Ett bräckligt ramverk till en bräcklig tavla
En nervositet jag inte får bukt med.
En rädsla jag inte förstår.
En tanke på att allt inte löser sig till det bästa.
En jävla massa saker som springer runt i skallen och som aldrig hittar fram.
Med en vilja att vara alla till lags och alltid prestera mer än mitt yttersta som tak och en förnimmelse om att jag är helt fel ute som väggar. Det låter bräckligt. Men så känns det.
De där tankarna jagar ikapp mig också ibland. Men det löser sig. Faktiskt. Ibland gäller det bara att jaga bort tankarna och försöka fokusera på det vikiga. Framför allt det DU vill. Inte det andra vill.
Ja, du har väl rätt. Men det är en jäkla balansgång ganska ofta.
Jag säger som grannen i Beck: "Man ska aldrig blanda sprit och känslor. Det blir bara en jävla smet av det, serru."
Om man inte får blanda alkohol och känslor utgår jag från att det inte kommer att drickas någon pilsner till fotboll hädanefter heller...?
Jag tittade ju som sagt inte speciellt mycket av fotbollen då jag iträdde mig rollen som kock istället.
Värdarnas värd, so to speak.
En svår attack av nybörjar-ångest känns det som.
Och din dröm finns kvar och kan förverkligas så länge du själv vill.
Karlsson: Nu var syftningen mer lagd åt fotbollstittande och pilsnerdrickande överhuvudtaget. Men att du var en god värd tvivlar jag inte på.
Modern: Så kan det vara.
Jag kan i alla fall lugna mr Matchwinner med att pilsnerdrickandet slutade i sedvanlig stil - halvsovandes på toaletten...
Jag var aldrig orolig för att det inte skulle vara så.
Jag är djupt tacksam för förtroendet.
Laddar inför derbyt mot Everton på lördag - har du någon valium på lager?
Ja, men jag behöver dem själv. Resa till Örebro och därtill Villa bort. Ujejuj.