Confessions of a slightly degenerated mind

Kollegorna kom med böcker. Jag kom med tårta. Tiofikat var inte som ett tiofika brukar vara.

Det känns verkligen att det snart är finito nu.

Positiva saker som kommer ur flytt från Sälen till Norrköping:

1) Jag kommer att träffa fröken Ahl avsevärt oftare än vad som nu är fallet.
2) Närmare till Örebro, där Taallae och paret Spoon huserar.
3) Överhuvudtaget tror jag det är lättare att locka släkt och vänner till Peking än till Sälen.
4) Bokhandlar, bibliotek, filmaffärer och liknande kommer att finnas i min närhet.
5) Jag kommer inte att behöva köra Brego lika mycket. Förhoppningsvis inte alls.

Negativa saker som kommer ur flytt från Sälen till Norrköping:

1) Kollegor, polare, pokerspelare och alla andra sköningar som stannar.

Norrköping-Sälen 5-1. Det här blir fanimej bra till slut.

Lyckligt lottad är den som är omgärdad av fantastiska människor. Jag är jäkligt lyckligt lottad, kan jag säga. Det märks tydligt i tider som dessa.

Flyttlasset går ju på onsdag. Och folk ställer upp till den grad att man funderar om man verkligen gjort sig förtjänt av det. Underbara fröken Ahl var ju uppe i helgen och hjälpte till med packande. Till kvällningen dyker en av de två bästa systrar man kan tänka sig upp, för att hjälpa till med sånt en stackars insnöad skribent inte förstår sig på. Förhoppningsvis har hon också med sig ett par yngre varianter av sig själv, som jag träffar alldeles för sällan.

Är de med utlovas lärdomar i tv-spelandets ädla konst. Om det är jag eller de som lär sig låter jag vara osagt.

Imorgon kväll anländer nästa par pärlor. Mama und Papa kommer återigen till min undsättning. Gångerna de gjort det går inte längre att räkna. Att säga att jag är tacksam är ett understatement modell större. Om det nånsin funnits några man kan lita på och stödja sig mot i alla väder är det mina föräldrar.

De kommer förresten med förstärkning de med. En Jack Nicholson i stinstappning är ett sätt att benämna honom. Förträfflig svåger ett annat.

Det här är ändå bara toppen på isberget. Folk klappar en på axeln, tycker att det är förjäkla tråkigt att man ska sticka och så vidare. På det hela taget är det således svårt att gräva ner sig trots allt.

Den kom till slut. Dagen då jag tog tag i mitt liv och satte mig att beskåda en film igen. Fröken Ahl har stor del i det hela, eftersom det var hon som satte igång processen. Efter alla andra i hela världen har jag nu sett Crouching Tiger, Hidden Dragon. Men inte vet jag om den var så fantastiskt mycket att spara på. Många flygande människor, höga sparkar och snyggt foto. Alldeles för många av allt, faktiskt.

Ska man se någon film i den genren är det Hero som gäller. Så fruktansvärt vacker, och inte alls lika överdriven. En klockren femma helt enkelt.

Helgen bedrevs som sagt annars i mycket gott sällskap. Packning stod på programmet, och packade gjorde vi. I rak motsats till två mycket nära släktingar som jag hjälpt flytta under senare år har jag mindre prylar nu än när jag kom. Iallafall känns det så. Hur som helst råder det ingen tvekan om att jag har ungefär en tolftedel av deras flyttlass. Jag har heller ännu inte någon kartong på vilken det står skrivet "Massa skit, vet int" (sic). Men jag har yttrat frasen "Bra å ha skit å va utan" ett antal gånger redan.

Förutom packning och filmtittning har det ätits kycklingenchilladas, avverkats en anselig del Simpsons-avsnitt, promenerats, trillats under promenering (tribute till Mr Spoon), körts en Saab som fungerar och avskedsfestats. Ungefär vad jag skulle kalla en himla bra helg.

Folk vill tydligen att man ska hålla beroenden så uppdaterade som möjligt. Igår infann sig ett lysande tillfälle att försöka göra ett uppehåll med påsarna under läppen. På Shell hade de slut på Tre Ankare, vilket gjorde att undertecknad funderade en, och endast en, gång på att strunta i det. Att det bara blev den enda var att expediten så hjälpsamt plockade fram något som hon tyckte skulle vara ett bra substitut. Och jag var inte bara svårövertalad.

Idag sitter jag således med en ny sort under läppen. Det funkar tyvärr alldeles utmärkt.

