Confessions of a slightly degenerated mind

Borlängebesöket tog alltså slut i fredags. Vid mer än ett tillfälle höll tillbakavägen på att sluta i katastrof, på grund av att folk inte har vett att köra bil som folk. Den som någon gång suttit i en bil framförd av undertecknad vet att berätta om inte allt för kontrollerad road rage, något som visades ett par gånger mellan Gondor och Peking.

Fram kom jag iallafall, som tur var. Tack vare det fick jag uppleva det som enligt Sven Hedin alltså skulle kallas Nanking, den Södra Staden. Mycket gemytligt ställe, med mysiga uteserveringar längs kanalen och vacker utsikt från Ramunderberget. Och framförallt hyser stan Östergötlands förmodligen största pusselälskare.

Eftersom fröken Ahl på sistone drabbats av ett pusselsug utan like har det framgångslöst letats pussel. Men så vandrade vi in på ett ställe som skyltade med just sådana tidsfördriv och frågade var de fanns. Som tack för det fick vi en mindre föreläsning, tips, tricks och en liten vardagsberättelse av tanten i kassan. Med två pussel under armen lämnade vi den snälla tanten och butiken.

Numer spenderas således kvällarna muttrandes, synandes och pillandes med små träbitar. Vilken månad som helst blir mästerverket klart.

Vilken pärs det var. Och vad nöjd man var när slutsignalen gick. Okej, så 3-2 är inte 7-1. Det är å andra sidan väldigt sällan som 7-1 är överhuvudtaget. Med tanke på hur det såg ut att gå är jag nöjd med en 3-2-ledning inför returmatchen nästa onsdag. Men det blir tufft, utan tvekan.

I ett infall av Halvarinism gick jag, med en dagstidning (för inte är de väl kvällstidningar längre?) under armen, till Almas. Detta är, för den som inte är jättebevandrad i Borlänge, en institution i cafélivet här. Och trots att jag varit gäst där många gånger tidigare upptäckte jag idag en helt ny godbit bakom disken. Det som först såg ut att vara en helt vanlig hästkorvsmacka visade sig nämligen vara en hästkorvsmacka med stekt ägg. Tillsammans med kaffet och mineralvattnet blev det en rasande trevlig brunch.

Tidningen å sin sida ögnades mest igenom. Det är tydligen fortfarande samma gamla värld. Och förutom Simon Bank återfanns ingen av de personliga favoriterna bland dagens skribenter. Mest tid gick således åt till korsorden.

En ung dam, som smygläser den här sidan då och då, blir idag tonåring. Vilket förstås känns helt galet för personer som inte fattar hur gamla de själva är.

Hur som helst: Grattis Mandah!

Så var man hemma igen då. Och har så varit sen lördagens eftermiddag. Kommer så att vara till någon gång på fredagen. Det känns bra så här långt.

Nu har ju inte helgen varit särdeles produktiv. Vid ankomsten till Borlänge tog jag och Taallae (han åkte ju med mig från Örebro) snabbt en soffa i Paradiset i besitttning och kollade på fotboll hos New Yorkexpressen. Framemot kvällsmatchen öppnades det burkar. Och igår var vi tillbaka i samma soffa, inte fullt lika pigga.

Då ska denna dag bli mer aktiv, är det tänkt. Arbetsförmedling, Skattemyndighet, Högskola och Kupol ska besökas. Ett jäkla rantande, skulle man kunna säga.

Vissa dar känns tunga intill uthållighetens gräns. Andra är så ljusa och lätta att man bara går runt och ler och spontansjunger för sig själv. Det här blev plötsligt en dag av det senare slaget.

Låten som därför ekar i min skalle är gladlåtarnas gladlåt: OMD:s (står förresten för Orchestral Manoeuvres in the Dark) "Walking on the milky way".

"Man you should have seen us
on the way to Venus,
walking on the milky way,
it was quite a day"

Skattemyndigheter, arbetssituation, skadade tummar och knän och ryggar, arbetsförmedlingar, sura hästkrafter, pollenifierade ögon och annat oknytt göre sig icke besvär. Det har sagts förut och det tål att sägas igen: Kom melankoli och träng dig på, här skall du motstånd finna.

Ur Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson:

"Han drar en oxes last och går på äggskal."

Varför måste genier gå bort?

Tanken var att färden skulle ställas mot Borlänge framemot måndagen. Taallae yrkade på annat. Och jag vek mig omedelbart. Så istället anländer jag till Dalarna redan under morgondagen. Smidigheten i att Norrköping ligger där det ligger i förhållande till Borlänge gör att jag också kan hämta upp nämnde herre i Örebro på vägen.

