Confessions of a slightly degenerated mind

Innan färden mot Gondor startade kikade jag runt på bloggar och tidningar. När jag hamnade på DN såg jag en fantastiskt usel sak och en hysteriskt rolig.

Den usla var rubriken till nyheten om att Mando släpper nytt i oktober. DN, som på sistone jobbat hårt för att få bort sin pensionärsstämpel, skjuter sig själva i foten här. Rubriken lyder "Nytt skrammel från Borlänge", och jag ser framför mig hur äldre tanter och farbröder sitter och svingar käppar samtidigt som de klagar på dagens ungdom och dess musik. Annat var det på deras tid, då lät det minsann mycket bättre, tacka vet de Kalle Hjularbo och Christer Sjögren.

Som motvikt ramlade jag in på dagens Rocky-stripp. Jag garvar än.

Igår. Landade. Den. Äntligen.

En hel sommar har jag gått och väntat på paret Spoons förträffliga tradition, Sommarmixskivan. Under gårdagen tog alltså väntan slut. Efter en lyssning (hade inte tid med mer, mäklare och annat konstigt folk var här och sprang) kan jag bara lyfta på hatten och konstatera att - trots att det blev en Sensommarmixskiva den här gången - plattan håller samma höga klass som de tidigare. 23 spår gåshud.

Några låtar kan jag nämna, som jag känner sen tidigare. "Broken boy soldier" med The Raconteurs har text, melodi, sound, allt som gör en lysande låt. The Velvet Underground får vara med igen. Den här gången med "After Hours", som kan vara deras näst bästa låt. Och så dyker Jamie T:s enastående "If you got the money" upp. Bland mycket annat.

Nu åker jag till Gondor.

Ur en tänkt verklighet:

"Det var mörkt där i källaren. Han kände sig förföljd, bevakad. Och tittade sig därför över axlarna hela tiden. Sakta, sakta smög och tassade han sig fram mot den grova dörren.
'Där', tänkte han, 'där ska det perfekta brottet begås'.

Det perfekta brottet ja, och därtill en styggelse inom alla etiska och moraliska kontexter i hela världen. Ett brott så hemskt att Alcatraz flämtar till när det hör talas om det. Något som folk suttit inne för längre än vad som är psykiskt hållbart, och i vissa fall korsfästs för:

Han skulle hänga tvätten på fel sida av torkrummet. Och alltså inte bara av ren glömska, utan rent uppsåtligt.

Planerna hade funnits länge, och hittills hade det fungerat ända in i minsta detalj. Ingen hade sett honom i trapphuset, han hade varit ensam i tvättstugan, fel namn var skrivet på bokningslistan, ingenting ledde tillbaka till honom. Ändå kände han att något inte stämde.

Framme vid dörren fick han svaret på varför. Det största vapnet mot brott av den här digniteten var redan riggat. En arg lapp på dörren påminde folk att hålla på reglerna inne i torkrummet. Hela planen var åt skogen. Förtvivlat läste han lappen flera gånger, innan han gav upp och lommade hem."

Kom inte och säg att det verkliga livet inte innehåller spänning. Säg inte heller att tvättstugans regler är något att ta lätt på. Och säg för allt i världen inte att det finns mängder av folk som tar alldeles för hårt på reglerna.

Har jag någonsin upplevt ett antiklimax har jag gjort det alldeles nyss. Kallur två hundradelar från silver, Holm ett par milimeter från medalj och Thörnblad hann knappt vara med.

Jag kunde lika gärna ha struntat i att vara sjuk idag.

Det kan gott hända att jag är helt ensam om att reagera på det, men det ska icke desto mindre sägas: Varje gång det ska presenteras deltagare i just nu pågående friidrotts-VM, så tutas det i ett horn som ekar över hela stadion. Tydligen någon sorts japansk tradtition.

Det är bara det att varje gång det tutar så tänker jag på filmatiseringen av Sagan om de Två Tornen, och att det nu drar ihop sig till orchbatalj. Hornet låter nämligen exakt som det som ljuder innan Sarumans horder når fram till Helms Klyfta. Men förutom att jag sett ett par spjut singla genom luften så har jag inte märkt fler likheter mellan de två företeelserna. Möjligtvis såg en kulstötare häromdagen ut som Peter Jackson om man kisade, men närmare än så kommer man nog inte.

