Att kombinera
Knutarna brinner i höga lågor. Städning, tvättning, mathandling, ärendehantering, diversehandling - allt på en förmiddag innan man ska ge sig iväg mot arbetet.
Så varför ända in i hela Hälsingland bloggar jag?
Dagens låt är "Party with my pain", Johnossi.
Så varför ända in i hela Hälsingland bloggar jag?
Dagens låt är "Party with my pain", Johnossi.
Att handla kulturellt
LIvsfarligt, jag säger livsfarligt är det att promenera på Stockholms gator och torg. Åtminstone plånboksfarligt. Det finns alldeles för mycket roligt att lägga pengar man inte har på.
Jovisst, jag var där i helgen igen. Åkte med ett par slantar på fickan, kom hem utan dessa men med ett par skivor, en dvd och två böcker.
Musiken var Johnossis andra skiva, All they ever wanted och tidigare hyllade My aim is true med Elvis Costello. Glad som ett barn över att ha dem i skivsamlingen vandrade jag mot nästa mål. Bokskotten.
Och jag vet ju att jag aldrig lämnar det stället tomhänt. Denna gång var tanken att hitta en pocket att sluka på tåget tillbaka, och förslaget till mig själv var Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists superhypade thriller. Och visst, den hittade jag. Det var bara det att Martin Kellerman haft godheten att precis nyligen släppa ett sprojlans Rocky-album också, det sextonde i ordningen. Tack och bock, snuslock.
På senaste har jag börjat samla Eddie Izzards fenomenala shower på dvd. Bland de kändaste saknades innan helgen bara Dress to kill. Men det var som sagt innan helgen det. Och det, liksom alla övriga inköp, var tokvärt. Det kan vara det roligaste som någonsin funnits på skiva.
Dagens låt är "You got nothing on me", Mando Diao.
Jovisst, jag var där i helgen igen. Åkte med ett par slantar på fickan, kom hem utan dessa men med ett par skivor, en dvd och två böcker.
Musiken var Johnossis andra skiva, All they ever wanted och tidigare hyllade My aim is true med Elvis Costello. Glad som ett barn över att ha dem i skivsamlingen vandrade jag mot nästa mål. Bokskotten.
Och jag vet ju att jag aldrig lämnar det stället tomhänt. Denna gång var tanken att hitta en pocket att sluka på tåget tillbaka, och förslaget till mig själv var Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists superhypade thriller. Och visst, den hittade jag. Det var bara det att Martin Kellerman haft godheten att precis nyligen släppa ett sprojlans Rocky-album också, det sextonde i ordningen. Tack och bock, snuslock.
På senaste har jag börjat samla Eddie Izzards fenomenala shower på dvd. Bland de kändaste saknades innan helgen bara Dress to kill. Men det var som sagt innan helgen det. Och det, liksom alla övriga inköp, var tokvärt. Det kan vara det roligaste som någonsin funnits på skiva.
Dagens låt är "You got nothing on me", Mando Diao.
And then there was film
Filmtorkan är bruten. Ett gäng nya kanaler installerades igår i mitt hem, varför jag kunde se inte mindre än tre filmer i rad innan jag somnade i soffan.
Det var nu inga lillfingerfilmer (ni vet, ut med lillfingret från vinglaset för att visa exakt hur fiiina kulturverk man åskådat), men god underållning för stunden bjöd de alla. Först ut var The Bourne Ultimatum, tredje filmen om Jason Bournes minst sagt traumatiska leverne. Det är Bond på steroider, kan man säga, och full fart mest hela tiden. Spännande, rafflande men lite väl rörigt emellanåt.
I nästa film var det dags för Matt Damon igen, fast tillsammans med George Clooney och Brad Pitt och några andra. Ocean's Thirteen ska man förstås ta för vad det är, varken mer eller mindre. Småroligt och väldigt mycket kändisar, men finessen som gjorde första filmen så bra finns inte längre. Hoppas Steven Soderbergh och gänget inser att det räcker nu.