Råkar man händelsevis ha vägarna förbi Örebro är det förstås dumt att inte passa på att terrorisera paret Spoon samtidigt. Så även det kommer jag att hinna med, som ett första steg i att försöka klämma in så många som möjligt under ett Dalabesök. Hittills är Hagge och Film-Tobbe stupsäkert inbokade. Ett besök på New Yorkexpressens altan är aviserat, men det är också en sväng till Mr Frimmos nya lya (dock inte av Mr Frimmo själv). Tiden utvisar vad som blir av.

Oavsett om det blir altan eller lya finns ett par element som osvikligt kommer att finnas med i ekvationen: Malthumlejästochvatten, Weird Al Yankovic och antingen Richard Cheese eller "Skattlösa Bergen". En hel del "djupa" samtal lär det också bli. Underbart.

Min snart två månader långa hemmafrukarriär har lärt mig en del redan. När det viks tvätt står det till exempel strax klart att det finns vissa underkläder på vilka det inte går att skilja fram från bak, upp från ner eller ut från in. För att inte föra det resonemanget vidare - och riskera att bli kallad snuskhummer - säger jag som Hollands genom tiderna förnämsta export, herr Vreeswijk:

"Nu blev du allt nyfiken, eller hur käre bror?
Men jag säger inte namnet på den by där de bor!"

Hade jag varit en tvättäkta inbiten tv-spelsnörd hade jag denna morgon gråtit blod. Jag osthyvlade nämligen tv-spelandets ovärderliga tumme, den vänstra. Så istället var det där blodet flödade. Jag hade så att säga inte tumme med verktyget ifråga. Annars är det ju en tumregel att hålla fingrarna borta. Det får man inte tumma på.

Nu gissar jag att jag får tummen ner av vissa läsare. Ordvitsar gör sig bäst in person. Eller, om man frågar just dessa tänkta läsare, gör de sig inte alls.

Undersökningar visar att hämtpizza, Sagan om Konungens Återkomst och mycket trevligt sällskap är lysande komponenter för en onsdagskväll. Efter att "Oh, Sam" sagts för hundratjugosjätte gången i filmserien, Aragorn sjungit och hoberna fällt sina sista tårar satt man mätt, belåten och tillfreds med livet.

Ett grymt pizzatips är förresten fröken Ahls special, som är en förfining (enligt min smak) av Mr Spoons ständiga följeslagare när han lämnar Helenas i Borlänge. Där han lyser upp över en Margerita med kebabsås är det istället Hawaii med dito sås, från Neptun, som inmundigas i Peking. Och det är alltså himla gott.

En dag fylld av obesvarade samtal och absolut ingenting annat är på väg att ta slut. Eller ja, dagen som sådan tar inte slut. Bara den där ledan av att ingenting produktivt görs eller sägs eller ens funderas på. Som tur är klarar jag allt som oftast av att sluta vara eremit när fröken Ahl kliver genom dörren. Och det är definitivt enklare att vara social när man har någon att socialisera med.

Egentligen ska jag inte överdriva denna dags gråa nyans. Jag har faktiskt pratat lite på det där pratprogrammet på datorn, läst lite, löst lite korsord och börjat korrekturläsa fröken Ahls c-uppsats. Dessutom har jag alibi för en opromenerad och totalt inaktiv dag: Det har regnat nästan hela dagen.

Snart bryts som sagt tristessen. Med tvättstugebesök. Vi vet allt hur man roar sig en piglördag.

Igår var det näsan i vädret, vill jag lova. Med besked. Detta då en vinprovning besöktes. Och för någon som dricker vin väldigt sällan, för att egentligen säga aldrig, känns en vinprovning inte helt hemtamt. Som tur var bjöds läckerheter att äta också, ett område jag känner mig desto mer hemma på.

Blev jag alltså, genom fröken Ahl och hennes jobb, bjuden till en middag där det skulle ätas gott och socialiseras med diverse sponsorer. Vad fröken Ahl dock inte visste var att det också handlade om vinprovning. Hade hon vetat det hade jag med allra största säkerhet inte blivit inviterad, eller tackat ja om denna invit ändå dykt upp, då det skulle ses som enormt bortkastat på en annan.

Iallafall vandrade jag in bland skjortor, slipsar och backslicks för att lyssna på folk som berättade varför ett vin var ett vin och hur ett vin blev ett vin och så vidare. Intressant, visst, men jag kan inte låta bli att fnissa när folk står och med stort allvar förklarar att något som flyter har pondus, är kärvt men blommigt och/eller innehåller fruktsmaker som absolut inte finns. Ett fnissande som snabbt övergick i irritation när man bara ville äta men inte fick. Som extra bly i cementskon skulle det också berättas långa haranger om maten innan man fick smaska i sig.