Det var en jäkla otur att jag skulle gå och bli sjuk just idag. Jag menar, snuva är inget att leka med, nej nej. Och jag hade faktiskt lite ont i huvudet när jag vaknade, och så är jag ju ganska trött. Kanhända har jag en liten släng av musarm också. Så det är nog bäst att jag stannar hemma idag, och vilar ut mig.

Att det råkar vara både höjd- och häckfinal idag har givetvis ingenting med det hela att göra. Ingenting.

Idag träffade jag vad som kunde varit Linköpings svar på Mr Spoon. En rasande trevlig tvärbohem (observera att han är rasande trevlig, inte rasande och trevlig, och att han är tvärbohem, inte tvär bohem) som sett alldeles för mycket film för sitt eget bästa kom plötsligt fram och pratade. Inom ett par nanosekunder befann vi oss i samtal om franska nya vågen, Tarantino och Svart katt, vit katt.

Att mina tankar gick åt Säter/Örebro under tiden var ganska givet. Men det finns ett par markanta saker som skiljer den nya bekantskapen från min ständige belackare och Helenaskompanjon:

* Han är inte riktigt lika trevlig.
* Han är inte smygvegetarian.
* Han saknar de där bedrägliga rådjursögonen.

Så Mr Spoon sitter säkert på tronen som just Mr Spoon ett tag till. Efter denna machoryggdunk ska jag nu - i ett desperat försök att återfå en gnutta manlighet - sätta mig i soffan, pilla mig i naveln och vänta på att fröken Ahl kommer hem och lagar mat. Vilket i klartext betyder att jag ska gå in och ställa mig vid spisen iklädd ett piffigt litet förkläde.

Nej, det har inte rasat in förslag på bekännelsesidesutveckling. Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra för att fräscha upp utseendet, jag har inte fått några namnförslag och mitt eget förslag verkar ha gått alla helt förbi. Så, som ni kan se händer inget. Men så snart någon kommer med något konstruktivt ska det tas i beaktning.

På den fortsatta dagagendan står matlagning (men jag vet inte vad jag ska laga), filmtittning (men jag vet inte vilken film jag vill se), kattpromenad (men jag vet inte om katten orkar) och bokläsning (men jag vet inte om jag orkar). Stressigt, således.

Det ramlar runt mängder av olika termer och begrepp och andra konstiga saker i skallen. Grammatik står det på schemat, och grammatik är det jag sysslar med. Som vanligt när det gäller just det omorådet är det sådär kul. Men det känns ändå bättre än när man tragglade ordklasser och annat i nian.

Under helgen har det, medelst grillning, tagits vara på årets sista sommardag. Och tittats på friidrott, fröken Ahl och undertecknad tog sig faktiskt upp vid tresnåret på lördagsmorgonen och såg Klüfts häcklopp. Så för första gången har jag nu sett alla hennes grenar i direktsändning. Mer än lovligt imponerad är man förstås, vad ska man annars vara.

Imponerad är jag också av SVT:s sändningar. Vill man hitta riktigt duktiga kommentatorer nuförtiden så ska man leta när det vankas friidrott (och, för all del, skidåkning) i SVT. De har järnkoll, är insatta och proffsiga utan att vara stela. Och Glenn Strömberg i all ära, men i expertkommentatorsgrenen står han sig ändå slätt mot Anders Gärderud.

Säga vad man vill om Coca-Cola som företagsjätte, som läskmakare eller som bekämpare av julmusten. Men nog fasen kan de göra rolig reklam. Den nya som går, den där tecknade för helt vanlig cola, tycker jag är strålande. Och de där för Zero (som slutar med "I'm fine!" och "I'll manage!") är hysteriskt roliga.

Den som sett Stanley Kubricks mästerverk Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben känner igen rubriken därifrån. Gillar man sjuk humor, vilket man gör, så ska man se den.

För någon månad sen ringde företaget Lovefilm och lovade guld och gröna skogar. Jag skulle få hyra film av dem i tre veckor alldeles gratis, och sen skulle det abonnemanget rinna ut i sanden om inte jag själv aktivt valde att förlänga det (så sa de). Så döm av min förvåning när jag fick ett mail för nån vecka sen, där det stod att jag snart skulle få en faktura. Nä nä, sa jag, och gick in på hemsidan och avbröt abonnemanget som alltså ändå startats.

Därmed antog jag att ingen faktura skulle komma. Ack nej, ack nej, det gick ju ej. Den kom som ett brev på posten igår. Idag ringde jag alltså numret för fakturafrågor, och hamnade hos någon tvärarrogant och förmodligen kotlettfriserad jävel på Intrum Justitia som berättade för mig exakt hur dum i huvudet jag var som kunde tro att jag skulle klara mig undan den fakturan.

