Confessions of a slightly degenerated mind

Nej, inte ens det räcker. Enligt min statistik är det en månad och tre veckor sen sist. Vansinne. Jag hade ett inlägg på gång för ett par veckor sen, när jag försöke blogga från min nya fina mobil. Rubriken fick jag fram; Två premiärer på en gång hette det (anspelande mobilblogg och storstadsblogg). Sedan blev den samlade texten en femma. Alltså stod bara "5" i inlägget. Sen hängde sig allt. Så jag gav upp.

Så detta är alltså 08-premiären för denna blogg. Såtillvida att det är första gången jag som boende i storstan häller ur mig, jag har ju smygbloggat härifrån vid ett par tillfällen tidigare. Och nya jobbet flyter på bra, det nya livet likaså. Jag har således hunnit torka tårarna från Peking och landat tryggt i Hufvudstaden.

Många saker att tycka till om, förstås, sen sist. På filmsidan är de mest utmärkande Invictus och Nowhere boy. Den förstnämnda är en intressant historia som tyvärr blir väldigt Hollywoodifierad. Allt, och jag menar allt, ligger inom schablonbilden. Som tur är gör både Morgan Freeman och Matt Damon helt bra insatser, vilket gör att man ändå borde se den. Men kanske bara en gång.

Nowhere boy är sagan om John Lennons liv innan Sverigeturnén. Och innan allt annat. Snyggt berättad, med riktigt bra skådespeleri och små, härliga hintar om vad som komma skulle. (till exempel den lilla skylten på Strawberry Fields barnhem). Allra roligast är kanske att ordet Beatles inte nämns en enda gång i filmen, även om Kristin Scott Thomas är snubblande nära att säga det.

Musikmässigt är Johnossis nya skiva, Mavericks, en höjdare. Inte lika snabbt sittande som de två tidigare, men växande med ett par hypervassa spår. Att man dessutom haft förmånen att beskåda de två herrarna live på Debaser Medis för en dryg vecka sen kanske gör skivan bättre. Guldkorn såväl på skivan som på spelningen: "Worried ground". Mums.

Peter James har precis haft godheten att släppas på svenska för fjärde gången. Igår inhandlades Död mans fotspår. Mycket lägligt, ty nyligen utlästes Långt ifrån död. Bättre än andra (Ett snyggt lik), inte riktigt lika bra som första (Levande begravd). Lehane-klass håller kanske James inte, men är ändå något av en ny favorit.

Till sist ett fint citat ur verkliga livet, uppsnappat från en gammal man som efter ett kiv mellan barnbarnen lugnt konstaterade:

"Man måste bråka ibland, annars kan man aldrig bli vänner". Så självklart, och kanske klyschigt, men ändå så bra.

Nästa gång blir det mer stockholmska, mindre östgötska men mest dalmål.

Dagens låt: "Mavericks", Johnossi.

P.S. Till slut, långt senare, fick vi en vinnare i "Televiserad"-tävlingen. Vinnaren får en promenad mellan promenaderna, med en dalmatiner. D.S.