Men vilken mat det visade sig vara. Hade nån berättat det innan hade jag kunnat vänta en timme till. Det var lufttorkade skinkor, ostar, salami och kyckling; en sammanlagd smakbit av det italienska köket. För att ge en fingervisning om hur fantastiskt god maten var tyckte jag att vinet plötsligt smakade himmelskt.

Under gårdagseftermiddagen och nu på förmiddagen har jag, så officiellt det kan bli, inträtt i... Tja, låt oss kalla det vaktmästaryrket. Det har rensats ytor, ställts i ordning kontorsmöbler, åkts till soptippen med gamla datorer och en del annat. Och den som bör äras för att jag inte bara sitter och odlar röv är fröken Ahls eminente kollega/chef/vadhannuär Conny.

Han frågade om jag ville göra en insats, och det ville jag ju. Till protokollet skall föras att jag återigen - spott, spott, ta i trä, peppar, peppar - gjort en släpvagnsfärd utan att behöva backa en millimeter. Världen är fortfarande en säker plats.

Och nej, jag var inte en vaktmästare i stil med diton i Scrubs. Mer som legendaren Kenneth på Soltorgsgymnasiet (fröken Ahl, Taallae, Mr Spoon, Hagge, Mr Frimmo och förmodligen även New Yorkexpressen ler nu en aning för sig själva).

Papper, förklaringar, bestämmelser, förordningar, regler, undantag, paragrafer, att-tänka-på, företagsuppgifter, verksamhetsbeskrivning, personuppgifter, kundkrets, hit, dit, förvirring, förtvivlan, kräkas, grina, sparka, slå, bryta ihop.

Det är där, precis på den tunna lilla linje som ibland håller somliga från nervsammanbrott, jag just nu balanserar. Fy fan för att någonsin bli frilansare. Det kan aldrig vara värt att försöka fylla i papper om F-skatt bara för att man vill sälja sina alster. En djungel utan dess like, bortom all rim, reson och förståelse, har jag vandrat till och genom. Ändå fattar jag lika lite nu som innan jag började. Om inte ännu mindre.

Jag har alltid kunnat vara stupsäker på två områden där jag är hopplöst och hjälplöst bortkommen: Datorer och bilar. Till den listan läggs nu skattepapper och dess betydelse.

Norrköping och undertecknad gonar sig i sommarvärme. Föräldrar, systrar och allehanda bihang drar till fjälls för skidsemester.

Vårt är ett märkligt land.

Vem känner egentligen vem? Känner du mig? Känner jag dig? Känner vi rentav varandra? Isåfall; hur känner vi varandra? Och borde vi känna varandra?

Jag har ingen aning.

Under gårdagsaftonen kom jag på mig med att kunna hela, hela jävla, texten till en reklamlåt för kyckling som gick för säkert tio år sedan. Även om det, för någon som ofta äter kyckling, kan stämma in någorlunda på känslorna är det en ofantligt fånig låt. Och ännu ett bevis på att något inte står rätt till i mitt huvud.

Det hade ju varit nåt helt annat om en reklamlåt för att panta burkar, populär för drygt fyra år sen, skulle kunnas utantill. Den låten försåg nämligen New Yorkexpressen mig med på en bränd skiva, efter att av någon mystisk anledning tyckt att jag använde den melodin in absurdum. Skivan bestod av bara den låten. Inte mindre än fjorton gånger den låten.

Så om man hör någon gå runt och nynna "Ta ett första steg, å titta roont (titta ru-unt)...", så kan det vara jag. Det är till och med alldeles säkert jag. Däremot behåller jag "På torsdag äts det ärtsoppa, på lördag är det fest, men fredag är ändå den dagen som känns bäst..." helt och hållet i mitt huvud. För allas bästa.

En av Borlänges (jodå, nog tar vi åt oss av äran, trots att hon varit Stockholmsbo ett längre tag) stoltheter var på besök i Norrköping igår. Och när fröken Ahls vänner, med Paj i spetsen, undrade om inte jag ville följa med eftersom fröken Ahl själv hade andra förpliktande angelägenheter var jag inte sen att säga nej.

Och ojojoj, vilken spelning det var. Miss Li sparade inte på krutet för en sekund. Varenda guldkorn från Late night heartbroken blues (det vill säga ungefär varenda låt) radades upp. Bäst på spelningen var just låten "Late night heartbroken blues" och "Miss Li". Att Maia Hirasawa också stod för en riktigt fin spelning innan gjorde inte kvällen sämre.

