Confessions of a slightly degenerated mind

Låt oss börja med dem som gör en glad. För det finns rätt många av dem nu.

Charlotte Kalla. Försök - I dare you - att säga att hon inte är själva sinnebilden för hur man själv vill vara. Självsäker, ödmjuk, vältränad, viljestark, målmedveten, glad, trevlig. Och vilket guldlopp sen.

Finansmannen i Norrland (kommer tyvärr inte ihåg vad han heter eller mer exakt var han verkar) som lade fram miljoner för att se till att unga får chans till jobb. På ren franska: Helt jävla underbart att se. Visst, han ser det säkert som en investering, men den är långtifrån säker och den gör helt klart mer för unga arbetslösa än vad mycket annat i detta land gör just nu.

Anja Pärson. Har aldrig varit nån personlig favorit, faktiskt, men hennes sätt att tackla kraschen och sen ta en OS-medalj var, ur ett idrottspsykologiskt och bragdartat perspektiv, det största svensk idrott sett på väldigt, väldigt länge.

Tyvärr finns det folk som gör sitt bästa för att lägga sordin på tillvaron. Två herrar har på senaste vandrat på tunnaste is när det gäller snökaoset kring järnvägen. Johan Esk, DN:ns vanligtvis enorme sportkrönikör, och Fredrik Reinfeldt (M), vår vanligtvis respektingivande statsminister. Den förstnämnde kallade alla som ansvarar för tåg och järnväg för "lallare" som inte fattade att det varje år faller snö i Sverige. Och då har karln inte ens varit i Sverige de senaste två veckorna. Den sistnämnde ombads lämna kommentar kring kaoset och svarade nåt i stil med att "vintern är ju en våra fyra årstider...".

Ja, herr Statsminister, vi vet det. Jo, herr Sportkrönikör, vi fattar det. Men som ni kanske märkt är läget hyfsat extremt just nu. På vissa håll sägs det vara trettio år sen vi såg denna mängd snö. På andra håll pratar man om 00-talet. Och då inte det 00-tal som tog slut för ett par månader sen, utan nittnatalet. Alla, och jag menar alla, kring järnvägen sliter som djur för att få det att funka trots vädret, så innan ni pissar åt höger och vänster kan ni kanske tänka efter lite?

Slutledning: Statsministern kan gott visa lite mer respekt för vad hans statliga undersåtar gör, och Sportkrönikören kan gott hålla sig till det han är bra på.

Vi avslutar med fyra människor som fick mig att stå i soffan och vråla rakt ut igår kväll: Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner. Tack för uppvisningen.

För övrigt är det tolv dagar kvar nu.

Dagens låt: "It's better people", Oasis.

Som varande en arbetare kring järnvägen i detta land har de senaste veckorna varit horribla. Hjärnan går på tomgång så fort man lämnar jobbet, uttömd på all tankekraft. Det är största anledningen till tystnaden här på senaste tiden.

En förlängning av hjärnfödotorkan är att det inte läses, lyssnas eller ses på något av värde heller. Enda försöket var att se Australia, vilket var ganska bortkastad tid ändå. Dravel, ladies and germs, dravel hela vägen.

Så, förutom att jobba sig helt kortsluten räknar Sporre ner dagarna till en snart förestående resa. I skrivande stund är det trettio dagar och trettio minuter kvar. Sen värme.

Dagens låt: "1969", The Stooges.

Politik aktar jag mig noga för att diskutera här. Jag är inte tillräckligt insatt, har ingen större lust att försöka påverka folk åt ena eller andra hållet och saknar förtroende för det mesta som sägs av folk med en bokstav inom parentes efter namnet. Men igår ramlade två floskler, som jag reagerade ganska ordentligt på, ut från vardera sidan.

Först berättade Mona Sahlin att hon inte alls höll med om den blå sidans förslag om lägre ingångslöner för unga, för "det sänker inkomsten för hela samhället". Istället tyckte hon att det var bättre med praktikplatser och ökade möjligheter till ut- och fortbildning. Okej, Mona, så det ökar inkomsterna? Alla har hört talas om praktikanter och studenter med feta lönekonton?

