Confessions of a slightly degenerated mind

Onsdagen den fjortonde januari, nådens år 2009, vid trerycket på eftermiddagen, överlämnades en fullständig kapitulation av undertecknad. Mottagare var Dennis Lehane, Conn Iggulden och Per Bjurman, som stod som representanter för en samlad skrockande skribentkår. Den slutgiltiga droppen i uppgivandebägaren var - ovänat nog - ett korsord. "Skratta jovialiskt", sju bokstäver. Och, egentligen, vem är jag att försöka sätta så vassa pennor på plats? Ingen, that's who.

Så skrocka på bara. Gör som Patrick Kenzie, Julius Caesar, Tomas Holmström, Djingis Khan, Angie Gennaro och allt vad de heter. Eller ta det ett steg längre, och döp en av huvudkaraktärerna till Skrocka (Chuck Aule, Patient 67, av Lehane). Kör bara, som de säger där jag tjänar mitt levebröd. Jag orkar inte reagera längre.

Nu ska jag fortsätta titta på mina nya, skitsnygga, skor. Så det så.

Dagens låt: "Bag it up", Oasis.

Klockrent är ett ord som jag då och då beskylls för att missbruka. Såväl i text som i tal. Men hur annars beskriva gårdagens begivenhet på televisionen?

Starka kort i studion. Det bästa som finns i kommentatorsväg. Två (åtminstone till en början) tokladdade lag. Tempo så till den milda grad. Till och med en riktigt bra domare. Så såg förutsättningarna ut. Och så blev resultatet - på alla sätt och vis - alldeles, alldeles underbart. Och klockrent.

Jag dansade istället för att vandra genom stadens gator och torg på hemvägen. Log åt alla jag mötte. Flög över Folkparken. Hjulade över Femöresbron. Bugade lätt bortåt Idrottsparken till, som för att ge en gest åt själva spelet fotboll.

Även annars är livet så här långt ganska trivsamt 2009.

Dagens låt: "I was dancing in a lesbian bar", Jonathan Richman.

P.S. Klockrent - är det samma sak som urtvättat? D.S.