Confessions of a slightly degenerated mind

Idag har jag träffat Tintins ärkefiende Rastapopoulos. För en vän av Hergés alla mästerverk är det en händelse av redig dignitet, ska ni veta.

Tyvärr fanns varken någon Haddock, Dupontarna eller ens huvudpersonen själv i min närhet för att hjälpa till med avvärjning av hotet. Så jag fick göra det helt på egen hand. Men det gick bra ändå.

Samtidigt, i verkligheten: Det händer mycket få spännande saker just nu.

Ur Midvinterblod, Mons Kallentoft:

"Han är som en kokainstinn igel med ADHD."

Så kan man också måla en bild av en reporter.

Lagom till återkomsten till Östergötland lämnar jag nu Linköpingspolisen, men det var en mycket annorlunda deckare som rekommenderas. Nu blir det Jonathan Safran Foer.

En blogg äro icke en blogg, säger de, om blogginnehavaren ej behagar sköta bloggen enligt gällande bloggnormer. Dessa normer går ut på att hälla ur sig så mycket som möjligt under en dag - varje dag - oavsett om det finns någon som helst substans i vad som hälls.

Så, detta är inte en blogg. För blogginnehavaren vet inte lika ofta som förr vad, hur och varför det ska skrivas. Framförallt klämmer skon kring varet och huret. Varföret bryr jag mig inte i, jag har mina skäl när jag väl skriver.

De där andra punkterna har jag haft problem med förr, både här på icke-bloggen och i andra sammanhang. Till exempel när det skulle till att lämnas en krönika en gång. Jag vände mig till min mentor och husgud, Halvar, och berättade om min skrivkramp (som jag valde att kalla det). Om jag minns rätt så svarade han något i stil med: "Unge man, inte har du blivit drabbad av någon skrivkramp. Du har helt enkelt dragit på dig en helt vanlig prestationsångest." Jag tror att vi bara hade två olika ord för samma sak, men det var iallafall två sätt att se på saken.

Hur som helst, vad det minskande skrivandet än beror på kommer man kanske aldrig att kunna komma överens om vad den här sidan är för något. Men låt oss iallafall slå fast att det inte är en blogg, så får ni ta det för vad det är.

Och låt mig också slå fast att det är fascinerande hur mycket idéer om skrivande man får när man funderar på hur man ska skriva att man inte har idéer.

I en tidnings (vågar inte säga vilken, Mr Spoon kan fortfarande taekwondo) nätupplaga syns idag en rubrik om att en toppback stannar i Leksand. Trevligt, tänker jag, och läser vidare. Men det står bara om att Janne Huokko har förlängt sitt kontrakt. Var är toppbacken?

Missförstå mig rätt, Huokko har gjort och betytt enormt mycket för de blåvita. Han betyder fortfarande en hel del och kommer så att göra, om inte annat så för lagandan. Men det är ändå i mitt tycke ett par år sedan det var berättigat att kalla honom toppback. Tyvärr.

Angående Leksand annars: Det börjar bli väldigt, väldigt nervöst nu. Så där så det känns ordentligt i magen.

Nu har jag försökt logga in här i en och en halv timme, och ger upp när jag gör mitt sista prov. Orkar inte säga det jag skulle säga det jag skulle säga från början, mer än i förbifarten:

Gustafskorv (det vill säga hästkorv, för er okulturella icke-masar) och potatisgratäng är en riktigt bra kombination. Riktigt, riktigt bra.

Det ska fan kunna tippa när fotboll spelas som den gör. Max husse och jag gjorde under helgen åter ett tappert försök att lura Svenska Spel på sköna slantar. Och jävlar i det snuset, vi låg med länge. Med tio minuter kvar vaknade Reading. Stoke följde deras exempel, och sedan brann kupongen. Känns just nu tveksamt om det blir fler försök. Men aldrig säger jag nästan aldrig.

Annars tittades det (äntligen) på film i helgen. Mycket animerat, i form av Råttatouille och Flykten från hönsgården, och så Guy Ritchies Revolver (som av outgrundliga anledningar blivit sisådär två år försenad till dvd). Råttatouille tycker jag att alla kan se, ty den är en riktig feelgood-film. Dessutom väldigt vackert gjord, med fler filmiska egenheter än till exempel Shrek-filmerna och Bilar.

Sedan var det ju lite press på de andra två, tack vare deras skapare. Flykten från hösngården kommer från gänget bakom Wallace & Gromit, som jag tycker är vansinnigt roligt. Revolver å sin sida är Guy Ritchies senaste bidrag till filmhimlen, och har man gjort Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch tidigare får man leva med höga förväntningar.

Tyvärr får jag väl säga att ingen av filmerna lever upp till historien. Båda är helt okej, och Revolver har ett par sjukt snygga scener, men om man inte är filmnörd har man liten behållning av Revolver och är man inte under tolv år gammal hoppar man inte högt över Flykten från hönsgården.

Man reser sig från en stol, en dator, ett jobb och sätter sig vid nästa stol, dator, jobb. Självförvållat, visst, och dessutom ganska trevligt att veta att man är wanted. Men man funderar oftare och oftare på hur man är funtad egentligen.

Till hjälp under dagens andra arbete finns Cardigans avdammade Long gone before daylight. Det är - som min  kolsvarte sekreterare (med expertkunskap i ämnet) påpekar - inte kattskit.

En stor svart fyrbening borrar in huvudet i bröstet på mig, spinner som en tvåtaktare, ber mig klia under örat till tidens ände när jag kliver innanför dörren.

Ett par timmar senare kommer en tvåbening och håller om mig länge, länge. Uppenbarelsen och doften berättar tillsammans tusen fantastiska berättelser på en gång.

Men framförallt säger de till mig: "Du är hemma".

Norra Europas mest tilltagna sovmorgon tillåter en tidspressad bloggare att öppna sig ett par rader. Som jag antydde för ett par dar sen har ett par av kurskamraterna och jag spenderat helgen i Ängelholm-Danmark-Ängelholm, för att förbereda oss på bästa sätt (medelst malthumlejästochvatteninmundigande) för den uppkörning som väntar. På gott och ont.

För väntar gör också Skånes sista dagar. Och det är en metertjock melankoli som breder ut sig i min kropp. Jag är nämligen inte alls bra på avsked. Jag är till och med väldigt, väldigt dålig på avsked. Iallafall när det gäller folk jag gillar, och det gäller i princip hela klasskamratskaran.

Men, den dagen den sorgen. Innan vi skiljs åt ska vi ha gått igenom både skärseld och andra, värre, prövningar. Och till slut kommer alla ha fått se mig gråta.