När jag sen travade hemöver efter spelningen kom jag upp bakom ett sällskap bestående av två äldre par. När en av männen hörde stegen och tittade bakåt hoppade han lite skrämt till. Varpå en av kvinnorna, gissningsvis hans fru, på en aning högtravande stockholmssmål sade:
- Men Gunnar, inte behöver du väl bli rädd för ungdomar!
Svaret blev, på klockren östgötska:
- De vet man aldri, de finns så mycket bouvar å bandeiter nuförteiden. (Jag ber om överseende för stavningen, håller som bäst på att lära mig östgötska språket.)

Jag undrar bara vilken av kategorierna jag tillhör, bovar eller banditer? Jag känner mig mest som en bov, måste jag erkänna. Det känns mindre farligt med bovar, det är väl ungefär skurkarna i Bamse. Banditer, det är ju såna som bröderna Dalton. Och så stor haka har jag inte.

I en kommentarväxling med Hanna tidigare skrev jag under på att det är mindre förnedrande att sitta i kassan på Ica än det är att vara programledare för tveksamma ordlekar i tv. Detta står jag fortfarande för, jag har all respekt och tacksamhet till de som tar betalt av mig på affärn. Men icke desto mindre tycker jag ibland väldigt synd om dem.

Som nyss, när jag var på Konsum runt hörnet. När jag kommer till kassakön består den av tre andra personer och mig. Men den första av oss är en irriterad och stressad kvinna som vunnit storkovan - 35 kronor - på Femmanlotter och nu vill ha sju nya. Problemet är bara att sådana inte säljs på Konsum, vilket flickan (hon var inte mycket äldre än flicka) i kassan försöker förklara. Det nöjer sig inte damen med utan kräver sina Femmanlotter, hon hade minsann sett reklam för dem.

Medan flickstackarn förgäves söker dessa lotter växer sig kön längre och längre. Dessutom börjar nu en gubbe, ännu mer stressad och irriterad (och för all del irriterande), efter lottanten muttra något om att han nog borde få smita förbi med sitt köp. Något som inte går på grund av datasystemet i kassan. Irritationen växer i takt med kön.

När till slut både sura tanter och gubbar försvunnit efter att ha fått det de ville eller nästan ville ha (tanten nöjde sig till slut med en tialott och en triss) var det dags för damen före mig. Och när hon ska dra nåt sånt där vuxenkort som man får poäng på, eller nåt, så fungerar det inte. Flickan i kassan drar det i apparaten, försöker göra rent det i en sån där kortrenare, dra det igen, knappa in siffrorna på kortet, dra det igen... Men inget fungerar. Tack och lov har denna dam lite mer förnuft än att börja bråka, och säger istället att det inget gör. Men i samma stund som jag betalat för min mikropizza och frukt brister damen ut: "Men herregud, jag har fått för lite pengar tillbaka!".

Där lämnade jag Konsum.

I vanliga fall skulle även jag ha blivit mer än lovligt irriterad på att det tog sån tid att bli klar. Men just idag hade jag kommit från en ryggmassage som fröken Ahl skänkt mig i ett påskägg. And I tell you, om man inte blir lugn och och tillfreds efter en sån behandling blir man det aldrig. Dock trodde jag inte det när jag stegade in i rummet. Där fanns en bänk som liknade ett mellanting mellan sjukhussäng och något från en tortyrkammare. Den där kan aldrig vara bekväm, tänkte jag. Fem minuter senare sov jag som en bebis. Lugn musik och knådaden av muskler som behövde knådas för flera år sen gjorde sitt till, och jag vaknade som en ny människa. Om inte annat är det något flickan på Konsum kan vara glad för.

Lösandes ett korsord (jag är inte bara hemmafru, jag är pensionär också) får jag fram ett synnerligen roligt citat från den nyligen bortgångne italienske filmproducenten Carlo Ponti:

"När en film gör succé är den en affär. När den inte gör succé är den konst."

I samma korsord stod också "Slingrar sig undan" på sju bokstäver, började på s. Det visade sig vara "smitare". Men det kunde lika gärna varit "Staffan". I och för sig tog jag mig till Bauhaus och letade efter det jag skulle leta efter (utan vidare värst resultat). Av det där andra jag skulle göra blev dock intet. Jag sköt fram det till morgondagen. Men nu ringde Andy från Sälen med uppdrag som ska göras imorgon. Så den där morgondagen med andra sysslor blir en annan dag. Igen.

