Confessions of a slightly degenerated mind

Jo, så här är det: Imorgon, när vi vår kosa åter styr mot Peking, så kommer vi att vara tre. Eller ja, noga räknat är vi fem eftersom Mama und Papa i all vänlighet ska skjutsa ner oss. Men vi är tre som ska stanna. Fröken Ahl, undertecknad och en fyrbent kolsvart herre vid namn Chaplin utgör från och med morgondagen hela hushållet.

Annars är jag väldigt glad, nöjd och stolt över att kunna säga att nästan varenda punkt på semesterönskelistan blivit avbockad. Det är inte illa pinkat på mindre än två veckor, om jag får säga det själv. Och det får jag, det är ju min sida.

Sista delen att sätta "check" efter blev filmdejten med Film-Tobbe. Det vore ju synd och skam om man inte tog sig iväg och såg Simpsons med åtminstone en av dem som man upptäckte serien med. Och fimen var helt okej, varken mer eller mindre. Ett par gapskratt, lite fnitter, ganska många leenden och ett fåtal gäspningar när historien blev lite utdragen. Men den är ett givet besök för alla Simpsons-nördar därute.

Vad som däremot inte borde vara givet för någon är filmen jag såg igår kväll. Företaget Lovefilm har, i maskopi med min käre örebroare Taallae, givit mig ett treveckors gratisabonnemang på film. Fyra filmer skulle jag få hyra helt utan kostnad. Vad de glömde att säga var att de "snällt" nog utsåg två filmer på en gång. Den ena, After the sunset, har jag sett förut och svurit åt. Den andra var Oliver Stones Alexander, som jag således nu sett och svurit åt. Prat, prat, liiite handling och så mer prat i nästan tre timmar makes Staffan a dull boy.

Nästa gång vi hörs sitter jag alltså i Norrköping igen. Troligtvis aningen mer klöst än för närvarande.

En av höjdpunkterna på denna dalavistelse so far var torsdagens snabbvända till Säter och Hedemora. Där möttes det upp med paret Spoon för ett litet samkväm. Ett samkväm som förresten avslutades med att ett par nya humorfavoriter skaffades - kolla in Flight of the Conchords på en Youtubesida nära dig snart.

Men även om det var mycket trevligt att träffa våra ständiga pensionärsantagonister så var the main thing att äntligen få se något nytt av min evige profet Tarantino. Vi såg alltså Death Proof, Tarantinos del av dubbelfilmen Grindhouse. Och den infiriade alla förväntningar mred råge.

Just ja, så har fröken Ahl och jag blivit med lägenhet också. Och katt. Mer om det senare.

Jag har träffat Boxarn. Det ni.

Då så, då var det dags för den där eventuella semestern. Två veckor i Dalarna väntar, förhoppningsvis ska nån av dem spenderas i en stuga i skogen. Annars är det ryggläge som väntar (så skillnaden blir inte jättestor). Här är ett par saker jag förväntar mig få ut av Dalavistelsen:

* Minst en pokerturnering, i kombination med försök att blidka en musikalist som jag försakade på Peace & Love.
* En gädda och några abborrar skall dras upp.
* Ett möte eller två med paret Spoon, som föhoppningsvis har en sommarmixskiva i beredskap. När det gäller den manliga varianten i paret förväntar jag mig också en lunchdate på Helenas Restaurang i Kvarnsveden.
* Grillkvällar ska stå som spön i backen.
* Åtminstone en filmdate med min evige filmvapendragare Film-Tobbe vill jag ha.
* En och annan katt ska hälsas på, både här och där.
* Om, och det är ett stort om, Trumslagarpojken är i stan hoppas jag få ta ett snack med honom om allt mellan himmel och jord.
* Det finns en veranda i Paradiset jag av flera skäl gärna besöker. Musiken, pilsnern och sällskapet är tre av dem.
* På Engelbrektsgatan finns en lägenhet där det står ett tv-spel och väntar, hoppas jag.

Är det för mycket begärt?

Til' we meet again: Må fridens liljor kanta alla edra vägar.

Finally, äntligen, finalmente! Fröken Ahl återkommer idag från Knallestan - återstår att se om hon gör det i postorderskor och Algots kostym, tack Galenskaparna - och den här förbannade tomheten får äntligen ett slut. Nu väntar en och en halv dag i Peking innan kosan styrs mot Gondor igen.

Precis i samma ögonblick som jag skrev ovanstående insåg jag att det går att skriva något helt oförståeligt om man använder smeknamn på städer. För om man läser vad som står, så kommer fröken Ahl alltså hem från ett ställe med många knallar, och imorgon åker vi från Kinas huvudstad till den Vita Staden i Sagan om Ringen. Jag säger som Brick Top i Snatch:

"In the quiet words of the Virgin Mary: Come again?"

