Confessions of a slightly degenerated mind

Har man inte sett Stadsparken i Örebro bör man göra det. Vackrare landskap har sällan skådats. Det enda smolket i bägaren, när Mr Spoon med väl valda vänner tog mig dit i lördags, var att han aldrig visat mig stället förut. Mellan tusen och åter tusen fotoblixtar - de där vännerna var av ungefär samma skrot och korn som skeden själv - vandrade jag med ganska drömsk blick. Så om ni plötsligt ser undertecknad en smula svävande i det blå på En Dagdrömmares Anteckningar så vet ni varför.

En annan rasande rörande syn mötte mig när jag tog bussen hem från station igår. För där stod en gammal dam med krycka vid en hålplats, tittade förskräckt in i det fullspäckade fordonet och frågade oroligt chauffören om det egentligen fanns plats att sitta. Svaret blev att jovisst, det fanns säkert någon vänlig själ som kunde resa på sig. Närmast ingången satt då en punkaremosvartrockare, eller vad de nu heter, i den åldern som sådana oftast är. Utan att tveka reste han sig direkt och erbjöd damen sin plats. Hon visste till en början inte om hon skulle vara rädd eller tacksam, men satte sig iallafall. Samtidigt bestämde jag för att jag måste börja sluta döma hundar efter hår.

Om aftonen blir det ikväll, liksom igår, till att gräva ner sig i Sopranos. Taallae hade sett klart både andra och tredje säsongen, och på Karlssons inrådan vidarebefodrade han dem till Peking. Tacket och bocket till dem båda når hart när inga gränser.

För övrigt räknas det snart bara timmar innan Planet lyfter. Förvisso ganska många timmar, men det är ändå så pass att dagarna börjar bli lite för få för att riktigt räknas.