som nästan direkt blivit sommar. Och det känns i både näsa och ögon. Så tyvärr sitter jag mest inne iallafall, med en svart kompis bredvid mig och en svart kompis bredvid tv:n. Den ene med blank päls, den andre med blankt skal.

Fast idag har jag inte suttit (man får ju inte säga setat härnere, då fattar folk nada) så mycket inne. Idag har jag varit ute och åkt lok. Och det känns i både näsa och ögon.

Imorgon tar jag lite Östgötasemester. Vilket betyder att det blir Karlsson, och inte fröken Ahl, som får dras med en skrikande Uniteddåre om lördagen. Det vill till att de vinner.

Då kommer även det att kännas i både näsa och ögon. Och vissas öron.

Om det springer runt förvirrade östgötar här och var i landet och inte förstår hur de hamnat där, så kan det vara mitt fel. Eller snarare språkförbistringens. Ty denna dag har yours truly, medelst högtalarutrop, dirigerat folk på stationer här i trakten. Resultatet vet jag inget om än, men hittills har inga klagomål ringts in vad jag vet.

Kämpigt med läsning annars. Den där skrivlustan som falnar hänger nog ihop med att läslustan inte riktigt finns där. Fortfarande är det Jonathan Safran Foers Extremely loud and incredebly close som avhandlas. Lite i taget, och med ganska långt mellan tagen. Men det är en fascinerande bok.

Hockey-VM är det tydligen också. Det är inte riktigt detsamma utan varken gamla trogna medtittare eller pauser med hockeyspel/lyssnande "Live is life".

Leksaker, diverse fotbollssmatcher, hemlängtan, arbete, vårväder, hemlängtan, djurparksbesök, middagsbjudningar, taskiga uppkopplingar, utebliven inspiration och hemlängtan. Se där, en lista på vad som kan hålla en plågsamt långt borta från en icke-blogg.

Som det antytts har det skaffats elektriska prylar en masse på slutet. Den som tagit mest tid från allt annat är svart, blank och gör sig bäst i högupplöst miljö. Detta skulle ha varit ett veckoslut vikt åt den, tack vare ett spel som ska vara det värsta av det värsta. Tyvärr var jag för sent ute, och får vänta ett tag till.

Istället skaffade jag den leksakens motgift, eller åtminstone efterbehandling. En sprojlans cykel, en sån där som kan ta en genom vad än naturen ställer mot en. Sittproblemen jag upplever just nu är enorma.

De flesta övriga punkter på den inledande listan talar egentligen för sig själva.

Men, som Nice Guy Eddie så finstämt förklarar i Reservoir Dogs, first things fuckin' last: Jag vill hem. Peking är vackert och trevligt och yadda-yadda, visst, men nu vill jag andas daladoft igen.