Till sist blev det en överraskning, ty jag trodde I am legend skulle vara en dålig kopia av magnifika 28 dagar senare. Så var nu inte fallet, den innehåller en hel del gripande scener och lyckas till och med skrämmas ett par gånger. Tyvärr lämnar slutet en stor portion övrigt att önska, och det drar ner helheten betänkligt.
Vad som visades när jag vaknade var inte vad jag tittade på när jag somnade, kan jag avslöja. Recension på det får ni leta efter nån annanstans, detta är en barntillåten blogg. Och föräldratillåten med, för den delen.
Dagens låt är nog "On the road again" med Willie Nelson (given Guitar Hero-favorit).
Det var nu inga lillfingerfilmer (ni vet, ut med lillfingret från vinglaset för att visa exakt hur fiiina kulturverk man åskådat), men god underållning för stunden bjöd de alla. Först ut var The Bourne Ultimatum, tredje filmen om Jason Bournes minst sagt traumatiska leverne. Det är Bond på steroider, kan man säga, och full fart mest hela tiden. Spännande, rafflande men lite väl rörigt emellanåt.
I nästa film var det dags för Matt Damon igen, fast tillsammans med George Clooney och Brad Pitt och några andra. Ocean's Thirteen ska man förstås ta för vad det är, varken mer eller mindre. Småroligt och väldigt mycket kändisar, men finessen som gjorde första filmen så bra finns inte längre. Hoppas Steven Soderbergh och gänget inser att det räcker nu.
Till sist blev det en överraskning, ty jag trodde I am legend skulle vara en dålig kopia av magnifika 28 dagar senare. Så var nu inte fallet, den innehåller en hel del gripande scener och lyckas till och med skrämmas ett par gånger. Tyvärr lämnar slutet en stor portion övrigt att önska, och det drar ner helheten betänkligt.
Vad som visades när jag vaknade var inte vad jag tittade på när jag somnade, kan jag avslöja. Recension på det får ni leta efter nån annanstans, detta är en barntillåten blogg. Och föräldratillåten med, för den delen.
Dagens låt är nog "On the road again" med Willie Nelson (given Guitar Hero-favorit).
Workaholic
Från klockslaget 21.30 på fredagen till samma klockslag på söndagen är det noga räknat fyrtioåtta timmar. Dessa fyrtioåtta timmar kan man disponera på väldigt olika sätt, beroende på hur man är lagd. Själv valde jag att arbeta i trettioen (inte lika noga räknat, men nästan) av dem. Därför den ofrivilliga helgvilan för bloggen. Och därför den enorma trötthet som härjar min kropp i detta nu.
Och jag är inte på något villkors vis ledig än heller, nej nej. Detta skrivs på en driftledningscentral långt från dig.
Men jag har hunnit läsa en del också. Vilket är intressant, hur kan det komma sig att jag har tid att läsa efter semestern? Märkligt, på min ära. Men Vägen gick med en hiskelig fart, med mina mått mätt. Och det var en gastkramning, det vill jag lova. Dystopi är bara förnamnet. Inte sedan jag läste Zolas Krogen har jag mått så dåligt under läsning. Ändå vill jag rekommendera verket, ty det är enastående fascinerande, såväl berättartekniskt som idémässigt.
Dagens låt får bli "I won't be found", The Tallest Man On Earth.
Att sikta sant
I semesterns begynnelse spatserade Taallae och undertecknad in till Borlänges musikorakel nummer ett: Ingemar på Folk å Rock. Ty till vår resa ut till skogen hade vi ingen musik att förtära, hans skivor fanns i Öret och mina i Peking, båda av förklarliga skäl.
Vandrade vi alltså in till Ingemar och letade. Det skulle ju till musik som vi båda gärna lyssnar till och dessutom inte hade därhemma. Vilket visade sig vara ett svårare uppdrag än väntat, men en annan ramlade på finfina Franz Ferdinands självbetitlade debutalbum och en helt okej samling med Smash Mouth ("Walking on the sun"!).