Nåväl, har man lite allmänbildning och/eller har läst den här sidan förut så vet man på ett ungefär vad det betyder. Vad man kanske inte kan utläsa är att den här bloggen inom kort tar en liten semester. Kanske. Det beror på hur många datorer som kommer i min väg under de närmaste två veckorna.

Utan tvekan är det lättare att visa saker värda att se i Peking jämfört med Gondor. Herr och fru Taallae var ju på besök i helgen, och trots att undertecknad inte är fantastiskt bevandrad i stans sevärdheter hade jag inga större problem med att komma på vad jag kunde visa. Så jag tror att de båda var nöjda när de återvände till Örebro. Det var då jag.

När ensamheten återigen lägrade sig över lägenheten igår så tog jag en repa till en av alla videouthyrare i krokarna. Jag har länge varit sugen på att se Den svarta dahlian, Infödd soldat, Flags of our fathers och Letters from Iwo Jima. Jag höll i dem alla innan jag såg vilken det skulle bli. The last king of Scotland har varit på tapeten ända sedan jag hörde talas om den, och nu hittade jag den i dvd-hyllan.

Och inte blev jag besviken. Vilken enastående tätt berättad historia, man sitter ju som på nålar mest hela tiden. Att Forest Whitaker gör sin bästa roll någonsin gör inte saken sämre. Jag fattar helt och fullt varför han fick den där guldgubben senast. Dude got skill.

Sen är jag lite imponerad av kameraarbetet också. I likhet med till exempel Children of men blir kameran ofta väldigt deltagande i vad som händer, och närvaron är stor. Dessutom kommenterar kameran "sig själv" emellanåt, om än väldigt subtilt. Det handlar om att när Whitaker till exempel står och pratar om hur stor han är, eller andra kommentarer om hans kropp, så koncentrerar sig kameran i ett par sekunder på just den del han pratat om. Väldigt snyggt och fyndigt, ett sätt att underbygga Idi Amins tro att allt kretsar kring honom.

The last king of Scotland var en perfekt film för att få tillbaka filmsuget. Och eftersom jag flyger solo även i afton finns en chans att jag, när jag lämnar tillbaka denna, tar hem nån av de där ovan nämnda filmerna. Eller Paris, je taime. Eller nån annan som jag kommer på i stridens hetta.

Ett par Urquell och Leffe ligger på kylning, tv-soffan är bara min, jag har en helt okej bok att läsa ut, kvällen är fortfarande ung och chipsen finns någotsånär kvar. Det går egentligen ingen nöd på mig.

Det är bara det att det känns så förbaskat tomt.

Politik har aldrig legat mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har förvisso bildat mig en aldrig så liten uppfattning om vad och vilka jag håller med, men min generella ståndpunkt är att politikdiskussioner mest leder till irritation och smågräl. Alltså håller jag mig oftast borta från sådana, och jag har också försökt, så långt möjligt, att hålla färger borta från den här sidan.

Det gör jag nu också, men jag är ändå förvånad över att regeringen i princip inte visade upp sig alls under Almedalsveckan (ingen statsminister och bara en av partiledarna i regeringen var där), en vecka där politik är så folklig politik kan vara. Om jag sen är besviken eller om jag jublar, det hör inte hit. Förvånande är det.

Och det har ingenting att göra med min missade Gotlandschans. Den är jag inte längre bitter över. Inte alls.

Äntligen vet jag nu hur min framtid ser ut. Det vill säga, jag har fortfarande ingen aning om jobb, försörjning eller liknande, men jag vet hur kommande helg ska se ut. Vad som först såg ut som en direkt resa tillbaka till Gondor blev en gräsänklingshelg i Peking som blev en helg med besök av det finare slaget. Taallae med bättre hälft behagar nämligen besöka Norrköping till helgen. En visit som väldeliga ses fram emot.

Annars kan jag berätta att en regnig torsdagsmorgon verkar vara den optimala morgonen att städa vägen - fram och tillbaka två gånger - med stora maskiner som låter mycket, samt att rensa högt kantgräs med onödigt stora röjsågar. Dessutom är det en perfekt morgon för att springa runt i grannlägenheten och skrika, med lungor som inte alls passar en ettochetthalvtåring.

Således gick min tänkta sovmorgon i stöpet. Istället sitter jag här, med bekännelsesidan, nyhetsmorgon och morgonkaffet. Och kan inte annat.

