Confessions of a slightly degenerated mind

Arbetat i Gondor har jag inte gjort på en del år nu. Det senaste avlönade arbete som utfördes var, om jag inte missminner mig, uppförandet av en finfin ställning på Pappersbruket (med stort P) sommaren 2003.

Nu är det dags igen. Inte för ställningar, det har jag - på gott och ont - lämnat bakom mig. Denna gång ska det sittas framör datorer i en knapp vecka och funderas och testas. Ett gästspel på hemmaplan, skulle man kunna säga. Mest spännande med det ska bli att undersöka hur lunchstället numero uno hållit i sig sen sist. Finns paprikasmöret kvar på Sveriges mest undanskymda italienare? Erbjuder Sveriges mest undanskymda italienare fortfarande en smått underbar pytt-i-panna? Finns Sveriges mest undanskymda italienare ens kvar?

I det fall att det skulle ha försvunnit (Paulie Walnuts säger "God forbid") finns tröst i en hel del lysande kebabställen.

Apropå nåt helt annat är Bill Skarsgård väldigt i ropet numer. Och för en som - i ett vansinnigt tamt raggningsförsök av en medelålders man - blivit liknad vid "en av Skarsgårdarna" är det förstås ett måste att hålla koll på släkten.

Såg jag därför I rymden finns inga känslor för någon vecka sen, och Himlen är oskyldigt blå i lördags. I det första fallet fattas en hel del för att vara en bra film. I det andra fallet däremot finns väldigt mycket. Rekommenderas varmt (även om Ted Gärdestad-känsliga tittare bör varnas).

Det allra roligaste med den senare är nog ändå att minuterna innan vi skulle se den, så dök huvudpersonen upp på samma restaurang. Jag mötte Lassie innan jag tittade på Lassie.

Dagens låt: "The sidewinder sleeps tonight", R.E.M.