Confessions of a slightly degenerated mind

Detta är ingen Henke-comeback. Till exempel är det inte fyrahundrasjätte gången jag sagt att jag slutat och sen börjat igen. Och jag sa aldrig att det var definitivt fyrahundrafem gånger. Och jag har inte haft Lars Lagerbäck, Sir Alex, en hel drös med skåningar och Martin O'Neill efter mig varenda dag för att övertyga mig om att börja igen - in fact, jag är lite besviken på alla ueblivna övertalningsförsök. Men jag drar igång igen iallafall. Hur länge, hur ofta och hur koncentrerat återstår att se.

Vad som fick mig tillbaka? Pja, jag har egentligen inget bra svar, förutom att många små pilar pekade hitåt. Avgörandet var att läsa en mycket nära släkting som startat upp en finfin sida här borta, ta en titt när ni läst klart här. Man kan ju inte låta andra delar familj dra lasset, liksom. Eller låta dem gå om en, hemska tanke.

Peace & Love-festivalen gick ju av stapeln för en dryg vecka sen också, det var en stor gnista. För att inte säga majbrasa. Jag menar, det känns lite tråkigt att inte berätta vad ni som inte var där gick miste om. Men ni gick miste om en fantastisk Mando-spelning, förstås, och en alldeles lysande Hello Saferide-timme också. Sockertopparna gjorde en av de bästa spelningar jag sett dem göra, vilket säger ganska mycket. Soundtrack var okej, Johnossi (nya favoriter!) riktigt bra, Miss Li strålade ikapp med solen och så råder jag er att kolla upp Adam Heldring, det kan bli nåt i hästväg.

På musikfronten har förresten en annan favorit dykt upp också, sen sist. The Tallest Man On Earth är musik för hela själen, utifrån och in. Och sånt behövs en dag som denna, den sista dagen på semestern.

Det kommer fler inlägg inom kort, det finns en del att säga om senaste halvårets böcker, filmer (jo, med viss vilja blir det plural på båda), sporthändelser och förmodligen mer musik också. Med mindre storhetsvansinniga rubriker. Trots allt var det kanske inte konungens återkomst.

Dagens låt är "Man Must Dance", Johnossi.