Min partner in crime hade svårare att hitta rätt, men han tyckte ändå att vad som spelades i högtalarna lät väldigt intressant - och fann bifall hos mig - varför han frågade oraklet bakom disken vem som musicerade. Det visade sig vara Elvis Costellos allra första album, My aim is true. Sagt och gjort, efter en föreläsning signerad Ingemar åkte den med till skogen.
Och som den spelades. Ujejuj, sicken platta det visade sig vara. Enastående ackompanjemang till malthumlejästochvatten och kortspel, kan avslöjas. Det enda jag inte riktigt förstår är att jag inte upptäckt karln tidigare (Elvis alltså, Ingemar har jag lyckligtvis språkat med förr). Till och med Fadern, som kom upp en sväng, ansåg det vara "Föjävla mysett" (på svenska: utomordentligt trevligt) att lyssna på Costello. Så, till er alla, ta nu er tid att bekanta er med åtminstone det albumet.
Dagens låt, således, "Less than zero", Elvis Costello.
Vandrade vi alltså in till Ingemar och letade. Det skulle ju till musik som vi båda gärna lyssnar till och dessutom inte hade därhemma. Vilket visade sig vara ett svårare uppdrag än väntat, men en annan ramlade på finfina Franz Ferdinands självbetitlade debutalbum och en helt okej samling med Smash Mouth ("Walking on the sun"!).
Min partner in crime hade svårare att hitta rätt, men han tyckte ändå att vad som spelades i högtalarna lät väldigt intressant - och fann bifall hos mig - varför han frågade oraklet bakom disken vem som musicerade. Det visade sig vara Elvis Costellos allra första album, My aim is true. Sagt och gjort, efter en föreläsning signerad Ingemar åkte den med till skogen.
Och som den spelades. Ujejuj, sicken platta det visade sig vara. Enastående ackompanjemang till malthumlejästochvatten och kortspel, kan avslöjas. Det enda jag inte riktigt förstår är att jag inte upptäckt karln tidigare (Elvis alltså, Ingemar har jag lyckligtvis språkat med förr). Till och med Fadern, som kom upp en sväng, ansåg det vara "Föjävla mysett" (på svenska: utomordentligt trevligt) att lyssna på Costello. Så, till er alla, ta nu er tid att bekanta er med åtminstone det albumet.
Dagens låt, således, "Less than zero", Elvis Costello.
Insiktsfullt
En smula andhämtning på arbetet ledde till lite rundkikning (alldeles eget ord - att kika runt måste väl leda till rundkikning?) på this beautiful thing called Internet. Och jag hittade en rasande intressant artikel om bloggande. Läs den, men se till att ni har tid till det.
Dagens låt är, fortfarande, "Honey won't you let me in", The Tallest Man On Earth.
Dagens låt är, fortfarande, "Honey won't you let me in", The Tallest Man On Earth.
"It's raining sideways!"
Finnes: ett stycke gigantiskt saltkar. Kryddobjekt: stora öppna semestersår. Andemening: Jag har redan haft min semester, med ungefär två och en halv veckas stekande sol. Och jag ler lite i smyg åt att det spöregnar nu.
Jag är nu inte så elak att jag garvar åt de av er som har översvämningsproblem, inte alls. Er tycker jag synd om, och kunde jag hjälpa er på nåt sätt skulle jag göra det. Mina vädergudsegenskaper är nu starkt begränsade, så jag kan tyvärr inte det.
I och med mitt yrke är jag också starkt övertygad om att detta inlägg kommer att bita mig i ändalykten vad det lider. Den dagen, den sorgen.
Dagens låt: "Honey won't you let me in", The Tallest Man On Earth.
P.S. Rubriken är hämtad från ett av de roligaste Family Guy-avsnitt som gjorts, uttalat av meteorologen Ollie, som i nästa mening rapporterar att hans paraply är "Inside out, two miles away". D.S.
Still catching up
Räkna kan man tydligen inte heller. "Det senaste halvåret" sa jag tidigare. Men det handlar faktiskt bara om en sisådär fyra månader. Kändes längre, måste jag tillstå.