Sen skulle Maud Olofsson svara på kritiken om att regeringen inte hållit sina löften till egenföretagarna; man gick ju till val på att förenkla för dessa, och dessutom kapa administrativa omkostnader med 25 procent. Förenklingen har inte skett (vilket jag själv fått erfara), och omkostnaderna har bara minskat marginellt. Mauds förklaring: Att företagare kanske inte förstår att det krävs en hel del långa beslutsprocesser för att få igenom sånt. Okej, Maud, så fyra år räcker inte? En dumförklaring av alla företagare följs upp med en utebliven förklaring till hur man då kan lova sånt när man går till val.

Hujedamej, politiker är de största skaparna av politikerförakt i detta land.

Dagens låt: "The fool on the hill", The Beatles.

Dags igen, och nu skyller jag inte på nånting, utan konstaterar bara att det är galet kul att göra denna lista. Hoppas ni tycker det också, ty här är 2009 års...

… överlägset största överraskning: Att Stockholm kunde bli attraktivt.

… vassaste album: Give me fire, Mando Diao. Tråkigt val, kanske, men icke desto mindre. Det är inte Ode to Ochrasy-bra, men det är iochförsig ingenting. Timo Räisänens …and then there was Timo kom egentligen så pass sent förra året att den räknas till 2009, och därmed är den en stark utmanare.

… citat från verkliga livet I: ”Kan inte nån skjuta den jäveln? Ett knä i taget.” En kollega låter oss andra förstå att alla inom järnvägen inte alltid är vänner.

… film: Inglorious Basterds. Ofrånkomligt på alla sätt och vis. Tarantino är briljant igen.

… mest överraskande djurtransformation: Från Tiger till gris.

… bästa livespelning: Hello Saferide på Peace & Love vill jag säga. Så jag säger det. Men både Johnossi, Mando och Sockertopparna var också våldsamt bra. Tyvärr har jag inte sett ett smack utanför festivalen i år. Om inte en viss allsång på en viss djurpark räknas. Och det gör den inte.

… snus: Göteborgs Rapé lingon. Nu är den överst på riktigt.

… bittersötaste: Att Liverpool är så erbarmligt dåliga denna säsong. Å ena sidan är de bittra ärkerivaler till United. Å andra sidan är de bittra ärkerivaler till United.

… musikupptäckt: Står mellan The Tallest Man On Earth och Johnossi. Omöjligt att säga, egentligen. Shallow Grave av den förstnämnde och Johnossi och All they ever wanted av de andra är underbara rakt igenom.

… ”Vad bidde det då?”: Semestern som skulle spenderas på luffen i Italien och Grekland, som blev en charter som blev en vecka i skogen. Nog så trevligt, men inte vad som var tänkt.

… fotjävel: Den vänstra.

… största antiklimax: Födelsedagsfesten som utmynnade i ovan nämnda fotjävel.

… roligaste läsning: Rocky. Alltid Rocky.

… tumförflyttning: Den som innebar att Shadowfaxe och Brego fick en arvtagare. Ulf rullar fortfarande fint, men han har rätt stora skor att fylla.

… trevligaste författarupptäckt: Peter James. Levande begravd och Ett snyggt lik är redan lästa, Långt ifrån död står och mognar i bokhyllan.

… bästa svenska film: Haha, gotcha.

… citat från verkliga livet II: ”Det skulle vara så förnedrande att dö i Örebro”. En av Tallaes vänner såg sig mycket noga för innan bilvägen övergicks.

… jobbigaste flytt: Nä, i år har det inte flyttats en enda gång. Det ni. It’s a cross in the roof, som de säger åvör där.

… idrottshändelse: Eftersom jag följt skidskyttet sen innan Magdalena Forsberg (true thing) är Helena Jonssons VC-seger svårslagen. Men Usain Bolt kan springa, den saken är klar. Och så är det kul att Brage gick upp i Superettan. Annars var det ett tunt sportår. Nästa år, däremot, då försvarar Sverige OS-guld i hockey och England vinner VM-guld i fotboll. Samtidigt rapporterar CNN, BBC och Al-Jazeera att grisar börjat flyga och att temperaturen i helvetet understigit tvåhundratrettiofem minusgrader.

… mest välförtjänta kok stryk: Berlusconi.

… prinsessa: Hon bor i Stockholm, men heter varken Victoria eller Madeleine. Resten får ni klura på.

… låt: ”In Berlin”, Sugarplum Fairy. Tröttnar aldrig på den. Även här utmanar Timo Räisänen, med sin version av ”You shook me all night long”.

… gamla låt: ”Less than zero”, Elvis Costello. Musik som smakar som en semester.