Nu jäklar ska det bli ändring. Jag kan inte sitta här och läsa och blogga och läsa bloggar. Solen skiner för fulla muggar och jag har litegrann att göra. Problemet har varit att Män som hatar kvinnor är svår att lägga ifrån sig. Men vafan, jag tar den väl med mig.

Så när jag gjort det där andra - vilket bland annat innefattar ett besök till Bauhaus för att stärka min manlighet - kan jag sjunka ner på en ljummen vårbänk och låta Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander fortsätta med sina göranden och låtanden. Det vore ju taskigt av mig att hålla dem från att göra sitt jobb bara för att jag måste vara hemmafru.

När det först nämndes att Lars Adaktusson och Janne Josefsson (eller Janne Tosesson på "Uppdrag Förvanskning", som han heter i 91:an) skulle debattera grävande journalistik på Nyhetsmorgon dök storstilade bilder upp framför mig. Jag såg likheter med en straffläggning mellan England och Tyskland, en brottningsmacth mellan Karelin och en björn eller en head-to-head mellan Lucky Luke och Billy the Kid. Lika ovisst och rafflande och välspelat skulle det bli.

Det blev det inte. Adaktusson gnällde i största allmänhet och Josefsson bjäbbade tillbaka, utan att någon av dem fick något sagt alls. Ungefär som om England inte slagit en enda straff i ribban, Karelin bara klappat på björnen eller Luke och Billy tömt sina sexskjutare (det är en revolver, inget annat) utan att ha träffat ett enda skott.

Och varför har ingen informerat mig om att Tokyo Story, eller Föräldrarna som den heter på svenska, idag gick på ettan? Lite för sent fick jag reda på det. Den som läser detta efter att ha sett denna underbara film vet förmodligen precis varför jag tycker det är synd och skam att ha missat den.

Då Mr Spoon ifrågasatte min rätt att använda "Peking" om Norrköping trots att jag inte riktigt visste varför det kallades för Peking tillsatte jag en utredning. Denna utredning bestod av jag och mig själv, gjordes för cirka en minut sedan och var klar på fem sekunder. Resultatet redovisas här, kopierat rakt av från Wikipedias kuriosa om Norrköping:

"Norrköping kallas ibland för 'Peking'. Detta efter att Sven Hedin en gång förklarat att 'Peking respektive Nanking betyder Norra respektive Södra Staden, ungefär som Norrköping och Söderköping'."

Hädanefter hoppas jag alltså få kalla Norrköping för Peking, när jag så önskar, utan att få någon som helst skit för det. Och lita på att jag nu följer Spoons blogg slaviskt för att få reda på varför Örebro heter Örebro, vilken etymologisk  förklaring det finns bakom namnet Tarkovskij och varför i hela friden precis uttalas peschiis.

Snart bär det iväg igen. Snart och snart, om knappt två veckor. Då blir det en längre visit i Borlänge, och förhoppningsvis ska jag hinna träffa alla jag vill träffa. För att allt ska klaffa har jag redan börjat planera. Först ut i kalendariet: Hagge, en vän jag inte träffat på åt helvete för länge. För den trogne läsaren (yeah, right) av denna sida kan jag berätta att det är han som döljer sig bakom "pokerbordet på Hushagen" som nämnts tidigare.

Jag kommer förresten aldrig att kunna skriva det riktiga namnet på Hagge här, då han är på gränsen att bli kändis. Han är nämligen trummis i Kiss and Tell, som jag länkar till här bredvid. Och om det skulle komma ut att jag känner både Trumslagarpojken och Hagge (som alltså också skulle kunna bli kallad Trumslagarpojken, men för enkelhetens skull kör jag på Hagge), då kommer jag väl aldrig att få vara ifred.

Igår kväll nöp jag mig blå. Jag nöp mig röd. Jag nöp mig gul, lila, svart. Armbågen såg mer ut som en regnbåge innan jag förstod att det faktiskt var sant. Det som visades där på tv:n var ju så osannolikt att det inte ens finns på dvd.

United mosade Roma igår. Det var förnedring, förkrossning och förbaskat kul att se. Och framförallt var det sju mål mot ett.

Aldrig någonsin har jag sett något liknande, och det är högst troligt att jag aldrig får se nånting i samma genre igen. På sporten berättar man om att det var nästan femtio år sen en match slutade i (nästan) lika stora utklassningssiffror. Då var det Real som stod för bedriften. United själva har aldrig varit i närheten av såna siffror i Champions League.