Nå, det var nu det här med annan kultur än musik som avklarats sen sist. Här måste jag klara mig med mitt eget goda (nåja) minne, eftersom jag inte längre frekventerar filmtipset.se. Och den där ansiktsboken har jag pensionerat (såja). Så man kan undra varför i hela världen jag betalat för Internet på senaste.
Se där, så lätt det är att vandra iväg med tankarna. Det kan bero på att det i filmväg inte varit mycket bevänt. Flamman och Citronen såg jag häromsistens, och den var god underhållning för stunden. Men den hade svårt att bestämma sig för att vara en spänningsfilm eller ett drama, vilket gjorde den till en okej blandning, varken mer eller mindre. Body of Lies såg jag för lite längre sen, och den hamnar inom väldigt lika recensionsramar. Exakt lika, faktiskt, så läs om det som står ett par rader upp och tänk Leonardo DiCaprio istället för Mads Mikkelsen och nutida terrorister istället för fyrtiotalistiska nazister så hittar ni rätt. Typ.
Eftersom jag, sen jag slutade blogga, börjat hitta rätt bra i den kungliga hufvudstaden har jag också hittat Bokskotten (låt vara att jag kan den vägen i sömnen redan sen tidigare, men iallafall) vid ett antal tillfällen. Mest har det blivit Rocky-album därifrån - är numer aldrig så lite stolt ägare av alla utkomna album - men ett par romaner har jag också klarat av. Att köpa, alltså, inte läsa. Intressant Hasseåtagebiografi, Le Carrés senaste (i segaste laget), andra delen av Conn Igguldens serie om Djinghis khan och nämnda seriealbum är exempel på verk som legat framför.
Nu har dock Cormac McCarthys Vägen påbörjats, efter stark inrådan av Trumslagarpojken. Efter den följer No country for old men av samme författare, med uppdraget att se om boken är lika bra som filmen. Tipset är givetvis att den är bättre. Ska hursomhelst bli spännande.
Kvällens låt blir "I think I need a new heart" med Magnetic Fields, som jag återupptäckte under gårdagens inlemmande av skivor i databurken. Den hör till svunna tider, då livet innehöll världsbildsuppdateringar från en viss Mr Spoon.
Nå, det var nu det här med annan kultur än musik som avklarats sen sist. Här måste jag klara mig med mitt eget goda (nåja) minne, eftersom jag inte längre frekventerar filmtipset.se. Och den där ansiktsboken har jag pensionerat (såja). Så man kan undra varför i hela världen jag betalat för Internet på senaste.
Se där, så lätt det är att vandra iväg med tankarna. Det kan bero på att det i filmväg inte varit mycket bevänt. Flamman och Citronen såg jag häromsistens, och den var god underhållning för stunden. Men den hade svårt att bestämma sig för att vara en spänningsfilm eller ett drama, vilket gjorde den till en okej blandning, varken mer eller mindre. Body of Lies såg jag för lite längre sen, och den hamnar inom väldigt lika recensionsramar. Exakt lika, faktiskt, så läs om det som står ett par rader upp och tänk Leonardo DiCaprio istället för Mads Mikkelsen och nutida terrorister istället för fyrtiotalistiska nazister så hittar ni rätt. Typ.
Eftersom jag, sen jag slutade blogga, börjat hitta rätt bra i den kungliga hufvudstaden har jag också hittat Bokskotten (låt vara att jag kan den vägen i sömnen redan sen tidigare, men iallafall) vid ett antal tillfällen. Mest har det blivit Rocky-album därifrån - är numer aldrig så lite stolt ägare av alla utkomna album - men ett par romaner har jag också klarat av. Att köpa, alltså, inte läsa. Intressant Hasseåtagebiografi, Le Carrés senaste (i segaste laget), andra delen av Conn Igguldens serie om Djinghis khan och nämnda seriealbum är exempel på verk som legat framför.
Nu har dock Cormac McCarthys Vägen påbörjats, efter stark inrådan av Trumslagarpojken. Efter den följer No country for old men av samme författare, med uppdraget att se om boken är lika bra som filmen. Tipset är givetvis att den är bättre. Ska hursomhelst bli spännande.