… malthumlejästochvatten: Gambrinus. Enastående fynd, lagom till semestern.

… snyggaste fotbollsmål: Youtuba Lionel Messi. Blunda och klicka.

… bästa klädinköp: Står mellan ett par ljusa jeans och en grå kavaj. Båda toksnygga, båda något av favoritplagg.

... skönaste ”Vem fan är det?”: Anna Anka. Länge, länge, var jag helt ovetande om vad folk pratade om. Det var en glädjens tid.

… sämsta biljakt: Den i Flickan som lekte med elden. Bara svenska biljakters fordon ser ut att gå långsammare än de gör i verkligheten.

… mest fängslande bok: Vägen, Cormac McCarthy. Fullständigt briljant i sitt underhudenkrypande berättande. Ska bli intressant att se om filmen kan leva upp till åtminstone lite av den känslan. Och innan kommentarerna om utgivningsåret strömmar in så kan jag avslöja att kategorin avser böcker lästa detta år av blogginnehavaren. Givetvis fanns rediga utmanare, men de är så många att de inte får plats.

I en soffa nära mig studeras ett utrikiskt språk. Eftersom jag inte är särskilt bevandrad i ämnet tillåter jag mig att meddela omvärlden ett par tankar så länge.

Låt oss börja med lektyr, och närmare bestämt lektyr som jag har på listan över näst att dels införskaffa och dels läsa. Tredje delen om Djingis khans liv, Bergens väktare, har nyligen kommit på svenska och är således ett måste snart. Ryska thrillern Metro 2033: Den sista tillflykten av Dmitry Glukhovsky verkar vara en rasande spännnande och annorluna historia, varför jag är mycket sugen på den också. Och så stjärnskottet Catherine O'Flynns kritikerrosade debut, Händelser vid Green Oaks galleria, som med största sannolikhet hamnar i bokhyllan vad det lider.

I nämnda hylla finns förresten redan ett par olästa verk, såväl egna som lånade. Fortfarande har jag inte fått tummen ur och angripit No country for old men. Även tredje boken om Roy Grace vid Brightonpolisen står och väntar. Peter James har fullständigt briljerat med de två första böckerna, så Långt ifrån död fungerar mest som en karamell att vänta ut en stund. De lånade böckerna som väntar på användning är Svensk Maffia och den enastående Ryscard Kapuscinskis Imperiet.

För att göra alla val ännu svårare inledde jag, tillsammans med den där studenten i soffan, för ett par timmar sedan samläsning av Södermalmsmorden. Hittills en ganska gemytlig och ordinär bagatell.

Med dessa ord anmäler sig köksmästare Sporre sig till tjänstgöring, och innan ni sätter kaffet i halsen eller sprejar skärmen med det i ett skrattanfall så låter jag direkt meddela att detta sker under strikt övervakning och under gravt basala former.

Dagens låt: "Tender", Blur.

Utlämnad är en komplicerad film att tycka till om. Å ena sidan är det en intressant kommentar om Allsmäktighetens Förenta Stater och deras ensamrätt på alla människoliv som kan tänkas vara aldrig så lite terrorister. Å andra sidan smakar det lite illa efteråt, när man betänker att familjen som drabbas ändå måste ha en del blont amerikanskt i sig. Jag tänker nog ändå rekommendera er att se den, och berätta gärna vad ni tyckte.

Flickan som lekte med elden är inte alls lika komplicerad, helt enkelt på grund av att den inte är särskilt bra. Hoppig och ryckig, har man inte läst böckerna skulle man inte förstått mycket av första timmen. Det märks med all oönskvärd tydlighet att budgeten är bra mycket mindre än till första filmen, och att regissören är utbytt. Till skillnad från första är det här en typisk svensk film. Tyvärr.

Den är i alla fulla fall inte på något sätt lika spännande som drabbningen på Old Trafford igår. Sista kvarten såg jag, vilket var ganska precis vad mitt hjärta tålde. Besöket från Stockholm tittade konstigt på mig, men jag tror jag ändå har några vettpoäng kvar.

Annars har det här ju blivit något av en kulturblogg på senaste, har jag märkt, och det är faktiskt inte på flit. Det har bara blivit så, även om det var en tanke när jag comebackade att inte vara lika personlig this time around. Men när suget slår in kanske det blir en berättelse ur verkliga livet.

Dagens låt får bli "Sail beyond doubt", Sugarplum Fairy.