Avtalet jag hänvisade till fanns inte alls, man måste avboka minst två veckor innan man vill att det ska ta slut, det faktum att jag inte sett en film från dem spelade rakt ingen roll, yadda yadda. Hela tiden med en fruktansvärt överlägsen ton, som gjorde att man ville slita av sig armen bara för att ha något att kasta på karljäveln.

Varning utfärdas alltså. För Lovefilm, Intrum Justitia, och mig i mitt nuvarande sinnestillstånd.

En av Elvis skönaste låtar är i mitt tycke "You're the devil in disquise". Och jag råkar veta vad den handlar om. Kattungar.

De går från ulliga, gulliga, gosiga små raringar till rivande, klösande, bitande, hoppande, rusande små monster på bara någon sekund. Ännu tydligare att det handlar om en djävul i förklädnad blir det när katten ifråga är kolsvart.

Från det ena till det sista: Göran Hägg måste vara den bäste tyckare som suttit i en tv-soffa.

Visst börjar den bli ganska tråkig, den här sidan? Den har sett likadan ut hela tiden, hetat samma sak, haft samma egocentriske skribent. Den börjar kännas dammig, helt enkelt.

Det tänkte jag försöka råda bot på. Det första, och enklaste, jag gör åt den saken är att byta namn. Jag menar, "Confessions of a slightly degenerated mind", vafan betyder det? Nej, nu ska det till nytt. Mitt förslag är "Betraktelser, bekännelser och en hel del skitprat". Det ligger ganska långt ifrån ett strålande namn som "En dagdrömmares anteckningar", men det gör hela sidan överhuvudtaget, så det är som det skall. Men är det någon som har ett bra namn på lut är jag väldigt öppen för förslag.

Sen skulle jag vilja byta lite utseende på den. Men där är jag lite lost, för jag hittar ju bara de där ganska tråkiga tapeterna när jag går in i utseendemenyn. Hur skapar man en egen look? Måste man vara guldmedlem för att få göra det, eller får en teknisk snåljåp som undertecknad också fila lite? Och, i så fall, vem hjälper mig med det? Kanhända sneglar jag lite åt Örebrohållet här.

Vad beträffar den sista punkten i första stycket kommer dock inget att hända. Så länge jag kan ha makt över något får ni gripa den makten ur mina döda händer.

Jag har iallafall sett att besökarkurvorna stigit stadigt sedan semestern, så jag vet att det faktiskt finns folk som läser. Mycket trevligt på min ära, man tackar. Men varför i hela friden ger ni er inte tillkänna? Lämna ett avtryck vetja, visa att ni varit här och gnäll, hacka, beröm, vad som faller er in.

Kanske ska jag göra en ny populärkulturlista för att bryta kommentartorkan, det var ju en del kommentarer till albumlistan iallafall. Den som lever får se.

L-G hette han. Eller kallades. Eller kallas, såvitt jag vet. Hans Lindberg heter han egentligen. I vilket fall var han min lärare i svenska på Maserskolan (här lägger alla från Borlänge ihop ett och ett och inser att det handlar om högstadiet). Det fanns inget den mannen inte kunde, tror jag. Vad man än frågade om; språk, kultur, natur, sport... nja, sport kanske inte var hans starka sida... så hade L-G svar. Han var, och är fortfarande till viss del, en idol för mig. Tillika var det han som fick upp mina ögon för det roliga med att uttrycka sig i skrift.

Framförallt präntade han in mängder av grammatik under högstadiet. Något som inte direkt stärkte idoldyrkan då, men som nu är värt mycket. Bland annat lärde han oss att svenska substantiv delades in i fyra genus: Maskulinum, femininum, reale och neutrum. Eftersom han var den lärde man han var, så fann jag aldrig skäl att misstro den updelningen.

Men nu, när svenska språket ska läras vid universitet, så säger de att det plötsligt bara finns två sorters genus: Neutrum och - utrum. Halva min världsbild har raserats. När hände övergången från reale till utrum? Någon?

Några år senare pluggade jag vid ett annat läroverk, i Mordor. Där fanns en namne till undertecknad, som var något av det drygaste som fanns. Han var enligt sig själv överlägsen alla andra, han pratade konstant och han pratade strunt. En sådan herre (fast med ett inte lika vackert namn) har redan hittats i min nya klass. Jag väntar bara på att få träffa den här gruppens Mr Spoon, Satu, Cecilia och Torbjörn. Rätt stora skor att fylla för mina kurskamrater, men kommer de bara i närheten har de gjort det bra.

