Adrenalinet börjar lägga sig

Av diverse anledningar var jag väldigt trött igår. Jag är trött idag med, men nu har jag iallafall ingen festival att dra iväg mot. Så här kommer synpunkter på det jag såg i fredags och igår.

För det första krullade Mando upp asfalten så enormt att tennisnäten vid tennishallen på Hagavägen plötsligt blev badmintonnät. Klart godkänt, och med Mandos mått mätt gör det dem bättre än de flesta. Men jag har sett dem bättre. "Ochrasy" är och förblir landet jag alltid vill fly till.

Förutom Mando hörde Sockertopparna, Timo Räisänen, Lars Demian och Timbuktu till höjdpunkterna. Alla hade de bra drag under galoscherna, bjöd på sig själva och skapade riktigt bra stämning.

Men den stora höjdpunkten var nog ändå, väldigt otippat för min del, The Ark. Helt magnifik avslutning, med den avgjort högsta stämningen under hela festivalen. Sen, precis när adrenalinet pumpade som bäst, så slängde de dessutom fram - Trumslagarpojken! Han kom in och spelade bongos under sista numret. Just där och just då nådde jag ett lyckorus av utomjordiska proportioner. Stolthet över kompisen där framme och lycka över polarna bredvid mig. Som en extra touch ramlade dessutom Timbuktu in på slutet, och röjde runt på scenen. Allt blev en sagolik upplevelse.

Om de andra jag såg eller ville se säger jag så här: Jag stod för taskigt till på Miss Li för att verkligen kunna njuta av den spelningen. Kjell Höglund var rolig, men inte min kopp av te. Det är egentligen inte Prop Dylan heller, men när kompisar från förr lirar är det svårt att ändå inte ryckas med. Sahara Hotnights var lite spaka, jag hade högre förväntningar på dem. Det hade jag definitivt på Jason Mraz också, det var väldigt mycket snack och på tok för lite verkstad. Kön till Maia Hirasawa var alldeles för lång för att jag skulle hinna dit, och tidsbriten gjorde att jag bommade Stefan Sundström. Men jag såg The Waterboys, och det var bra grejer. Och hade jag hört dem innan hade jag förmdligen tyckt ännu bättre om det.

Sen måste jag be Hagge om ursäkt för att jag inte lyckades masa mig ner i tid för Kiss and Tells spelning. Jag skäms, och hoppas kunna gottgöra nån gång.

För övrigt är det så här:
* Det är något av en schemaskandal att lägga Iggy Pop samtidigt som Lars Winnerbäck och Sockertopparna.
* "Fear no darkness, promised child", "Stirra ner" och "Let your body decide" slogs om att vara de bästa enskilda låtarna.
* Ingen konkurrens för fröken Ahl, men: Jag tror jag är lite småkär i Ola Salo.
* Jag har äntligen lyckats prata civiliserat, om än väldigt kort, med BT:s utmärkte CJ Bergman och Per Bjurman. Tack för det, Halvar.
* Tre olika artister (Mustasch, Räisänen, The Ark) ventilerade åsikten att Peace & Love är bättre än Hultsfred. Publikfrieri, visst, men det känns som att det ligger något i det.

Till sist fick jag en kort rapport från Accelerator i Stockholm att det skrevs historia när Jamie T spelade. Nå, det gjorde det nu i Borlänge också. Så det så. 

Kommentarer
Postat av: Fröken Ahl

Puh! Jag blev lite orolig ett tag ;)

2007-07-02 @ 11:36:47
Postat av: Staffan

Över att ha missat Jamie T? Ja, det blev jag också. Men sen kom The Ark.

2007-07-03 @ 10:47:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback