Confessions of a slightly degenerated mind

Pa en ratt skakig lina, vid en inte jatteny dator och utan mojlighet att skriva a, a eller o tankte jag meddela de forsta intrycken av Kambodja. De ar ganska fa an sa lange, ty vi har bara varit har i ett och ett halvt dygn, men det blir val utfylligare nar vi kommer hem.

Hur som helst ar Angkor Vat ett stalle hela manskligheten borde besoka. Maffigt ar bara fornamnet, efternamnet finns inte ens pa dvd. Trots att vi var mer an trotta (vi tog det samma dag som vi kom fram - efter sammanlagt 16-17 timmar pa resande fot - kommer jag forhoppningsvis aldrig att glomma intrycken.

Idag regnar det som vore det monsun (vilket systerdotter Mandah gillar, hon lyssnar ju pa Tokio Hotel), sa vi kickar back pa hotellet och njuter av att vara lediga och varma. Imorgon gar farden mot Phnom Penh, om vi hittar nagot fardmedel.

Kanske hittar jag fler uppkopplingar efter vagen, isafall blir det fler uppdateringar. Om inte hors vi om ett par veckor. Lev gott sa lange.

På grund av förberedelser inför stundande resa och trött skalle på grund av nya dagsrutiner har Mandoskivsinköpet fått vänta till denna dag. Men den som väntar på Borlängemusik väntar på något gott, brukar det ju heta.

Och visst är det gott med Never seen the light of day. Gott nåt så inihelvete. Om den kommer upp i Ode to Ochrasy-klass (vilket är att likställa med den klassiska fotbollstermen "Hysénklass", från en Englandsmatch för ett par decennier sen) är ännu för tidigt att sia kring, men det är utan tvekan en lisa för själen. Bara det faktum att sista låten heter "Dalarna" gör ju vem som helst glad.

Ikväll får alltså Christopher Moltisanti och grabbarna vila, aftonen går i musikens tecken.

Under dagens shopping spree inhandlades också reselektyr. Pocket, gubevars, det ska ju backpackas. Jag bestämde mig för att ge Michael Connelly en chans till, med första boken om Harry Bosch. Svart Eko fick, efter både en och två funderingar, sällskap av Anthony Beevors andravärldskrigsskildring Stalingrad. Eftersom de båda är av ganska imponerande storlek bör de ta mig till Asien och tillbaka, om man räknar med viss sömn och åtminstone en flygplansfilm åt vardera hållet.

Nu ska de sista förberedelserna för en välkrattad hemmaplan ordnas. Sen är det jävlar anamma inte långt kvar.

Se Falling Down, dofta aldrig så lite av Michael Douglas fantastiska urspårning, sätt dig på en buss i Norrköping vid fyratiden och förundras över att det inte sker fler psykbryt här i världen.

Utrymme sardiner skulle dö för. Två gallskrikande barnvagnar med varsin fullkomligt ignorerande förare. Trötta och väldigt vresiga före detta copywriters. En busschaufför som kör som vore han busstjuv. Blanda dessa ingredienser, rör om, smaka av med avsmak.

72 timmar bort ligger en glömska av allt detta. Kanhända målar jag mig blå i ansiktet, tar på mig en blodigt och trasigt skotskrutigt tygstycke och skriker "Freedom!" när jag landar. Om jag inte vandrat in på Donken och halat fram ett hagelbrak innan dess.

Dagarne blivfer längre och åter längre. Icke tu tal om den saken. Denna dag inhandlades dessutom ränslar att medhava under förestående resa, vilket gjorde längtan än mer frapperande.

På något sätt skulle jag också vilja få med "till yttermera visso" nånstans där ovan, men för det första kommer jag inte på hur det skulle få plats och för det andra är jag inte helt hundra på vad det betyder. Till yttermera visso.

Om jag nu är så dum att jag blickar förbi resan, och det är jag, så ser jag fler resor. Skyttel mellan Ängelholm och Peking blir det hädanefter, varför jag förstås undersökte möjligheterna att gå på hockey. Och se, det gick fint. Bara ett par kilometer har jag till ishallen, och andra svängen jag är i Skåne gästas Rögle till yttermera visso av Leksand. Jojatackarja.

Conn Iggulden fortsätter annars att tävla med Dennis Lehane i skrockfullhet. Tydligen skrockade man lika mycket på Djinghis Khans tid som på Caesars. Men kan man ha överseende med det bereder Stäppens Krigare sin läsare stor spänning, så här långt är den lika rakt och tätt berättad som Igguldens förra böcker. Det är, till yttermera visso, någe visst med svärd, blod och storslagenhet från fordom.

Och så kan jag räcka lång näsa åt alla er som följt Sopranos, och som såg sista avsnittet härom kvällen. Jag har fortfarande mycket kvar att upptäcka av den serien. Väldigt mycket. Men det är en aning svårt att läsa bloggar, eftersom många envisas med att kommentera hur det till yttermera visso slutar.

Nittiosex timmar kvar nu. I runda slängar.

Har man inte sett Stadsparken i Örebro bör man göra det. Vackrare landskap har sällan skådats. Det enda smolket i bägaren, när Mr Spoon med väl valda vänner tog mig dit i lördags, var att han aldrig visat mig stället förut. Mellan tusen och åter tusen fotoblixtar - de där vännerna var av ungefär samma skrot och korn som skeden själv - vandrade jag med ganska drömsk blick. Så om ni plötsligt ser undertecknad en smula svävande i det blå på En Dagdrömmares Anteckningar så vet ni varför.

En annan rasande rörande syn mötte mig när jag tog bussen hem från station igår. För där stod en gammal dam med krycka vid en hålplats, tittade förskräckt in i det fullspäckade fordonet och frågade oroligt chauffören om det egentligen fanns plats att sitta. Svaret blev att jovisst, det fanns säkert någon vänlig själ som kunde resa på sig. Närmast ingången satt då en punkaremosvartrockare, eller vad de nu heter, i den åldern som sådana oftast är. Utan att tveka reste han sig direkt och erbjöd damen sin plats. Hon visste till en början inte om hon skulle vara rädd eller tacksam, men satte sig iallafall. Samtidigt bestämde jag för att jag måste börja sluta döma hundar efter hår.

Om aftonen blir det ikväll, liksom igår, till att gräva ner sig i Sopranos. Taallae hade sett klart både andra och tredje säsongen, och på Karlssons inrådan vidarebefodrade han dem till Peking. Tacket och bocket till dem båda når hart när inga gränser.

För övrigt räknas det snart bara timmar innan Planet lyfter. Förvisso ganska många timmar, men det är ändå så pass att dagarna börjar bli lite för få för att riktigt räknas.

Som en elefantsköldpadda på valium. Orkar knappt hålla ögonen uppe. Vilket är väldigt tråkigt då världens bästa fröken Ahl förärat mig första delen av Conn Igguldens (han som skrev Caesarquadrologin, ni vet) nya projekt, en pentologi (?) om Djingis Khan. Mycket nyfiken är jag på den.

Morgen früh är det förstås upp igen, och morgen später är det alltså färd mot Örebro. Och eftersom jag firar min första vecka som uppsatt på tågens lönelista ska jag åka buss. Vilka reskamraterna blir är jag inte helt säker på. Men Cash, Kiedis och Ebbot är det ganska låga odds på.

För något år sedan skrevs en krönika, som kommenterade tv-sport, i en kvällstidning. Krönikan gick ut på att försöka förstå vilka kvaliteter Glenn Hysén hade som expertkommentator. Försöket landade, om jag minns rätt, nånstans kring att Hysén var som en kompis man helst hade bredvid i tv-soffan; inte särskilt insatt men ganska kul att diskutera med.

Jag har länge varit av den åsikten att Glenn Hysén inte alls bör höras i tv. Faktum är att om han hade varit min kompis i tv-soffan hade han hängt uppochner från balkongen ganska snabbt. Det har jag ansett rätt länge. Minst lika länge som karln har agerat "expert".

Men ikväll slår han fan bottenrekord. Han tar fel på spelare precis hela tiden, upprepar sig ständigt och spyr ur sig klyschor, allt med en ton så överlägsen att han får 50 Cent att låta som en blyg liten pojk. Hysén inramad av Bosse "Jagklagarpåalltföralltvarbättreförr" Pettersson och Henrik Strömblad - som nyligen fick hotbrev från svenska komikerföreningen - utgör allt som inspirerade Edvard Munch till "Skriet".