Kvällens låt blir "I think I need a new heart" med Magnetic Fields, som jag återupptäckte under gårdagens inlemmande av skivor i databurken. Den hör till svunna tider, då livet innehöll världsbildsuppdateringar från en viss Mr Spoon.
Mitt namn är Arathornsson. Aragorn Arathornsson.
Detta är ingen Henke-comeback. Till exempel är det inte fyrahundrasjätte gången jag sagt att jag slutat och sen börjat igen. Och jag sa aldrig att det var definitivt fyrahundrafem gånger. Och jag har inte haft Lars Lagerbäck, Sir Alex, en hel drös med skåningar och Martin O'Neill efter mig varenda dag för att övertyga mig om att börja igen - in fact, jag är lite besviken på alla ueblivna övertalningsförsök. Men jag drar igång igen iallafall. Hur länge, hur ofta och hur koncentrerat återstår att se.
Vad som fick mig tillbaka? Pja, jag har egentligen inget bra svar, förutom att många små pilar pekade hitåt. Avgörandet var att läsa en mycket nära släkting som startat upp en finfin sida här borta, ta en titt när ni läst klart här. Man kan ju inte låta andra delar familj dra lasset, liksom. Eller låta dem gå om en, hemska tanke.
Peace & Love-festivalen gick ju av stapeln för en dryg vecka sen också, det var en stor gnista. För att inte säga majbrasa. Jag menar, det känns lite tråkigt att inte berätta vad ni som inte var där gick miste om. Men ni gick miste om en fantastisk Mando-spelning, förstås, och en alldeles lysande Hello Saferide-timme också. Sockertopparna gjorde en av de bästa spelningar jag sett dem göra, vilket säger ganska mycket. Soundtrack var okej, Johnossi (nya favoriter!) riktigt bra, Miss Li strålade ikapp med solen och så råder jag er att kolla upp Adam Heldring, det kan bli nåt i hästväg.
På musikfronten har förresten en annan favorit dykt upp också, sen sist. The Tallest Man On Earth är musik för hela själen, utifrån och in. Och sånt behövs en dag som denna, den sista dagen på semestern.
Det kommer fler inlägg inom kort, det finns en del att säga om senaste halvårets böcker, filmer (jo, med viss vilja blir det plural på båda), sporthändelser och förmodligen mer musik också. Med mindre storhetsvansinniga rubriker. Trots allt var det kanske inte konungens återkomst.
Dagens låt är "Man Must Dance", Johnossi.
Vad som fick mig tillbaka? Pja, jag har egentligen inget bra svar, förutom att många små pilar pekade hitåt. Avgörandet var att läsa en mycket nära släkting som startat upp en finfin sida här borta, ta en titt när ni läst klart här. Man kan ju inte låta andra delar familj dra lasset, liksom. Eller låta dem gå om en, hemska tanke.
Peace & Love-festivalen gick ju av stapeln för en dryg vecka sen också, det var en stor gnista. För att inte säga majbrasa. Jag menar, det känns lite tråkigt att inte berätta vad ni som inte var där gick miste om. Men ni gick miste om en fantastisk Mando-spelning, förstås, och en alldeles lysande Hello Saferide-timme också. Sockertopparna gjorde en av de bästa spelningar jag sett dem göra, vilket säger ganska mycket. Soundtrack var okej, Johnossi (nya favoriter!) riktigt bra, Miss Li strålade ikapp med solen och så råder jag er att kolla upp Adam Heldring, det kan bli nåt i hästväg.
På musikfronten har förresten en annan favorit dykt upp också, sen sist. The Tallest Man On Earth är musik för hela själen, utifrån och in. Och sånt behövs en dag som denna, den sista dagen på semestern.
Det kommer fler inlägg inom kort, det finns en del att säga om senaste halvårets böcker, filmer (jo, med viss vilja blir det plural på båda), sporthändelser och förmodligen mer musik också. Med mindre storhetsvansinniga rubriker. Trots allt var det kanske inte konungens återkomst.
Dagens låt är "Man Must Dance", Johnossi.