Förutom nikotinhjälpen påminner Anna med stort A mig om en snart förestående bokrea, vilken skulle nära min återfunna bokiver. Utan tvekan ett smartare beroende. Men icke desto mindre ett beroende.

Dessa problem kan vara av i-landskaraktär, men jag vet inte.

I full färd med att avveckla Sälen ur mitt medvetande försvinner jag återigen härifrån. Jämtland är ett minne blott (och blött, i dubbel bemärkelse). Nu ska jag istället undersöka om Stockholm har blivit kallt. En resa som ger skräckblandad förtjusning något av ett ansikte.

Skräcken ligger dels i de inte alltför höga tankar jag när om huvudstaden, som jag tidigare pratat om. Dels är också jag rätt övertygad om att jag har gått och fått feber. Det känns så där tungt i skallen och allmänt jobbigt när man försöker röra sig. Och vilken sekund som helst kommer jag att ha hostat bort det sista av min röst. Så själva resan lär bli sovande för min del.

Förtjusningen inför resan är förstås att det ska träffas damer. En dam, närmare bestämt. Eller rättare sagt en alldeles särskild fröken. Det är hon som hägrar, även om mina tjejer på jobbet är riktiga pärlor. Dessa börjar för övrigt bli lite trötta på mig, eftersom jag sneglar lite bedjande mot dem ungefär var femte minut som för att påminna dem om att jag vill åka. Och de känner nog på sig att det inte är deras sällskap som är det primära.

Jag hade även tänkt mig att kunna leva loppan en aning i den stora staden. Det skulle ju vinnas en pokerpott igår kväll, att slösas efter behag. Kvart över nio slutade det äventyret. Inte alls rikare men lite fattigare.

Jag är övertygad. Solglittrande fjäll och smått fantastiska omgivningar har fått mig att förstå Evert Ljusberg. Klart Jämtland ska bli en egen republik, så himla fint som det är. Efter att bara ha fått se det i grått och blött fick jag nu se det som man kunde se på tv. Man kan ju bli kär av mindre.

Har jag också sett mitt livs första alpina VM-tävling. Och man blir faktiskt sjukt imponerad av den där Pärson. Hon är helt enkelt helt jävla överlägsen just nu. Men hon är kortare än man tror.

För övrigt kan jag meddela att Kristin Caspersen är precis så trevlig som hon verkar. Och Hans Fahlén gillar inte mig.

Var det alltså en helt osannolikt jäkla bra Mandospelning igår. Med strålande sällskap och lagom mycket innanför västen blev det en alldeles, alldeles underbar afton. Som en liten fingervisning om hur fint det var är jag fortfarande hes.

Efter att tidigt imorse gett mig iväg är jag annars i Jämtland igen. Och eftersom jag inte körde den här gången hade jag tid att reflektera över ställena vi åkte förbi. Det är ganska anmärkningsvärt att det inte känns som en omväg när man kör till Åre från Sälen och passerar ställen som Stockholm och Uppland. Roligaste namnet är Höla. Mest givna favoriten är Kvarnsve Gård, en smak av hemma. Och fulast är något av alla miljoner Bölen som det tydligen kryllar av i hela Norrland. Efter den här vägen finns dock inget som konkurrerar med Åte Sörböle Ö, som man kan beskåda nånstans mellan Luleå och Söderhamn.

Tack vare mitt nya ressällskap, musikoraklet P Southgrove, har det också dykt upp en hel del nya potentiella tillägg till skivsamlingen. Men jag ska lyssna lite mer innan det slutliga utlåtandet kommer.

Det är nära nu. Nära vad som torde bli en mycket trevlig afton. Kvällen innehåller förfest med mina tjejer från kontoret och god malthumlejästochvattendryck. Och så Mando förstås. Om sidådär sex och en halv timme skrålar min väna stämma till tonerna av ack så ljuv musik.

Behöver jag tillägga att det inte är undertecknad som kör till Jämtland i morgon bitti?

Tanken slår mig varje halvtimme: "Nu, nu har han ändå kommit på hur kul det är med webbspalten. Han har fått sova på det två gånger och tänkt om."

Sen knappar jag in adressen och stirrar förväntansfullt på skärmen. Men det står inget nytt. Fortfarande bara adjö. Det är inte the end of the world, men synd är det. Mer synd än Dante nånsin kunnat föreställa sig. Och han kunde föreställa sig rätt mycket synd, den saken är klar.

Måtte djävulen ta alla serverjävlar.

För första gången i hela mitt liv längtar jag till Stockholm. Har aldrig varit särsklit imponerad av den kungliga huvudstaden tidigare. Det är jag i och för sig inte nu heller, tycker mest det är stress, för mycket folk och allmänt magsårsframkallande att befinna sig där.

Om en vecka drar jag dit ändå. Ska dit och jobba med samma sak som i Jämtland. Men det är inte jobbet som drar. Inte heller alla sköna film- och skivaffärer man kan förlora sig i. Inte ens Tintinaffären, de mest trampade fyraochenhalv kvadratmetrarna sist jag var i Gamla Stan, är vad jag ser fram emot mest.

Jag får besök när jag är där. Ett besök som ger köernas stad ett helt nytt skimmer. Och när till och med ett sånt ställe lockar så står det, utan någon som helst tvekan, klart:

Ett visst yrväder kan lysa upp vilken tillvaro som helst.

Lite blandade känslor är det faktiskt. Lämnar Jämtland ganska snart nu, och det ska bli skönt att komma hem. Men folk är väldigt trevliga kring ett VM. Det finns mycket att göra. Och så är ju vägen hem, enligt rapporter, av den kalibern att färden inte kommer att avklaras på ett kick, eller ens tre.

Men macken i Sveg kommer att få besök. Jag ska vinnna skidor som Marigold med allra största säkerhet läggger beslag på. Det får hon så gärna. Mitt knä är fortfarande inte moget för bravader på skidor, oavsett hur fina de är.

I bilen spelas - om jag får bestämma - Familiar to Millions. Oasis fick äran att avsluta konsertandet på Wembley. Med en ljudkuliss på 80 000 galningar hyllandes fem andra galningar är gåshuden allerstädes närvarande. Covern på Neil Youngs "Hey hey, my my" är en pärla bland pärlor.

Läsandes en krönika i en tidning jag inte vågar namnge (Mr Spoon kan taekwondo) får jag en aha-upplvelse. Texten handlar om den jobbiga kusinen från landet. En del av definitionen för denne släkting lyder "Han som vägrar latte och käver bryggkaffe".

Exakt samtidigt inser jag att det här kontorets jobbiga kusin från landet är yours truly.

Senaste timmens tankar sammanfattas så här (det kursiva innebär antingen det där ekande ljudet när drömmar spelas i radio eller den bomullsliknande ramen när nåns innersta visas i tv):

Har jag alltså funderat länge och väl. Kommit fram till att det inte kan bli annat. Till och med Husgud Halvar har ju sagt åt mig att göra det. Då lyssnar man ju. Nu slår jag ner näven och gör slag i saken. Redan imorgon bär det iväg. Varför vänta, liksom.

Jag drar till Norrköping och blir hemmafru.

Med lite mer mod och lite mindre logik i kroppen hade det varit så.

Man blir bara glad ibland. Har precis varit ute och tittat på folk. Folk som åker skidor. Och mest glad blir man av det lilla folket. Tänk om man kunnat behålla den där oförställda glädjen som di sma over jordi har.

Såg ett par hjälmfotingar (barn kallas så i Sälen kallas tills de blir myndiga, tror jag) som upptäckte en pistmaskin av trä, som de kunde leka i. Och jösses så de gick igång. Allting var på sniskan, hjälm, mössa, vantar, bävernylonoverall, allt. Men det struntades förstås blankt i, de hade ju en stor brummande sak att utforska. Ändrade planer morsan, vi är inte så trötta som vi var nyss, när du nästan fick bära oss för att komma de sista fem metrarna till bilen.

Tänker på hur en annan reagerar på nya leksaker. Som jag till exempel gjorde när jag skaffade Brego (innan han blev Satan). Då bubblade glädjen inuti mig, men jag bara rättade till kragen och rattade ut kärran. Det fanns ju folk i krokarna, hur skulle det se ut om man gav utlopp för känslor?

Så, stelbent, stelfotad och stelhalsad körde jag hem. Väntade till kvällningen, då de flesta skulle hålla sig hemma. Och sen lät jag mig le med hela ansiktet, brände igång stereo och motor och went wild. Eller ja, så wild man kan go utan att helt känna sig pinsamt överengagerad.

Det vill säga ungefär tio procent av en hjälmfotings iver. På sin höjd.

Å andra sidan ska jag kolla på film ikväll. Och mina kollegor undrar vad jag har tagit, eftersom jag klappar händerna av förtjusning, har ett fånflin över läpparna och titt som tätt fnittrar högljutt för mig själv. Antingen är barnet i mig kanske inte förlorat än, eller så är jag bara riktigt inspirerad av de som vet hur livet ska levas.