Blanda en skaplig förkylning med en bred östgötska (dialekten, that is) och du får en mycket rolig stund. Det fick jag erfara på bussen imorse. Damen bakom mig pratade högt i telefon med sin väna stämma och lyste upp halva min färd till jobbet. Andra halvan blev ännu roligare, då hennes vännina kom in och var lika förkyld. Undertecknad exploderade i en redig skrattsalva när han ramlade av bussen.

Annars är jobbet fortsatt förvirrande, men nu med en viss ljusning bort bergen. Med tanke på att jag glott på de där skärmarna i blott två och en halv dag är jag ganska imponerad av mig själv.

Andra saker i livet blir förstås lidande nu. Läsning, filmtittande, musiklyssnande och annat livselixir står åt sidan. Ikväll ska jag självdö framför tv:n medan Ibrahimovic och Wilhelmsson lurar nordirländare så till den milda grad att de vaknar upp i Lapplands Väsby, strax norr om Stockholm. Som gräsänkling har jag dessutom alibi för såväl mikropizza som chips.

För övrigt närmar sig releasedatumet för Never seen the light of day med stormsteg. Den dagen, barn, kommer jag att hänga på låset på Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Tro mig.

Nu vet jag äntligen vad det betyder att skrocka. Dennis Lehanes favoritord (fast på engelska då) förkopssligades idag av en av mina nya kollegor. Åtminstone antar jag att det han gjorde var att skrocka. Själv fnittrade jag en del inombords när han gjorde det.

Huvudet är annars ganska tomt nu. Och ändå ska jag försöka mig på att skriva nåt vettigt åt folk i Sälen. Hujeda mig.

Så var då första dagen gjord. Som sig bör ser min skalle för närvarande ut som en sacco-säck (de är på väg tillbaka, har jag hört), och min vokabulär sträcker sig mest till trötta hummanden efter att ha varit intresserad en hel dag. Men annars ser det ljust ut. Tror jag.

Sista helgen i Peking, innan Asienresan, verkar förresten bli utbytt mot en helg i Örebro. Helt otippat och hastigt och lustigt blev det mer eller mindre spikat. Det var länge sen jag såg stan nu, ett tag kändes det som jag rände där (eller igenom) var och varannan helg. Ska bli intressant att se om den ser likadan ut.

De närmsta minuterna ska dock ägnas åt att långsamt sjunka in i soffan. Sånt är jag väldigt bra på. Framförallt sen min egen soffa blev transporterad till Peking. Den är snudd på oslagbar. Den enda soffa som hittills varit i närheten är min gamla pojkrumssoffa, som Mama und Papa envisas med att försöka åka till tippen med. Trots sin sons krokodiltårar. Just i detta nu slår det mig att jag faktiskt skulle kunna få med mig ett par allierade i frågan. Med tanke på hur många timmar Film-Tobbe och Trumslagarpojken spenderat i den borde det även ligga i deras intresse att bevara den.

Ett helginlägg? Vadan detta? Tja, andan föll på och jag hade tid.

Såg just Thomas Johansson gå till final i Stockholm Open. Kul match, men det sötaste fick tv-publiken se när kameran fokuserade på Peter Forsberg på hedersläktaren, samtidigt som han plockade ett hårstrå från Tomas Brolins jacka.

Har hunnit med en shoppingrunda idag också. En liten lustig historia från den: När fröken Ahl provade kläder på ett ställe stod jag förstås utanför och väntade med syrliga kommentarer. Samtidigt stod två andra killar utanför och såg lika bortkomna ut. Det intressanta var att när jag la märke till dem stod de på samma sätt som jag lutade mot väggen, med ena benet över det andra, iklädda gröna jackor, jeans och sneakers - alltså var vi också i runda slängar lika ekiperade. Skrämmande och lite roligt.

Eftersom jag dammade av min gamle följeslagare MD:n i veckan så blev det en del lite äldre skivor att upptäcka igen. OCh jag ska aldrig mer glömma bort vare sig Franz Ferdinands första eller The Soundtrack of our lives Origin vol. 1. Helt fantastiska skivor båda. Favoritlåtar: "40 ft." på den förstnämnda och "Midnight children" på den andra. Dessutom återupplevde jag Mandos Hurricane Bar, varför jag fick lov att köpa den i ett specialutförande idag. Bland många lysande spår är det nog ändå "If I leave you" som ger mest gåshud. Förmodligen tack vare minnet av flera enorma liveversioner av den genom åren.