Till sist kan jag säga att jag aldrig mer kommer att ösa superlativ över någonting. Nu vet jag nämligen vad ett superlativ är.

Om det finns fler männsikor som lider av vanföreställningen att undertecknad är lik Tobias Linderoth, och om några av dessa var på Konsum igår, och om de kan sin landslagsfotboll, så kan de ha trott att valda delar av landslaget handlade blåvita sortimentet igår.

Bakom mig stod nämligen vad som kan vara Kennedy Bakircioglüs okände tvilling, och framför mig en kopia av landslagsläkaren Anders Valentin. Hade jag inte vetat att landslaget samlas på annan ort skulle jag ha gratulerat Kennedy till framgångarna i Ajax och beklagat Valentins otacksamma jobb (han syns ju bara i tv när Ljungberg, Ibrahimovic eller nån annan har gått och blivit skadad).

Då var man uppropad, då. Och det ser ut att kunna bli en ganska trevlig kurs. Varken mer eller mindre.

Men det är en lustig känsla att komma in med pendeln mot Linköping. Det är buskigt, betongigt, klottrigt och allmän känsla av Londonförort en bra bit efter spåret. Sen åker man genom en liten tunnel och är på väg rakt in i ett Scandic som ser ut att vara av hög klass, mitt i stan, med vackra rondeller och annan utsmyckning. Har nog aldrig sett ett så stort steg på ett så litet kliv.

Annars är det nu äntligen dags att sätta tänderna i Mörker, ta min hand. Inget mer karamellsparande, inget mer ha kvar kakan utan att äta den. Och senare siktar jag på en titt på Den vita filmen, med ungefär samma motivering.

Inte blev det något läsande inte. Kanske beror det på att jag startade en klubb som heter Jaghatarreading förra veckan. Men till de makter som stoppar mitt läsande kan jag säga: Namnet avser fotbollslaget Reading, inte läsande.

Dock klagar jag inte på det uteblivna läsandet den här gången. Det blev jobb istället, tack vare att Andy ringde från Sälen. Tyvärr har jag idétorka, så jag sitter och tittar rakt fram ut i luften. Måtte det regna snart.

Det ska till att läsas igen. Alltså, det ska läsas vid högre läroverk. Imorgon är det upprop i grannstaden, på en kurs i det svenska språket.

Men helt problemfritt ska det inte vara. Till exempel tyckte campus här i stan att det var en strålande idé att bygga om sin informationsdisk lagom till terminsstart. Därför lade de den på samma ställe som folk går för att få sina passerkort och liknande. Således hamnade jag, som bara skulle ställa ett par korta frågor, mitt i en kö där de allra flesta skulle fotograferas, skrivas in och få all nödvändig information. En i taget.

Transporten till Linköping kommer inte heller att vara lika enkel som jag från början trodde. Jag är hänvisad till kommunaltrafiken, för jag får inte åka studentbuss innan jag är studerande. Och studerande är jag inte förrän jag har börjat studera. Att jag måste ta mig till studentplatsen för att studera, tycks inte vara något problem. Logiken spirar.

Innan morgondagen ska jag försöka ta i tu med lite andra saker. Jag har exempelvis gått runt och nosat på Mörker, ta min hand väldigt länge, nu är det nog dags att läsa den. Sen har jag andra småsaker att reda ut med bland annat Skatteverket och kunder. Men det är ju petitesser i sammanhanget.

Operation Håll Chaplin vaken är i full gång. Både fröken Ahl och undertecknad har en veckostart där vi båda skulle behöva vara pigga och alerta. Så vi hoppas få honom helt slut innan aftonen träder fram. Till vår hjälp står utomhusaktiviteter, soon-to-be-sönderätna tygråttor och allmänt påhoppande när det ser ut att den lille börjar vila.

Jag klarade mig. Eller ja, hur man nu ser det. Det bidde ingen marinfrisyr, det bidde en innekilledito. Men jag slipper iallafall gå runt och skrika mig hes, som den underbart genomelake översten i Full Metal Jacket.

Apropå klassiska filmutrop, missa för allt i världen inte En kvinnas doft ikväll. Förutom odödliga "Woohah!" så bjuds det skådespeleri utöver det vanliga. Klockan 21.00 på trean. Har ni sett den förut, se den igen. För min del har jag långt gångna planer på att bjuda en speciell tjej på en filmdate, med tillhörande middag, hemma i soffan. En gör så gött en kan, ni vet.