Förresten har mitt läsande löst sig, även om det tog några svängar innan det nådde sitt svar. För Fotbollskriget fanns inte att få tag på, varken i pocketform eller inbunden. Så jag slog på Halvars nya tips, Stuart Macbride. Tänkte jag iallafall. Men ingen av hans böcker stod att finna på bokhandeln. Istället högg jag ett pocketexemplar av Pelecanos Ren som snö, men ångrade mig. Det hela slutade med att jag för första gången läser Paulo Coelho, debuten sker med Alkemisten.

Den fanns hemma i fröken Ahls bokhylla hela tiden.

Idag verkar inte vara särskilt annorlunda från igår. Men idag skiner iallafall solen. Vad man nu ska göra med det.

Eftersom boktipsen inte direkt strömmat in går jag nog på Mr Spoons råd. Kapuscinskis Fotbollskriget skall, om jag hittar den i bokhandeln, bli mitt nästa läsobjekt. Med tanke på hur diverse bloggar här till höger har rosat polacken - frid över hans minne - och hur bra På resa med Herodotos var, så blir jag nog inte särskilt besviken. Dock känner jag mig fortfarande inte klar med deckargenren. Efter mängder av Lehane och Larsson känns det konstigt att läsa något annat. Men det är säkert nyttigt.

Jag ska dock erkänna att jag stod och höll i Mörker, ta min hand igår. Men 229 spänn, är det verkligen ett pris för människor? Kanhända väntar jag tills den kommer på pocket, vilket är vilken dag som helst nu.

Glöm all ros jag givit Skatteverket tidigare. De kan taga sig uti ändan om, as far as I'm concerned.

Trött, seg och allmänt förvirrad. Så läget är precis som det brukar. Jag sitter återigen i Peking, men som vanligt nuförtiden är det snart dags att återvända till Gondor. Innan dess hade jag tänkt försöka styra upp den där ekonomin, trots konstiga brev och telefonsamtal och felaktiga fakturor och absolut noll koll på vart momsen tar vägen.

Men jag är ändå rätt tillfreds med tillvaron. Faktiskt. Om jag bara kunde komma på vad jag ska läsa härnäst. Det finns fortfarande en Lehanebok på svenska - Mörker, ta min hand - som jag inte läst. Men med tanke på den rätt ansenliga mängd Bostondeckare jag läst på sistone börjar det nog bli dags för lite omväxling. Är det korkat att vara sugen på den där serien om Alexander den Store? Lästips mottages hur som helst tacksamt. Ju snarare desto tacksammare.

Jag skummar en nyhetssida och blir först mycket bedrövad och sedan en aning upplyft igen. Bedrövelsen är befogad. Jag tycker att det är orättvist att en man som Runar får en kvinna som Tilde de Paula. I och för sig hade jag funnit det orättvist med vilken som helst som inte heter Fredrik Ljungberg eller Mikael Persbrandt (då må det vara hänt). Men Runar tar orättvisan ett steg längre än de flesta.

Sen blir jag alltså lite road av en annons för någon pokersida, där gamle fotbollslegenden Hans "Eskil, Eskil, Eskil slit och släng" Eskilsson spelar. På fotot i annonsen ser han väldigt mycket ut som Ron Perlman, som är med i snart sagt alla filmer och serier som har med tecknade seriefigurer att göra. Men bara en huvudroll, i fantastiskt usla Hellboy.

Det roliga med allt det? Jag vet inte riktigt, förmodligen är det bara jag. Men på något sätt kändes det lättare i hjärtat efter att ha konstaterat det.

Bloggvanorna är inte vad de borde när man befinner sig på hemmaplan. A lot of catching up to do, helt enkelt. Bloggen catchar upp en annan gång, nu ska jag snickra.

En hel del i nyhetsrapporteringen det senaste dygnet har varit anmärkningsvärt. För det första hamnar kanske fyrans bevakare (minns tyvärr inte vem det var) av IFK Göteborg - Malmö FF på någon floskeltopp nånstans för den här meningen:

"Marcus Berg kapades av namnen Jonas Sandqvist i Malmömålet." Hur i hela friden är de namnar?

Under gårdagen rapporterades det också om att franske fotbollsspelaren Sylvain Wiltord gripits. Enligt SVT handlade det om narkotikainnehav, och enligt TV4 om sanslös fortkörning. Man kan ju undra hur nyhetskanalerna kollar sina källor egentligen, oavsett vilken av dem som har fel i det här fallet är det väldigt svagt.

