Confessions of a slightly degenerated mind

En pojke kom springande ner mot mig i trappen under dagens besök på gallerian. Jag hade säkert inte lagt märke till honom om det inte vore för att det var en rulltrappa jag var på väg upp i, men efter att ha skådat hans  väg nerför såg jag också hur han betedde sig när han väl kom ner. Han sträckte armarna i skyn och jublade mot sin bror som om han vunnit en OS-final i K2.

Senare kom en annan pojke och satte sig framför mig på spårvagnen. Han läste tidningen med djupt intresse, och såg ut att tycka att det var det bästa som fanns.

Barns totalt ärliga lycklighet kan verkligen vända trender.

Bitterhet finnes. Över Dalarnas position i förhållande till Peking, över datorjävleri, över usla tv-utbud, över tysta telefoner, över böcker som inte infriar förhoppningar, över dumdryga kebabfascister i Örebro, över "Inte vid datorn"-remsor på digitala samtalsprogram, över mörka kvällar, över att jobba förmiddagar, över ständig trötthet, över beslutsångest på så många plan och över att Leksand inte spelar i Elitserien. Bland annat.

Snart går det över, men just nu är det sådant jag funderar på.

Vi var ute och gick en kväll för ett tag sen, jag och Mr Moon. Anledningen till promenaden var en kombination av frustration över att inte ha en kanal där Sverige spelade fotboll och att både han och jag behövde lite luft. Det var bara han och jag och mörkret.

Men när vi släntrade ner mot Strömmen avbröts våra triviala samtal om att hans tid var på gång och om vad som händer i mitt område. Det var glada röster tillhörande ett uppbåd av lillördagsfirare som korsat vår väg en bit fram.

I luften kändes en distinkt blanding av parfym, cigarett och en gnutta öl. Direkt dryftade jag triumferande en tanke till min följeslagare:
"Det där du Måne, det där luktar klassisk fest." Han höll med mig, och min nästa fundering fick han sig också serverad: ´"Kanske vi skulle göra dem sällskap?" Lugnt och stilla skakade han på huvudet, en blandning av nekande och hopplöshet. Istället saktade vi ner och lät dem ostörda gå vidare.

Vid det här laget kände jag att jag måste erkänna en sak för Moon, en sak som jag burit på ett tag. Jag tog sats och förklarade att jag egentligen vill tycka om honom, men jag börjar ju bli gammal. De där tio små soldaterna i min själ har skrikit sig hesa sedan länge.

Hans svar var lika sävligt som självklart:
"Jag har bara väntat på det beskedet, och att du ska komma på att inte ens jag är på riktigt. Du är ju egentligen alldeles, alldeles ensam. Och det faktum att du var tvungen att höra ett ode till mig för att komma underfund om det är faktiskt en smula märkligt."

Med de orden var han borta. Strax började "The Band" istället. Under den gick promenaden lite fortare.

Men det sista han sa, månfan, det bet sig fast.

En helg i Öret har inletts. Hur det slutar står skrivet i stjärnorna. Men än så länge finns glada vänners lag, bra musik och skratt i varje hörn.

Annars kan jag avslöja att 2008 kan komma att gå till historien som återupptäcktenas år. Flera fina album har börjat komma tillbaka till medvetandet. This is my truth tell me yours, Manic Street Preachers, Urban Hymns, The Verve, Origin Vol. I, The Soundtrack of Our Lives och nu senast Travispärlan The Invisible Band. "Flowers in the window" var gårdagens låt.

Nu ska det fikas, fotas och promeneras som vore det 1950.

Så kom den, dagen då nätet åter öppnade sig för en fattig stackare. Att det känns så bra är lite beklämmande, för att vara beroende är aldrig skoj. Men det får vara hur det vill med den saken, vi firar nyutkomsten med en lista med tillhörande inledning:

Det finns gladlåtar och så finns det gladlåtar. Vad som märkligt nog är symptomatiskt för många av dem är att texten egentligen är ganska ledsam, men melodin mungipslyftande.

Och då kräver vän av ordning exempel. Javisst, säger jag. Ta "Keep the customer satisfied" med Simon & Garfunkel (försök sitta still under refrängen), "Another saturday night" med Cat Stevens och Mando Diaos "Song for Aberdeen". Upplyftande är det bara sett till musiken, lyriken är tragisk eller åtminstone melankolisk.

Så finns det förstås de som är sprudlande rakt igenom, titta bara på låten med en etta framför sig nedan.

Med detta sagt tänkte jag spilla mina bönor om de ultimata gladlåtarna:

1. "Walking on the milky way", O.M.D.
2. "Keep the customer satisfied", Simon & Garfunkel
3. "Mary's place", Bruce Springsteen
4. "Roll with it", Oasis
5. "Another Saturday night", Cat Stevens
6. "The magic position", Patrick Wolf
7. "Song for Aberdeen", Mando Diao
8. "I like you so much better when you're naked", Ida Maria
9. "I found this boy", Maia Hirasawa
10. "Cum on feel the noize", Slade

Och de här missade precis cutten: "Pumping on your stereo", Supergrass, "Shower your love on me", Kula Shaker och "Country house", Blur.

I vissa kulturer är en vecka längre än i andra. I denna kultur har den där veckan jag pratade om sist ännu inte tagit slut. Det krånglas med uppkopplingar, och detta inlägg skrivs på nåder utomhems. Men jag ber er att hålla ut, det ligger ett par texter och väntar i burken därhemma. Och de ser jag fram emot att få dela med er.