Om den nya frisyren kommer att hjälpa eller stjälpa mina planer låter jag vara osagt.

Idag är dagen då jag åter går till frisörskan. Även om det alltid är skönt att slippa manen är det ändå en liten del av magen som knyter sig. Senast såg jag ut som en marinsoldat (Karlsson vet precis vad jag menar) när jag gick därifrån.

Så om jag under eftermiddagen lägger fram ett inlägg som består av "Atten-hah!" och liknande, så vet ni varför.

Hemma, i Borlänges vackraste stadsdel Kvarnsveden, fanns när jag växte upp en kille som stack ut på en del olika sätt. För det första uttalade han "hördudu" som "höruduu", med ett ganska frågande uttal, ty han var från samma landskap som Bengt Alsterlind, Pölsa, Janson och andra kändisar. Detta gjorde han i en landsdel där kutymen lyder "hölödu", med ett tjockt l och ett u som gränsar till ett o.

Det andra sättet han stack ut på var att han var mycket fränare än alla oss andra. Han gymmade, rökte och visste precis vad man hade tjejer till fast han bara elva år gammal.

Eftersom våra vägar korsades ett par gånger i min ungdom tänkte jag, när jag förvånad såg honom vid vattenhålet nu ikväll, att jag skulle säga hej. Jag var aldrig något fan av honom i yngre år, men det är sällan man träffar ens mycket avlägsna bekanta här. I sista sekunden hejdade jag mig när jag märkte att han sa "höledue..." - fortfarande tjockt l, men med ett missbruk av e:n och ett aningen korkat och svävande läte - när han menade "hördudu". Alltså var han inföding här i Peking, och bara en kopia av killen jag trodde det var.

Lika-som-bär-trenden fortsatte sen snart sagt hela kvällen. Till exempel kan jag berätta att Djurgårdens assisterande tränare är mycket lik skådespelaren Leland Orser, som dykt upp som biroll i mängder av serier men är mest känd för en odödlig citatklassiker från Se7en:

"A-and I fu-fu-fu-fucked her!"

Dessutom är Djurgårdsspelaren Patrick Amoah sjukt lik Chelseas Ashley Cole. Ett tag där trodde jag att DIF gjort en megavärvning utan min vetskap. Så var dock icke fallet, snarare tvärtom.

Det bästa med att leva ungkarlsliv: Menyn består av smörgåsar med ett pålägg från Gustafs. Dessa avnjuts tillsammans med iskalla gröna flaskor. Jag klagar inte.

Det sämsta med att leva ungkarlsliv (åtminstone i en stad där man inte känner särskilt många): Man får njuta av dessa delikatesser alldeles själv. Jag klagar lite.

Gräsänkling, då. Ända fram till imorgon afton. Men det lär inte gå någon nöd på mig, jag har lite arbete att attendera och ett djur att hålla efter. Dessutom ska jag och Max husse gå i envig till kvällen, då "hans" Djurgården möter "mitt" IFK Göteborg. Tvekampen skall hållas vid ett vattenhål inte särskilt långt härifrån.

Innan jobbet drar igång igen hittas jag på Youtube, tittandes på Eddie Izzard (och hyllandes Anna med stort A och Mr Spoon som introducerade honom). Hans shower Dressed to kill och Gloriuos är något av det absolut roligaste som går att hitta i den civiliserade världen. Och stora delar av dem ligger på nämnda webbsida.

Den pekingska svarta minitigern, som är ett av världens minsta kattdjur, är nattjägare. Tack vare dess kolsvarta yttre smälter den perfekt in i omgivningen i nattens dunkel. Där kan den antingen smyga sig på ett intet ont anande byte eller dundra fram som en mindre noshörning och skräma ihjäl sitt rov. Dock fungerar bara dundertaktiken på små leksaksmöss och andra varelser i den svarta minitigerns närhet.

Plötsligt stannar minitigern. Den har fått syn på något vid horisonten - eller, som urinvånarna kallar det, sängkanten - och fixerar det med blicken. Det är en av det svarta djurets svurna fiender: tår. Sakta makar minitigern sig ner i attackposition, trampar igång benen och skjuter fart med klorna ute.

Men vad nu? Tårna visade sig sitta på en stor fot, som i sin tur sitter på ett stort ben, som i sin tur sitter på ett stort tvåbent djur. Detta tvåbenta djur far nu, med en harang värdig en ärrad sjöbjörn, upp från sitt gömställe och trevar efter minitigern. Denne har dock försvunnit in i ett hörn och funderar över vad som gick fel.