När det nu hände kände jag mig som sexton igen. Då, för åtta år sen, var United laget på världens topp. Och då spelade de två matcher som är lika klassiska som den igår blev. Dels en fantastisk vändning mot Juventus i kvartsfinalen. Dels förstås själva finalen, där Bayerns guld blev till sand på övertid. Undertecknad skrek, närapå grät, av lycka. Det gjorde jag igår också.

Folk alltså. Folk som eventuellt, kanske, möjligen vill att man ska jobba. Folk som inte vill att man ska jobba. Folk som vill att man ska jobba, men inte just där och inte just då eller nu. Folk som tycker att det nog vore bäst om man sadlade om till ett yrke där det faktiskt finns jobbmöjligheter, typ programledare för ett hjärndött program på tv där man ska prata om absolut ingenting tills någon stackare ringer in och gissar att ordet slutar på "imma" är simma. Såna verkar det ju finnas massor av.

Alla dessa folk börjar jag iallafall bli trött på. Jag blir ännu tröttare av att jag måste ha med dem att göra. Och ännu lite tröttare av att jag blir tröttare. Jag hoppas bara att de inte är folk som folk är mest.

Ur Vi som aldrig sa hora, Ronnie Sandahl:

"Göteborgs Rapé. Ett ord som smakar som en tid."

Sannare än så blir det inte.

Ett platskrig skulle kunna vara en kamp om att få anställning någonstans. Eller det där bittra knuffandet på ståplats under en konsert, där alla försöker se så bra som möjligt. Men ett platskrig är för mig något helt annat, något mycket allvarligare.

Striden börjar med en diskret förflyttning av huvudstyrkan in i neutralt territorium mellan två parter. Anfallaren (det är alltid samma en som anfaller) har segervittring direkt. Samtidigt börjar försvararen ana oråd, och lägger sig utmed hela försvarslinjen i ett desperat försök att hålla motståndet stången vid gränsen. Framförallt läggs koncentration vid det norra området, där det nyss syntes framryckningar hos anfallaren.

Då smäller det i söder. Snabbt och lömskt väller fotsoldater in genom det oförberedda skyddsverket. När dessa så har tagit sig in fortsätter också huvudstyrkan, innan det magstarka kavalleriet med vässade armbågar slutligen tar sig in på det chanslösa området. Väl där förs ett psykologiskt krig med ständiga konstiga ljud och överdriven värmetillförsel. Inte förrän eld upphör ringer ger sig anfallaren av. Men lita på att hon återkommer.

Vardagslivet, eller snarare varnattslivet, kan verkligen vara en strid ibland.

I gott sällskap har man varit hela helgen. Och det redan från start. Strax utanför Gurkstaden återfinns ett stycke charmtroll och hennes föräldrar. De (mestadels föräldrarna) bjöd på god mat och dryck, och det bevisades än en gång att det inte bara är en fröken i Ahlfamiljen som är trevlig.

Om fredagen kom en färd till gamla hederliga (nåja) Borlänge för en mellanlandning, innan det blev skogarna kring Tansen dagen efter. Mama und Papa var den här gången värdar, som vanligt förträffliga sådana. När påskmiddagen dessutom kryddades med Syster C och hennes telningar samt Perra Nicholson var lyckan gjord.

Till och med när jag varit associal denna helg har jag varit i fantastiskt sällskap. Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora är direkt en given favorit. Läs den, det är mitt tips. Men tro för all del inte att det ska vara lättsamt. Den är underbart svart rakt igenom.

Det är upplyftande att se nyheterna nu på morgonen. Nyhetsmorgon vet nämligen att berätta för mig hur korkad jag är. Är man så dum att man ger sig ut på bilvägar under påsk har man med största säkerhet satt sin sista potät. Och ändå sätter jag mig i (den nytvättade) Brego om några timmar och åker en sisådär tjugu mil. Målet är Västerås.

Gurkstaden itself alltså. Hemmet för Arosvallen, en gång i världen allsvensk arena, och Rocklundahallen, en gång i världen elitseriesk arena. Nu är det varken Aros eller Rocklunda som lockar, det handlar om fröken Ahls broder med familj som bjudit in till påsksamkväm, vilket torde bli mycket trevligt.

Som om det inte vore nog med korkade idéer när man drar ut på vägarna idag blir det en sväng ytterligare imorgon eftermiddag. Då ställs kosan mot härliga Dalarna, för påskfirande med Mama und Papa, Syster C och Syster J med respektive bihang och givetvis fröken Ahl.

Förmodligen spenderas detta firande i en stuga i skogen, långt från allt vad datorer, servrar och modem heter. En aningen längre helgträda än vanligt är alltså att vänta för denna sida. Icke desto mindre önskas alla en riktigt glad påsk.

Igår inte bara startade ovanligt, den slutade ovanligt också. Dels för att United tog stryk av Roma, förlorar är annars något United numer sällan sysslar med. Dels för att Kapuscinski lästes ut.

Och jag vet inte jag. Det är ingen tvekan om att jag gillar boken, med ett mycket trevligt sätt att förhålla sig till nutid och dåtid samtidigt. För en språkfascist som en annan är det också angenämt att se en fellow sådan i aktion. Det märks, trots en översättning från originalspråket (min polska är inte vad den borde vara), att Kapuscinski definitivt höll språket varmt om hjärtat.

Men eftersom jag är uppslukad av På resa med Herodotos fram till ungefär sidan 273 (av 285) är det med stor besvikelse sidorna därefter läses. Det som innan är fyndigt, smart och originellt fylls plötsligt med klyschor beskrivna med "helt vanligt" språk under de sista sidorna.

En sån tur att tristessen i slutet bryts, på allra sista sidan, av en av de vackraste meningar jag läst:

"Vi står i mörker, omgivna av ljus."

I valet mellan Lehane och Larsson, angående kampen om vad som ska läsas härnäst, blir svaret - Sandahl. Vi som aldrig sa hora inhandlades i Stockholm, och jag kan inte hålla mig längre. Så här långt skriver han romaner som han skriver krönikor.

En Bondbrud är en Bondbrud. Vare sig man gillar Ursula Andress mer än Halle Berry eller Britt Ekland mer än Izabella Scorupco blir jag inte särskilt förbryllad eller irriterad över såna påståenden. Men kom inte och försök smälla i mig att Daniel Craig nånsin kan mäta sig med Sean Connery. En Bond är en Connery, eller möjligen en Moore.

Sen får Casino Royale, som film betraktat, vara hur bra den vill.

Eftersom Uniteds matcher i Champions League visats flitigt i TV6 den här säsongen trodde jag förstås att även kvällens drabbning var tillgänglig för en annan. Janson upplyser mig om motsatsen. Så jag gick upp helt i onödan imorse.

Och allt bara för att en viss svensk anfallare inte vill spela en hel vårsäsong bland fotbollens finest.

Varför spelar då inte United varje dag? Så man kom upp i tid, så att sägandes. Sällan har en produktivare Sporreförmiddag skådats i Norrköping. Genom tips från en eminent kollega till fröken Ahl hade jag fått nys om ett ställe där man kunde lämna in bilen för dekamouflering. Invändig som utvändig. Så dit rattade jag, och en timme senare var den mycket riktigt helt ren. Invändigt som utvändigt. Lättnaden sprider sig.

Under nämnda timme promenerade jag en sväng in till stan, hämtade info på universitet och lärde mig ytterligare genvägar i Peking. Ändå hann jag med en liten kopp kaffe i solen. Det är inte utan att man känner sig nöjd med dagen så här långt.

Rubriken syftar, aningen ironiskt, till min självdisciplin som måste hjälpas av magkittlingar och ärenden för att infinna sig. Den (rubriken alltså) är dessutom en underbar replik från Djungelboken, uttalad av överste Hathi:

"Ahh, såna tider. Disciplin, disciplin överallt!"

Med tanke på att det säkert var tio-femton år sen jag såg filmen verkar det inte bara vara elefanter som aldrig glömmer.

Att vara uppe vid denna jämförelsevis tidiga timme kan tyda på ett antal saker. Till exempel kan man kanske tro att jag har ett ärende av relativ importans vid åttasnåret. Eller att jag just idag sprungit upp ur sängen, sjungit "Go' morron, go' morron!" och sedan satt mig framför datorn för att låta världen veta hur fantastisk den är. Ett tredje alternativ är att jag gjort en halv Halvar, som startat något av ett nytt liv och numer går upp fem om morgnarna.

Kännandes mig lite som Brasse säger jag fel, fel, fel. Den enda, och alldeles enda, anledningen till att yours truly redan är vaken är att jag inte kan sova på grund av fjärilar i magtrakten. För ikväll smäller det.

United möter Roma i Champions Leagues kvartsfinal. Och jag är alltså redan nervös. Hur ska det se ut till kvällen?

En morgon och förmiddag av ren leda skulle övergå i en eftermiddag av ljusare sinne. Trodde jag ja. En klippning senare ser jag ut som en riktig innekille. Håret spretar där det ska spreta, ligger där det ska ligga. Och allt är såå rätt. Helt sjukt fett rätt. Jag tror Bart Simpsons nemesis Nelson Muntz säger det bäst: "I feel like punching myself!".

Så jag gick genom Pekings gator som en helt annan man. Kände mig helt och komplett obekväm. Tänkte att jag säkert skulle må lite bättre om jag mättade magen med äkta ohemlagad kebab. Tänkt och gjort, den trevliga lilla pizzerian ett halvt kvarter bort fick påhälsning.

Jag började ana oråd när ägaren, som jag börjar bli lite tjenis med, inte stod bakom disken. Istället uppenbarade sig ett litet popsnöre - av den kalibern att han säkerligen tyckte att jag var skitsnygg i håret - vid ugnen. Beställde jag iallafall en stor kebab med bröd, utan pepperoni (eller fefferoni, vad heter det egentligen?) men med blandad sås. I påsen med mig därifrån hade jag, vilket jag märkte när jag kom hem, en liten kebab med fefferoni (eller pepperoni, vad heter det egentligen?) och enbart stark sås.

Vore det inte för att Max husse gärna vill ses ikväll skulle jag vid det här laget ha lagt mig i sängen med mitt bokförråd för att inte kliva upp förrän till påsk.

Grått ute, grått inne, grått i hjärta, grått i sinne. Det är en sån dag. Det kändes redan när jag slog upp de ibland klarblå imorse. En sån där inteallsproduktiv dag. Orkar inte läsa, orkar inte skriva, orkar ingenting. Knappt att jag tog mig till tv-spelet. Spelade typ en kvart innan jag tröttnade där också.

Den tänkta kragen tas ändå i strax. Jag ska göra slag i saken och få min frisyr till en frisyr igen. Men det känns verkligen konstigt att inte göra det hos klippan Siv. Förhoppningsvis ska det gå ändå. En sån här dag kan man dock inte vara säker. In the words of en tecknad grön herre med orange ögonbindel: "Såna här dar undrar man varför man överhuvudtaget klev ur skalet".

Jag såg just ett drömscenario spelas upp framför mina ögon, vackert och klart. När jag, för omväxlings skull, hade vägarna förbi ett av antikvariaten i stan stod kvinnan som jobbar där och pustade över hennes myckna arbete. Efter att ha hasplat ur mig en kommentar om att jodå, det var allt skillnad mot förra gången jag var där, gick jag vidare in i lokalen. Samtidigt som jag dreglade över en fin gammal utgåva av Spirou (som förresten på den tiden hette Spirre i Sverige) fick jag så en idé. Jag vandrade tillbaka till damen och sa lite frågande nåt i stil med att hon kanske skulle behöva lite extra arbetskraft. Svaret blev:

- Jo, det skulle jag nog.

Det var då det spelades upp, drömscenariot. Ett scenario där jag lite då och då står och säljer böcker, tipsar kunder, och letar reda på utgåvor som ingen trodde fanns. Och när det inte behövs folk där så kan jag sitta hemma och skriva lite bekännelser och kanske texta åt Sälenhållet till. Ryggraden kittlade enormt under dessa tankar.

- Men jag har inte råd att anställa någon.

Och lika snabbt försvann den där bilden framför mina ögon. Dansade iväg, bleknade och var borta. Men den var vacker, så kortlivad den var.

Ur På resa med Herodotos, Ryszard Kapuscinski:

"...om världen hade styrts av förnuftet, skulle då historien ha funnits?"

Fick jag alltså rätt i mina aningar. Åtminstone till en stor del. Jag är fortfarande långhårig och min bil är fortfarande mer brun än röd. Men jag är inte riktigt redo för en ny bok än. Det hamnade saker emellan innan jag och Kapuscinski sjönk ner i soffan, varför vi inte är klara med varandra än.

Ännu mer kommer nu emellan. Jag ska författa ett brev, ett helt vanligt brev med kuvert och frimärken. Trumslagarpojken har post att vänta, innehållande ett stycke utskrivet manus och en text där karln som skickat det kommenterar, berömmer och synpunktar. Förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt.

På en tänkt dagordning står:

1. Tvätta bilen, a.k.a. Brego, a.k.a. Satan. Den ser ut som vore den en kamouflerad del av Operation Ökenstorm.

2. Klippa håret. Eller ja, låta någon bevandrad i ämnet klippa mitt hår. För att inte bli förväxlad med påskkäringar när det drar ihop sig.

3. Läsa Kapuscinski. På resa med Herodotos blir bara bättre, nu börjar den bli så där svår att släppa.

Det troliga är, med tanke på innebörden av sista punkten, att jag om ungefär fem timmar loggar in här igen. Fortfarande långhårig och med oryktade hästkrafter. Men redo att ge mig in på en ny bok.