Nu ska jag se Sverige fixa biljetter till Schweiz och Österrike.

Den där förbannade uppkopplingen. Nu har den krånglat hela morgonen igen. No work and no blog makes Staffan a dull boy.

Såg annars Den svarta dahlian igår. Den var De Palmasnygg (den karln har ett sjukt bildspråk) men också De Palmaseg. Landade på en trea, vilket får betraktas som helt okej för en film med Josh Hartnett i huvudrollen, en Hilary Swank på tomgång i en biroll och en mer än lovligt invecklad intrig.

Apropå sega storys så har jag fortfarande inte tagit mig igenom Blodspår. Viss del av skulden får faktiskt Chaplin ta. Han vill inte gärna ge mig läsro när jag vill läsa.

En oro som äter mig inifrån.

En nervositet jag inte får bukt med.

En rädsla jag inte förstår.

En tanke på att allt inte löser sig till det bästa.

En jävla massa saker som springer runt i skallen och som aldrig hittar fram.

Med en vilja att vara alla till lags och alltid prestera mer än mitt yttersta som tak och en förnimmelse om att jag är helt fel ute som väggar. Det låter bräckligt. Men så känns det.

Förmiddagen i ett nötskal: Fanihelvetesjävlaförbannadeskitsatan. Med option på könsord.

Så var det sagt.

Är det ett bra betyg till en copywriter att denne för sitt liv inte kan komma på ett bra namn till sin blogg? Eller är det ett mått på hur jävla petig och kräsen han är? Vad svaret än är på den frågan så börjar jag tvivla på min förmåga, efter flera månaders funderande utan resultat.

By the way, vem är Du som är uppe i svinottan och kikar in här? Jag är ytterst tacksam för det, och glad att nån orkar läsa strunt så tidigt, men jag är väldigt nyfiken på vem Du är. Det spelar ju ingen roll hur tidigt jag än loggar in, alltid har någon varit inne och läst innan. Ge Dig tillkänna, vetja.

Läste ett par gamla inlägg. Så gamla att de var datummärkta som tre dagar gamla. Där stod konstiga saker om att denna vecka skulle bli lång. Uppenbarligen var det ingen i Sälen som läste. Ty de bombar mig, tacknämligt nog, med jobb.

Så mellan frisörska, Skatteverk och allmän botanisering på stan ska jag idag jobba. Det drar förresten igång alldeles strax, så det är väl bäst att göra sig redo.

Så var man radiomanusskrivare också. Spännande, på min ära. Återstår bara att se om det är något att ha.

Nu väntar en ovanligt välförtjänt lunch. Den kommer att bestå av en av världens mest underskattade maträtter: Falukorv i ugn. Efterrätten består av en aning mer överskattade (åtminstone storleksmässigt) brownies och en kopp rättskattat kaffe.

Sen är det jobb som gäller igen. Man är rätt populär nuförtiden, ska ni veta. Och ni ska också veta att det är sista gången jag slår mig för bröstet på det viset.

Med ett hett jobb inkommet kände jag mig taggad till tusen, men lite tom på idéer. Räddaren i nöden blev helt otippad. Jag fick syn på en skiva med en av Borlänges största stoltheter - Jussi Björling - som fröken Ahl (med hjälp av en viss ex-granne) försett mig med.

Och tamejfan om det inte funkade. Knappt hade första sången klingat ut förrän jag hade en packe förslag. Och då ska ni veta att det handlar om stycken på ungefär två minuter, så snabbt marscherat var det också. Som allra bäst gick det dock under "Nessun dorma". Den är magnifik ända in i sista strofen.

Händelsen fick mig att tänka på att hemstaden ofta kommer till min räddning. En gång hade jag tvärstopp i skallen en timme före deadline, tog ett break och läste valda delar av Per Bjurmans samlade nätkrönikor. Sen gick det som en dans. Om Bjurman och Björling i övrigt har något gemensamt, och i så fall vad, har jag ingen aning om. Hur som helst står annars också hjärnhjälpmedel att finna i Där Ol' Man River gör en krök eller på Mandos och Sockertopparnas skivor.