Under dessa funderingar skakar marken plötsligt till. Minitigern uppfattar direkt att tårna kommit för att ta revansch. Och med sig har de sina lierade, fingrarna, som nu sträcks mot kattdjurets gömma. Ska jag fly eller attackera, ta till harvärjan eller visa tänderna, lägga benen på ryggen eller sätta hårt mot hårt, tänker minitigern. Åh, så många val, jag tror jag bestämmer mig för att - tvätta mig.

Så var jakten slut för den gången. Men skam den som ger sig, om tio minuter försöker jag igen, tänker minitigern. Tårna kan ju inte räkna med hjälp från fötter, ben och fingrar jämt.

Ibland ser man inte ljuset i tunneln för allt mörker. Fördelen med det är att när man väl hittar det så blir man gladare för en liten tändsticka än man trodde var möjligt.

Bara nu inte svavlet är blött eller plånet utslitet.

Slösurfande omkring hittar jag det här lysande citatet från världens mest ondskefulla unge, Stewie i Family Guy:

"I like you. When the world is mine, your death will be quick and painless."

Nä, det är inget drag idag heller. Åtminstone inte från min sida. Däremot ligger det ett svart streck runt hela lägenheten för tillfället. Chaplin har vaknat, och han befinner sig högt, lågt, mittemellan och ett par ställen till. Han är bara ett par rivmärken från att ingå i försäljningen av vårt boende, kan jag avslöja.

Det verkar vara fint väder ute. Själv sitter jag inomhus och funderar på livet. Vilken del av det ska jag strunta i att ta tag i idag? Kolla upp de sista detaljerna för moms- och skattebetalning? Ta en titt på lite olika jobb(o)möjligheter? Eller är det möjligtvis min semifungerande mobiltelefon som ska negligeras?

Ah, the hell with it, jag känner mig så stark att jag hoppar allihop.

För övrigt är jag mer än lovligt besviken på den uteblivna responsen på min lilla annons förra veckan. Jag vet att ni finns därute, ni som vill köpa en fin liten etta i Norrköping. Så sluta med kurragömman, kliv fram ur skuggorna och ge fröken Ahl och mig an offer we can't refuse. Basta.

Jag ser en gammal förvirrad farbror i tv-soffan. Han pratar om vad han tror är dagsaktuell sport. Istället är det enda han diskuterar hur annorlunda allt är jämfört med svunna tider. Pengarna i fotbollen var minsann inte så stora förr, förr gick det allt inte att tröttna på fotboll och så vidare.

Jag minns att Tommy Engstrand, som farbrorn heter, i början av nittiotalet kommenterade hockey-VM på trean. Och när Sverige 1992 tog guld i Prag var det han som ömsom viskade, ömsom vrålade fram det avgörande 5-2-målet av Arto Blomsten. Sådana uppdrag fullgjorde han överhuvudtaget med den äran, så vitt jag minns.

Men de uppdrag när han, i tv-soffan, sitter och diskuterar med till exempel den mycket vettige Johan Esk på DN, de skiner ingen ära över. Han tillför ingenting i diskussionerna, har ingen koll på någonting, pratar om helt andra saker än de övriga och ger ett allmänt förvirrat intryck. Kanske skulle han passa bättre i den superba engelska serien Griniga gubbar, där massor av kändisar som blivit lite till åren diskuterar jobbiga moderna fenomen.

Jag hade ju funderingar på att lägga fram ett aldrig så litet Premier Leaguetips. Men skaffade jag igår Aftonbladets enorma bilaga med några olika förslag på hur säsongen ska förlöpa. Och återigen har Peter Wennman och jag samma åsikter, i princip. Så skaffa den där bilagan för att se vad jag tror (och, för all del, hoppas), den är för övrigt fylld med snygga texter och väldigt matnyttig information.

Man skulle kunna tro att denna premiär är den största anledningen till att se fram emot helgen, men icke. Mama, Papa, Syster C, Perra Nicholson och Mandah kör idag söderöver för att under helgen träffa son/bror/svåger/morbror med bättre hälft. Det vankas augustifest med fyrverkeri-SM, besök på en djurpark inte långt härifrån och äntligen, äntligen ska kvarterskrogen invigas. Bland mycket annat.

I efterdyningarna av det förra inlägget blev började jag fundera kring tidernas tio bästa album, alla kategorier. Ni vet, såna där album man kan lyssna på om och om och om igen och vare sig tröttna eller hoppa över någon låt. Sen beslutade jag mig för att sammanställa en lista.