Sedan slog jag på världens fortfarande bästa nyhetsmedia, Text-TV, imorse. En av de första rubrikerna som mötte mig var att var tionde tåg i Sverige är försenat. Ofta med mer än en timme. Sedan uttalade sig SJ:s vd på Nyhetsmorgon om det hela, och berättade att det var alldeles för många och långa förseningar för att vara godtagbart. Vilket är märkligt med tanke på förseningsfrekvensen på sträckan Norrköping - Sala. Och att SJ, när de ringdes till vid en försening som innebar två timmars väntetid (och därmed två timmars försening), tyckte att två timmar allt var rimligt att vänta, varför ingen extrabuss eller liknande sattes in.

Kollade igenom senaste veckans inlägg. God damned, visste jag inte att det fanns annat än nån festival på den tiden? Nåväl, nu är det dags att blicka framåt och låta minnena stanna kvar i skallen.

Den här veckan är jag i Gondor. Så go on, ni kan vara avundsjuka på mig. Eftersom det rör sig om just en vecka så hinner jag lätt och ledigt träffa alla jag vill träffa, ingen stress. Mailboxen har heller inte kastat fram några nya jobb än, så jag tar det för tillfället väldigt lugnt. Snart är det till exempel dags för en lunch med en kär gammal väninna, som enligt ryktet  nu börjar se lite rund ut över magen.

Apropå runda magar, det är mycket sånt nuförtiden. Senast igår kom en gymnasieklasskamrat och berättade att han skulle bli pappa. Och det är bara en i raden på sistone. Det känns som att en hel del av sådana som en gång var jämnåriga börjar bli väldigt gamla.

Av diverse anledningar var jag väldigt trött igår. Jag är trött idag med, men nu har jag iallafall ingen festival att dra iväg mot. Så här kommer synpunkter på det jag såg i fredags och igår.

För det första krullade Mando upp asfalten så enormt att tennisnäten vid tennishallen på Hagavägen plötsligt blev badmintonnät. Klart godkänt, och med Mandos mått mätt gör det dem bättre än de flesta. Men jag har sett dem bättre. "Ochrasy" är och förblir landet jag alltid vill fly till.

Förutom Mando hörde Sockertopparna, Timo Räisänen, Lars Demian och Timbuktu till höjdpunkterna. Alla hade de bra drag under galoscherna, bjöd på sig själva och skapade riktigt bra stämning.

Men den stora höjdpunkten var nog ändå, väldigt otippat för min del, The Ark. Helt magnifik avslutning, med den avgjort högsta stämningen under hela festivalen. Sen, precis när adrenalinet pumpade som bäst, så slängde de dessutom fram - Trumslagarpojken! Han kom in och spelade bongos under sista numret. Just där och just då nådde jag ett lyckorus av utomjordiska proportioner. Stolthet över kompisen där framme och lycka över polarna bredvid mig. Som en extra touch ramlade dessutom Timbuktu in på slutet, och röjde runt på scenen. Allt blev en sagolik upplevelse.

Om de andra jag såg eller ville se säger jag så här: Jag stod för taskigt till på Miss Li för att verkligen kunna njuta av den spelningen. Kjell Höglund var rolig, men inte min kopp av te. Det är egentligen inte Prop Dylan heller, men när kompisar från förr lirar är det svårt att ändå inte ryckas med. Sahara Hotnights var lite spaka, jag hade högre förväntningar på dem. Det hade jag definitivt på Jason Mraz också, det var väldigt mycket snack och på tok för lite verkstad. Kön till Maia Hirasawa var alldeles för lång för att jag skulle hinna dit, och tidsbriten gjorde att jag bommade Stefan Sundström. Men jag såg The Waterboys, och det var bra grejer. Och hade jag hört dem innan hade jag förmdligen tyckt ännu bättre om det.

Sen måste jag be Hagge om ursäkt för att jag inte lyckades masa mig ner i tid för Kiss and Tells spelning. Jag skäms, och hoppas kunna gottgöra nån gång.

För övrigt är det så här:
* Det är något av en schemaskandal att lägga Iggy Pop samtidigt som Lars Winnerbäck och Sockertopparna.
* "Fear no darkness, promised child", "Stirra ner" och "Let your body decide" slogs om att vara de bästa enskilda låtarna.
* Ingen konkurrens för fröken Ahl, men: Jag tror jag är lite småkär i Ola Salo.
* Jag har äntligen lyckats prata civiliserat, om än väldigt kort, med BT:s utmärkte CJ Bergman och Per Bjurman. Tack för det, Halvar.
* Tre olika artister (Mustasch, Räisänen, The Ark) ventilerade åsikten att Peace & Love är bättre än Hultsfred. Publikfrieri, visst, men det känns som att det ligger något i det.

Till sist fick jag en kort rapport från Accelerator i Stockholm att det skrevs historia när Jamie T spelade. Nå, det gjorde det nu i Borlänge också. Så det så.