Bara så ni vet.

Jag går runt i ett vakuum. Har ingen aning om jag är vaken eller sover. Hjärnan känns helt tom och kroppen funderar allvarligt på vad det är jag sysslar med. Och jag är inte bakis.

Istället har jag blivit igånghållen av Grand Master C. Chaplin. Han har inte haft nån som helst lust att sova inatt, och tyckte tydligen att husse inte heller hade nåt behov av det. När både han och jag väl somnade var det dags för fröken Ahl att gå upp (på grund av absurt tidig resa till huvudstaden). Då blev det förstås fart på honom igen, och vid det laget gav jag tappt och klev upp. Soluppgångar är vackra så här års, kan jag meddela.

Med min nyvunna vakna tid tänkte jag göra nåt riktigt matnyttigt. Alltså slog jag mig ner med X-boxen och försökte varva ett spel till vilket det just kommit en hyllad uppföljare. Det går sådär.

Men man kan ju njuta av att flyttkartongerna är väck iallafall. De var det redan i söndags, men det tål att tas upp fortfarande. För det är jäkligt skönt. De där skåpen vi köpte i helgen svalde det allra mesta. Och än så länge ser de ut att hålla ihop också.

För övrigt tycker jag att det får vara releasedatum för Mandos nya, Never seen the light of day, snart.

Som ett brev på posten kom den, tomheten. Sista avsnittet på första säsongen är avklarat och jag vill ha mer. Tyvärr är det exemplar av andra säsongen som jag kan låna i Örebro. Risken finns att jag tar mig ner till stada och skaffar mig en sil redan idag.

Skönaste citatet hittills:

"There are bigger issues than Jean Cusamano's ass!"

Jag genomled en hel timme med MTV:s top ten at ten som bakgrund till jobbandet. Anledningen var att temat var nya videor. Så jag antog att Mandos "If I don't live today, then I might be here tomorrow" skulle dyka upp.

I helvete heller. Jag blev bara bjuden på Kelly Kråksång, en massaker på "Let's dance", nåt popsnöre som låter som allt annat och slikt skräp. Jag hoppas att texten jag skrev blev duglig ändå.

På senaste har det blivit väldigt lite skrivet här. Det beror på en massa saker, men det beror mest på en uppkoppling som officiellt inte, och knappt inofficiellt heller, funnits. Det har inte bara gjort skrivandet lidande, läsandet har också tagit stryk.

Nu är den saken tillrättalagd, så därför fick jag först idag läsa Mats Olssons söndagskrönika (jo, jag vet att man kan köpa tidningen, men det finns inget annat läsbart i den). Och han skriver något som jag, på ett ungefär, kladdat ner i min anteckningsbok:

"I samma ögonblick jag förstod vem Alex Schulman är la han av."

Frågan är om vi missat något eller ej. Min gissning är ej.

Björn Gustafsson påstod de att han hette. Han som satt där i Parlamentet igår och var riktigt rolig och dessutom fruktansvärt lik Trumslagarpojken i vissa lägen, både till sätt och utseende. Förmodligen fick han sitt genombrott igår, i ett avsnitt som var ovanligt roligt överhuvudtaget (Johan Glans drog det största lasset, med Gustafsson som god sekond).

Men denne unge begåvning får nog ändå ta och lägga sig till med ett artistnamn eller smeknamn eller nåt. Namnet Björn Gustafsson kommer, om inte för alltid så ändå för lång tid framöver, vara förknippat med repliker som "Du å ja, Emil" och "Vicken jädra smäll". Åtminstone så länge det finns folk som spanar efter den tid som flytt. Såna som jag.

Denna den första dagen i vad som kan bli årets längsta vecka ska nu spenderas i sällskap med Word-dokument, Tony Soprano och, om Gud vill och skorna håller, Master Chief.

Möbelsnickare Sporre lämnar härmed - inte så lite nöjd och mätt på hyllplan och slikt - in sin formella avskedsansökan. Och eftersom den behandlas av en kommitté bestående av jag och mig själv så vet jag att den godkänns.