Det är lite snabbt övertänkt, men jag tror ändå inte jag skulle behöva ändra särskilt mycket i efterhand. Kanske bör det påpekas att samlingsalbum, sommarmixskivor och andra lysande album inte räknas med. Men här är iallafall, enligt min mening och nuvarande sinnesstämning, de bästa albumen någonsin:

1. Oasis - (What's the story) Morning glory
2. Simon & Garfunkel - Bridge over troubled water
3. Bruce Springsteen - The Rising
4. Red Hot Chili Peppers - Californiacation
5. The Beatles - Revolver
6. The Manic Street Preachers - This is my truth tell me yours
7. Bob Dylan - The Freewheelin' Bob Dylan
8. Foo Fighters - The colour and the shape
9. Kula Shaker - Peasants, pigs & astronauts
10. Mark Knopfler - Sailing to Philadelphia

Dessa dansar på strecket, kanske klarar de cutten nästa gång: Coldplay - Parachutes, Jamie T - Panic prevention, The Verve - Urban hymns och Mando Diao - Ode to Ochrasy.

Synpunkter mottages tacksamt.

Tre saker som jag, när jag sett dem, fingrat på både länge och väl sedan en tid tillbaka: Dennis Lehanes Mörker, ta min hand, Foo Fighters The colour and the shape - ett av tidernas bästa album - och vad som av många kallas för det bästa spelet någonsin till PS2; Shadow of the Colossus.

Nu kan jag fingra på dem i mitt eget hem.

När jag väl, under semestern, satte mig ner och läste blev det mest tidningar som brukades. Sedan hemkomsten har det sedan varit mycket svårt att få till någon läsro. Så det dröjde ända fram till igår innan den jättekorta Alkemisten lästes ut.

I och för sig kan den överlånga läsetiden också utläsas i att jag inte är särskilt imponerad av Paulo Coelhos megahit. Jag kan inte riktigt förstå varför så många hyllar den utan förbehåll. I mina ögon är det en hel drös med klyschor och gammal skåpmat som staplas på hög. Förvisso snyggt förpackat, men dock. För nog har vi väl tidigare hört talas om att man ska leva i nuet, följa sitt hjärta och tro på ödet lagom mycket?

Jag blir inte speciellt överraskad över att Coelho hyllar Hemingway i efterordet, det märks att han läst Papas texter ett par gånger. Bara det faktum att pojken i Alkemisten delar namn med huvudpersonen i Den gamle och havet säger väl lite. Men att jämföra de båda författarna finns inte på världskartan, jag föredrar Hemingway varje dag i veckan.

Annars förde gårdagens förmiddagspromenad med sig en hel del önskningar. Jag hittade både böcker, filmer, skivor, ja till och med tv-spel jag ville ha. Och kanske, kanske har jag idag fått lite skatteåterbäring att skämma bort mig själv med. Om så är fallet befinner jag mig inom kort i ett centrum nära mig.

Jag kan avslöja att när man inte hållt i sitt tränande som man borde så blir det väldigt jobbigt när man väl tar tag i det igen. Jag och fröken Ahl skaffade oss gymkort i måndags och invigde det med ett lättare pass. Och eftersom nämnda kvinna inte skulle komma hem förrän sent ikväll, så tog jag mig dit på eget bevåg idag (nej, jag har ännu inte givit upp helt om det där knät).

Tyvärr körde jag på som jag gjorde när jag de facto var hyggligt vältränad (sisådär åtta-tio år sen). Så nu sitter jag så still jag kan utan att vara ett allt för lätt kattbyte, och imorgon lär det krävas en mindre lyftkran för att få mig ur sängen.

Nu är inte träningen det enda jag lyckats åstadkomma idag. Till exempel har jag lärt den gode Chaplin att klättra i sitt katträd. Vilket verkade vara en lysande idé tills den lille kom på att han då också kunde klättra i en massa andra saker. Dessutom blev han överkaxig och ägnar sig numer åt att träna på att hoppa stillastående från golvet upp på köksbordet. Stefan Holm är snart grön av avund. Och husse av trötthet.

Sen fick jag en tydlig smak av Sälen. Dels för att jag köpte en sån där färdig pastasallad som man kan köpa lite varstans (till exempel Statoil på Lindvallen) och dels för att jag fick en pratstund på telefon med Janson.

