Confessions of a slightly degenerated mind

Dags igen, och nu skyller jag inte på nånting, utan konstaterar bara att det är galet kul att göra denna lista. Hoppas ni tycker det också, ty här är 2009 års...

… överlägset största överraskning: Att Stockholm kunde bli attraktivt.

 

… vassaste album: Give me fire, Mando Diao. Tråkigt val, kanske, men icke desto mindre. Det är inte Ode to Ochrasy-bra, men det är iochförsig ingenting. Timo Räisänens …and then there was Timo kom egentligen så pass sent förra året att den räknas till 2009, och därmed är den en stark utmanare.

 

… citat från verkliga livet I: ”Kan inte nån skjuta den jäveln? Ett knä i taget.” En kollega låter oss andra förstå att alla inom järnvägen inte alltid är vänner.

 

… film: Inglorious Basterds. Ofrånkomligt på alla sätt och vis. Tarantino är briljant igen.

 

… mest överraskande djurtransformation: Från Tiger till gris.

 

… bästa livespelning: Hello Saferide på Peace & Love vill jag säga. Så jag säger det. Men både Johnossi, Mando och Sockertopparna var också våldsamt bra. Tyvärr har jag inte sett ett smack utanför festivalen i år. Om inte en viss allsång på en viss djurpark räknas. Och det gör den inte.

 

… snus: Göteborgs Rapé lingon. Nu är den överst på riktigt.

 

… bittersötaste: Att Liverpool är så erbarmligt dåliga denna säsong. Å ena sidan är de bittra ärkerivaler till United. Å andra sidan är de bittra ärkerivaler till United.

 

… musikupptäckt: Står mellan The Tallest Man On Earth och Johnossi. Omöjligt att säga, egentligen. Shallow Grave av den förstnämnde och Johnossi och All they ever wanted av de andra är underbara rakt igenom.

 

… ”Vad bidde det då?”: Semestern som skulle spenderas på luffen i Italien och Grekland, som blev en charter som blev en vecka i skogen. Nog så trevligt, men inte vad som var tänkt.

 

… fotjävel: Den vänstra.

 

… största antiklimax: Födelsedagsfesten som utmynnade i ovan nämnda fotjävel.

 

… roligaste läsning: Rocky. Alltid Rocky.

 

… tumförflyttning: Den som innebar att Shadowfaxe och Brego fick en arvtagare. Ulf rullar fortfarande fint, men han har rätt stora skor att fylla.

 

… trevligaste författarupptäckt: Peter James. Levande begravd och Ett snyggt lik är redan lästa, Långt ifrån död står och mognar i bokhyllan.

 

… bästa svenska film: Haha, gotcha.

 

… citat från verkliga livet II: ”Det skulle vara så förnedrande att dö i Örebro”. En av Tallaes vänner såg sig mycket noga för innan bilvägen övergicks.

 

… jobbigaste flytt: Nä, i år har det inte flyttats en enda gång. Det ni. It’s a cross in the roof, som de säger åvör där.

 

… idrottshändelse: Eftersom jag följt skidskyttet sen innan Magdalena Forsberg (true thing) är Helena Jonssons VC-seger svårslagen. Men Usain Bolt kan springa, den saken är klar. Och så är det kul att Brage gick upp i Superettan. Annars var det ett tunt sportår. Nästa år, däremot, då försvarar Sverige OS-guld i hockey och England vinner VM-guld i fotboll. Samtidigt rapporterar CNN, BBC och Al-Jazeera att grisar börjat flyga och att temperaturen i helvetet understigit tvåhundratrettiofem minusgrader.

 

… mest välförtjänta kok stryk: Berlusconi.

 

… prinsessa: Hon bor i Stockholm, men heter varken Victoria eller Madeleine. Resten får ni klura på.

 

… låt: ”In Berlin”, Sugarplum Fairy. Tröttnar aldrig på den. Även här utmanar Timo Räisänen, med sin version av ”You shook me all night long”.

 

… gamla låt: ”Less than zero”, Elvis Costello. Musik som smakar som en semester.

 

… malthumlejästochvatten: Gambrinus. Enastående fynd, lagom till semestern.

 

… snyggaste fotbollsmål: Youtuba Lionel Messi. Blunda och klicka.

 

… bästa klädinköp: Står mellan ett par ljusa jeans och en grå kavaj. Båda toksnygga, båda något av favoritplagg.

 

... skönaste ”Vem fan är det?”: Anna Anka. Länge, länge, var jag helt ovetande om vad folk pratade om. Det var en glädjens tid.

 

… sämsta biljakt: Den i Flickan som lekte med elden. Bara svenska biljakters fordon ser ut att gå långsammare än de gör i verkligheten.

 

… mest fängslande bok: Vägen, Cormac McCarthy. Fullständigt briljant i sitt underhudenkrypande berättande. Ska bli intressant att se om filmen kan leva upp till åtminstone lite av den känslan. Och innan kommentarerna om utgivningsåret strömmar in så kan jag avslöja att kategorin avser böcker lästa detta år av blogginnehavaren. Givetvis fanns rediga utmanare, men de är så många att de inte får plats.

Jo, jag vet att det är alldeles självförvållat att vara tvungen att blogga ikapp. Problemet kvarstår dock; var börjar man?

Eddie, förmodligen. Eddie Izzard, that is. Han besågs i Malmö för drygt en vecka sen. Och som han levererade, dear lord. Med tanke på att hans senaste rundresande föreställningar varit lite så så, så hade man en del dubier. Men de krossades med besked. Stripped är rolig mest hela tiden, och vansinnigt rolig emellanåt. Det nya materialet är förstås den stora behållningen, men det är ganska kul att han spelar på gamla referenser också. Egentligen saknade jag bara "Do you have a flag" bland klassikerna. Ljuvligt.

Jul, sen då. Mysigt, förstås, med massa resande däremellan. Från Malmö, med snabbt stopp i Peking, till Gondor, sedan neråt mot Jönköping, och till sist tillbaka till Peking. Och här är jag just nu, men om ett par dar drar jag till Hufvudstaden.

Bäst med julen var givetvis famlij och vänner man hann träffa, på god andraplats kommer maten. Och sen tomten. Han kom med böcker och musik, han kom med välbehövliga handskar och trevliga överraskningar. Det var ju för väl att jag inte skaffade Jamie T:s Kings & Queens på egen hand, den hade ju tomten med sig. Och hittills har han bra smak, den rödklädde. Riktigt bra.

Nu ska jag, i min isolerade sjukdomsvistelse, fortsätta författa årets lista. Den kommer imorgon.

Dgens låt: "Sticks 'n' stones", Jamie T.

Filmklantigheter är inget jag letar efter. Gympaskorna i såväl Sagan Om Ringen som Gladiator gick mig obemärkt förbi. Det tog mig åtskilliga tittningar i slow-motion för att hitta den blå skåpbilen i Braveheart. Jag gav - och ger fortfarande - blanka fasen i att det ryker ur alla fyra skorstenarna i Titanic, trots att verklighetens båt tydligen bara hade tre riktiga skorstenar och en attrapp.

Men.

När en man, spelad av Hasse Alfredson eller ej, skjuter sig genom kinden så blodet sprutar i nacken borde det minst bli en liten skråma även i kinden. Och en kvinna som är gravid en hel film dricker troligtvis inte vin på Mosebacke i slutscenen. Framförallt inte om hon fortfarande är gravid. Och om en nationellt efterlyst jätte står tjugo meter från polisen så syns han, trots att det regnar. Och om ett cykelbud har en enda liten scen att göra bör han kunna ta den utan att stanna upp för att titta mot regissören, oavsett om den sistnämnde är Hasse Alfredsons son eller ej. Och, och, och...

Luftslottet som sprängdes är alltså inget vidare som film. Förutom ovan nämnda slarv (and there's more where that came from) så är den vassa historien - den om Säpos tvivelaktighet - sönderplockad i molekyler.

Rättegångsscenerna är det enda som räddar filmen någotsånär. Tätt, välspelat och stämningsskapande. Framförallt imponerar Niklas Hjulström som tillintetgjord åklagare. Men helhetsbetyget är att man hellre borde läsa om boken.

Fört övrigt är Noomi Rapace/Lisbeth Salander i vissa lägen vansinnigt lik Charlotte Kalla.

Dagens låt är "Norwegian wood", The Beatles.

Tränarna i premier League har under några år haft en förkärlek för att vara lookalikes till andra kändisar. Till exempel är Balackburns Sam Allardyce väldigt lik den underbart odräglige Onslow (a.k.a. Geoffrey Hughes) i klassiska serien Skenet Bedrar, ett fenomen som Karlsson gjort mig uppmärksam på. Och det senaste jag lagt märke till att Steve Bruce, den gamle backhjälten och numera Sunderlandtränaren, är the spitting image of Jay Leno, vilket jag tycker är enormt roligt.

Trenden bland skidskyttar är istället att heta som andra. Carl-Johan Bergman delar ju namn med en utmärkt penna på Dalarnas Tidningar, och helgen som gick slog ett nytt stjärnskott igenom. Fredrik Lindström hette han, och var en aning bättre tränad än den nye På Spåret-domaren.

Vilken relevans allt detta har i världens medvetande är svårt att säga, men lite onödigt vetande är väl alltid roligt?

Apropå nåt helt annat så har jag inte öppnat en bok på ett par veckor nu (förutom då Rocky-albumen). Tid har egentligen funnits, men inte ro att slå sig ner med en god bok. Känns lite hemskt. Och fortfarande har jag inte skaffat mig Jamie T:s nya skiva (trogna och skarpminnade läsare minns vilken tid det tog att få hem första), så nån ny musik har jag inte heller. Bedrövligt var ordet, sa Bull.

Dagens låt är iallafall "Common People", Pulp.