Det har ändå gått bra, får jag erkänna. Möblerna ser ut som de gjorde på varuhuset och ingenting fattades och jag är fortfarande så gott som vid mina sinnens fulla bruk. Men jag tog lite hjälp, även om jag inte nappade på Karlssons formidabla tips om en irländsk herre vid namn Jameson som handräckare. Istället vände jag mig till Springsteen.

Egentligen var det faktiskt den fantastiskt kvicktänkta fröken Ahl som visste hur hon skulle peppa mig. Hon slog på The Boss' samlade (förmodligen efter att ha sett mitt minskade engegemang och då blivit rädd för att se en möbel bli kaffeved) och lämnade sedan rummet med en fånleende snickare kvar.

Som allra bäst gick det när "The ghost of Tom Joad" drog igång. Alla nerver spände av, ritningarna kändes helt rätt och jag fick ihop allting lekande lätt. Den låten är förjävla bra. Den är dessutom den låt som öppnade mina ögon för annat än Oasis, Blur, Manic Street Preachers, Pulp, The Verve och allt vad britterna hette där i mitten på nittiotalet. Genom "The ghost of Tom Joad" upptäckte jag annan musik på riktigt. True story.

Bryt ihop, bryt ihop, den sista dagen gryr. Den sista dagen innan man återigen ska få nervösa sammanbrott i dubbla uppsättningar. Det ska nämligen handlas möbler i helgen. Vi har ju sån tur att grannstaden begåvats med möbelvaruhuset över alla andra.

Alltså blir det en ihopklappning eller tre redan innan man hittat varorna ifråga. Har man tur har man varken avklippta hälsenor eller stämningar för överkörning med kundvagn när man kommer fram till kassan. Sen är det bara kubbningen på parkeringsplatsen och tokkörningen på motorvägen kvar innan nästa depression, ihopsättningen av möblerna, inträder.

Det ser ut att bli en munter helg, helt enkelt.

Nog för att jag provat tidigare, men det blir inte lättare. Att skapa julstämning i oktober är ingen tårtbit. Men när Sälen kallar så lyssnar man. Och skriver lydigt något som de förhoppningsvis vill ha.

Hade egentligen tänkt att fortsätta mafiosoorgien efter det äventyret, men skallen börjar redan kännas ganska italiensk-amerikansk. Och katten börjar så smått se ut som Uncle Junior. Kanske, bara kanske, är det nog med Sopranos för idag.

Den där anslutningen krånglar idag också. I tre timmar har jag försökt komma ut på nätet, men det har sagt nej. Nåja, i tre timmar har jag kollat på Sopranos och med ojämna mellanrum försökt komma ut på nätet och fått nej.

Anledningen till att jag inte sett serien tidigare är att den gick på en mycket dum tid när den började gå. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror att det var onsdagskvällar som det började på. Och då ansåg jag det vara roligare att springa runt och sparka boll. Det skulle jag i och för sig göra idag också, men så är det ju det där knät.

Sen var det ju tänkt att jag skulle börja uppleva maffiamagi i våras, när det började komma på tal att jag skulle låna boxarna av Karlsson. Men varenda gång jag kom hem till Gondor glömde jag av det. Utom en gång, men då var de redan utlånade till Grängesberg. Blame's on me.

Hur som helst upptäcker jag alltså nu vad många upptäckte för länge sen. Känns ungefär som att upptäcka Beatles i samband med John Lennons begravning, kan jag tänka mig.

Annars händer det inte mycket. Vi är så mycket i ordning vi kan vara för tillfället, en ordning som är tänkt att bli bättre under helgen. Så det enda jag kan göra är egentligen att gå runt och vänta på att få börja jobba, vilket händer om en och en halv vecka. Och när jag väl börjat, så är det bara att börja räkna dagar till Asienresa. Alltid är det nåt.

Tanken var att skriva inlägg i långa banor. Om hur jäkla bra Sopranos är (jag hör nu ett unisont "duh" från er alla), eller vad skönt det är att Sebastian Larsson äntligen är uttagen i landslaget, eller hur stor vår nya lya är, eller feta katter och andra grannar.

Men nej, jag har inte kommit åt nätet på hela dagen. Och nu börjar Valencia-Chelsea.