Strax innan jag gick och bröt ner min kropp kunde jag även återigen konstatera att jag valde fel veckor att vara hemma på. Den första hinten om det kom tidigare i veckan, när Tallaae bjöd in till en gnutta malthumlejästochvattendrickande i kombination med att en viss liga i England startar till helgen. Den andra kom idag, när Trumslagarpojken ringde och ville ses. I Gondor, förstås. Som tur är får jag trösta mig med celebert besök till helgen.

Jag bara måste få avsluta med ett fantastiskt citat från Simpsons, ett citat som jag hört många gånger tidigare och som gick på tv idag (sagt av Comic Book Guy):

"Ooh, lonelyness and cheeseburgers are a deadly combination."

Snoozande sambos och nosande, långt ifrån gosande, katter.

Därför är jag vaken i denna okristliga timma.

Jag kan berätta att ett lysande sätt att kasta bort en fin solig dag på är att spela tv-spel. Så går det när man ser efter en katt som tycker att det är för varmt i solen. Nu får han dock klara sig själv en stund, det vankas promenad runt Strömmen.

By the way, om det är någon som är sugen på att köpa en etta i Peking, eller känner någon som är det, hör då av er. Helst igår. Som den ärade Mr Spoon skulle ha sagt: "Pretty please with sugar on top?"

För att citera den ofta återkommande insändarskrivaren i BT, Martin Lirsjö; Äntä könstigt? Konstigt att en finländare  - som för all del varit strålande en gång i världen men nu känns som snudd på en föredetting - får en att tycka att Leksand äntligen hittat någotsånär rätt i jakten på nyförvärv? Eller är det ett kvitto på vilken nivå de tidigare värvningarna hållit? Hur som helst ska det bli spännande att se vad Juha Lind åstadkommer i Ejendals och andra allsvenska arenor.

För övrigt har jag, efter en titt på dagens visningsstatistik (hittills) och de (hittills) inkomna kommentarerna till dagens första inlägg, bestämt mig för att sluta fiska efter beröm. Ett tag iallafall.

Helgen bjöd på något som inte bjudits på länge. Nämligen en gåva från mig till mig själv. Efter ett par ågrensvändor inne i skallen bestämde jag mig för att köpa en box med tre färger. Kieslowskis Trikoloren. Ni vet, den med en blå och en vit och en röd film. Dessa tre filmer är något som länge hemsökt mig eftersom jag inte sett dem (Mr Spoon försökte en gång låna ut dem, men regioner på dvd:n var fånigt även på den tiden).

Nu har jag iallafall sett en. Frihet - Den blå filmen är den första i kronologin, och givetvis också den första jag såg. Och visst, det var vackert så det förslog och emellanåt väldigt annorlunda gjort. Men jag ser mest fram emot de två andra. Framförallt den sista, röda filmen ska vara något alldeles extra efter vad det sägs.

Från röda filmer är steget inte långt till röda djävlar. Igår tog United en liten revansch på Chelsea för den nesliga förlusten i FA-cupfinalen i våras, det blev seger efter straffar i Community Shield och undertecknad njuter. Om en vecka börjar allvaret. Jag funderar på att knåpa ihop ett tips över Premier League och slänga ut det här, men vi får se. Jag vet alldeles för många Pool- (framförallt), West Ham- (ja, faktiskt, de finns) och Arsenalfans som ibland läser den här sidan.

Apropå läsande av den här sidan är jag lite brydd. Jag vet, jag har varit på semester och precis kommit tillbaka, så det är inte så konstigt om folk inte hittat tillbaka hit än. Men ändå; om det är någon som läser detta, kommentera gärna. Om jag inte ser att folk är här tröttnar jag snart. Igen. Jag är grinig och bekräftelsekrävande på det viset.

Är det väldigt mycket gubbvarning att de två skivor jag går runt och funderar på att köpa för tillfället är Paul McCartneys senaste och Tommy Körbergs samlingsplatta? Eller kan det uppvägas med, låt säga, Maia Hirasawa och Mika?

Såg att jag gjort rookiemisstaget att stava abonnemang med två b:n och ett n. Bedrövligt var ordet, men jag skyller på att det varit mycket abborrar på sistone. Och de har ju två b:n (om man inte räknar alla som man rensar ur dem, tack Ingvar Oldsberg).

Som en viss annan Borlängeättling sjunger:

"Now here's the new boy taking on the world today"

Chaplin har landat. Och verkar trivas ganska bra. Bäva månde alla gardiner, draperier, leksaksmöss, soffor, tår och fingrar i hans närhet.