Som en klok sköldpadda (jag tror det var Michelangelo) en gång sa:

"Vissa dagar ångrar man att man överhuvudtaget kröp ur skalet."

Eller så kan jag säga att höjdpunkten på min dag var när jag öppnade en ananasburk som exploderade över magen på mig.

En långsam förmiddag med beslutsångest är på väg att ta slut. Den övergår med stor sannolikhet i en långsam eftermiddag med beslutsångest.

Vem fan har fått för sig att jag kan fatta beslut?

Det blev plockning igår. Därför har jag inte riktigt lika mycket att plocka med idag. Så Sopranos ligger nära till hands även idag. Om det inte vore för den där boken. Eller den där filmen som jag fortfarande inte sett. Eller det faktum att Sälen kallar med jobb.

Hittade jag iallafall min anteckningsbok under plockandet. Och ett citat som jag plitat ner, utan att ange vem som sagt det eller när jag hört det eller nånting. Men kul är det:

"Ena dan är det hiphop bebop-alula och nästa kan det vara lättmajonnäs och blodpudding."

Någon som känner igen det? Skulle vara skönt att kunna credda den som creddas bör.

Efter vilda protester, med kravaller och tårgas som följd, måste jag komma med en liten... Jag vet inte, rättelse kombinerat med försvar?

Det hela tog sin början i att jag skrev att "Det ska gå" stavas, eller uttalas, "Ä ska gå" på Borlängemål. Detta har jag fått skit för både i hemmets lugna härd och ute på gatan. Samtliga har påpekat att det heter "Ä skä gå".

Jo, jag vet att det heter "Ä skä gå", men tanken var förstås att få till det där skämtet med fransmännens escargot. Det verkar onekligen bara vara jag som garvar åt den typen av skämt, så jag tar tillbaka den hemska utsagon. Förlåt alla Borlängebor som jag har förolämpat, och förlåt alla fransmän som vet hur escargot stavas och uttalas. Jag ska aldrig göra om det.

Jag skrattade faran rakt i ansiktet och satte ihop det där skrivbordet. På beskrivningen stod det två herrar och lyfte ihop de två delarna. Inte behövdes väl det tänkte jag, lyfte och förstod varför man skulle vara två. Men eftersom vissa människor envisas med att kalla mig envis, så kände jag att de var läge att bevisa det. Ett par svordomar senare sitter jag nu och bloggar från det nya skrivbordet. Det gav med sig när jag började muttra ord som "kaffeved".

Fortsättningen av dagen står mellan tre val. Att fortsätta ordna kaoset, att läsa Blodspår till sista droppen eller att som siste man i världen börja se Sopranos. Om jag inte ordnar får jag sambon på mig, om jag inte kollar på mafiosos får jag Karlsson på mig och om jag läser får jag båda på mig.

Ändå är jag mest sugen på boken. Har man väl börjat skratta åt faran kan man väl fortsätta göra det, liksom.

Annars har jag inte kunnat få en grej ur skallen under förmiddagen. Halvar nämnde nåt på sin färska blogg om att bara för att något eller någon står i bloggrollen därborta så betyder det nödvändigtvis inte att han gillar det. Och eftersom jag fullt och helt tror att världen kretsar kring mig så känner jag mig träffad.

Jag ber om ursäkt. Bloggen har inte prioriterats de senaste dagarna, på grund av flytt och andra påhitt. Om det är till någon tröst, eller försvar, så kan jag berätta att det drabbat mig själv också. Jag mår en smula illa när jag inte får skriva obehindrat.

Flytten har iallafall avlöpt fint. Vi är på plats även om vi är på plats i ett kaos. Så det ska packas upp, skruvas ihop, plockas isär, hållas undan katt, packa in och så vidare i all evinnerlighet. Men det finns ett ljus i tunneln.

Från det ena till nåt annat: Michael Connelly har hostat upp sig. Så pass mycket att jag funderar på att skolka från fortsatt uppackande, läsa ut Blodspår, gå ner till centrum, skaffa Svart Eko och gå hem och grotta ner mig i den. Det lär inte hända - för sådant är mitt samvete alldeles för jobbigt - så det är väl lika bra att jag sätter igång och skruvar ihop det nya skrivbordet.