Confessions of a slightly degenerated mind

Inte ens ett snöväder gjorde mig piggare. Larvade hem efter jobbet, slog på tv:n, satte mig i soffan, vaknade ett par timmar senare. Utan att först veta var jag var.

Nu var det där inte riktigt sant. Jag mellanlandade på hemvägen och köpte en - ursäkta franskan - jävligt fin utgäva av Gudfadern-trilogin. Den ska jag sätta mig ner och titta på nu, med mina nyfunna utsövda krafter.

Dagens låt är "Raining in New York", Oh Laura.

På frågan om jag är en jägare eller en samlare svarar jag: Sparare. Inte av pengar, dock, det är jag på tok för materialistisk för. Men det finns mycket annat att spara på.

Som ljud, ord, smaker. Och en hel drös med ofattbart sparade prylar. Såna där "det kan vara kul att ha nån gång" -prylar. Eller "jag kan inte göra mig av med den, det var ju en present" -prylar. Jag sparar dem. In absurdum.

De där mer sinnliga sparandena slog mig nyss. Jag var in på SJ:s hemsida och bokade mig en biljett till Dalarna och njöt inombords. Inte bara för just känslan av att snart vara hemma igen. Lika mycket handlar det om ljuden som jag indoktrinerat mig själv till att förknippa med hemresan.

Till exempel finns ett par Mando-låtar som jag bara tar till när det är dags för Dalafärd. "Till Havs" hör också till den kategorin. Dessa går igång nånstans mellan Säter och Borlänge, strax innan Romme. Där drar slår jag på "Sweet Ride", Borlängededikationen "Clean Town" och så Jussis ovan nämnda pärla. Ett par djupa andetag med blicken fast på landskapet utanför och jag är hög på endorfiner.

De andra sakerna jag sparar spar vi till en annan gång. Nu ska jag drömma mig hem.

Dagens låt är oundvikligen Amy MacDonalds "The Road to Home".

Gick man alltså och blev sjuk. Det händer inte särskilt ofta nuförtiden, faktum är att det är blott andra gången detta år som jag sjukskriver mig. Så jag är lite ovan, inte stensäker på vad jag ska ta mig till i isoleringen.

Annat var det på the good old days. Då hoppade inga halta löss. Då kom Syster C med sin video (jag hade ingen), och ett par väl valda band att åse. Min fantasi var inte särskilt stor på just den fronten, så det var alltid samma band: Karate Kid, Karate Kid II, Bigfoot and the Hendersons, La Bamba och, faktiskt, Dirty Dancing. Dessa band var, såvitt jag minns, duktigt utslitna framemot tonåren.

Bonusen under följande år var förstås att man kunde imponera på tjejkompisarna som bara ääälskade Patrick Swayze och Jennifer Grey tillsammans. Det var icke att förakta att man kunde "I carried a watermelon", "Sylvia! How do you call your loverboy?" och givetvis "Nobody puts Baby in a corner" som rinnande vatten. Nackdelen var bara att man då alltid tvingades se den igen. Och igen. Och igen. (Det finns en relativt nybliven mamma i Åselby som, om hon läser detta, just nu känner sig utpekad. Med rätta.)

Men åter till grundfrågan; att behandla sig. En del tips får man förstås, innehållande sömn, C-vitamin, varma bad, whisky, you name it. Och sovit har jag gjort. Så mycket att jag inte längre kan somna. C-vitamin letade jag efter på det lilla, lilla Ica som finns nere på hörnet. De hade inte. Varma bad kanske skule kunna ersättas av varma duschar? Whisky är förvisso gott, men inte när man är sjuk, väl?

Tills jag löst frågan lyssnar jag på dagens låt, som är "The Angel of the Forever Sleep" av och med Marcy Playground.

Detta är den tredje raka vintern som jag ser Peking. Trots detta har jag inte sett ett riktigt snöfall förrän denna dag. Så ni kan ju tänka er glädjen hos en mas som fortfarande minns vita vintrar.

Fram långjagare, vantar, mössa, täckbyxor, vinterkängor och täckjacka. En kik genom fönstret för att förvissa mig om att nederbörden höll i sig. Det gjorde den. Alltså ringde jag och sjukanmälde mig innan jag sprang ut för att rulla mig i snön, bygga snölykta och -gubbe samt förklara krig mot grannbarnen.

Historien låter rätt fin iallafall. Det enda som är sant är att jag sjukanmälde mig, med en hals som känns som en vattenmelon modell större ser ut. Sedan ställde jag mig att stirra på snön som föll i tjugo minuter, och istället för att torka bort den från mina kläder torkade jag tårarna över att den försvann lika snabbt som den kom.

"Let's start a band", Amy MacDonald, är dagens låt.

Som varande något av en bröderna Coen-torsk var oddsen inte särskilt höga på att jag skulle gilla Burn after reading. Och mycket riktigt, den föll mig alldeles i smaken. Dialogerna, den överhängande bisarrheten, George Clooneys skådespelande och många små referenser till andra filmer (bland annat Blues Brothers och The Departed) är de största faktorerna till det höga betyget.

Däremot kan man utan särskilt svåra men hoppa över Tropic Thunder. Smårolig till en början, men när det ska börja bli nån sorts allvar ballar det ur. Kul dock med Tom Cruise som gör en för honom annorlunda roll.

Kanske, kanske börjar jag hitta filmformen igen.

Dagens låt är "The Vowels, Pt. 2" av Why?.

Bit ihop. Ta det inte så personligt. Det kommer att bli bättre. Slappna av. Ha inte så stora krav på dig själv.

Lägg till nåt om att bollen är rund, att fel låt vann och att göteborgare inte gör annat än funderar på ordvitsar så har ni starten till ett hyfsat klyschlexikon. Men det är bara de där i början som jag får höra nuförtiden. Och don't get me wrong, jag förstår att det är enbart med goda intentioner de sägs och är därför oerhört tacksam.

Men.

Jag tar saker personligt. Jag har ingen aning om hur jag ska ta saker som har med mig att göra om inte personligt. Kraven jag ställer på mig är inte höj- och sänkbara. De bara finns där, på samma sätt som en känsla man inte kan styra över. Jag är ingen hejare på att slappna av när det handlar om vissa saker. Och visst, jag hoppas och tror att det blir bättre, men så länge jag inte vet det så är det svårt att helt köpa det. Bara så ni vet. Men fortfarande, tack och åter tack för att ni bryr er. Sluta inte, snälla.

Mitt i klyschregnet kom det ett helt nytt sätt att se på saken ikväll. I "Kobra" på SVT berättade nämligen Carolina Gynning att "man kan styra sitt liv från bloggen". Efter att ha dansat ensamschottis på vardagsrumsbordet ett par minuter  i ren eufori satte jag mig därför här.

Så, här på bloggen skaffade jag nyss en redig, praktisk, prisvärd, lagom miljövänlig, lagom tuff och skapligt ny bil. På denna sida har jag också ett drömjobb på en plats dit alla min vänner och hela min familj också flyttat. I ett huj besitter jag dessutom fått en kropp som inte bara är hel utan också relativt vältränad. Som en bonus kan jag spela gitarr så till den milda grad att jag numer går under smeknamnet "Santana".

Dagens låt är "Distant Dreamer", Duffy.

Attraktivitet ligger på schemat. Eller snarare inattraktivitet. Det försiggår så mycket som gör att man funderar över attraktionsvärden nu. På arbtesmarknaden, på köttmarknaden och till och med på den annars förlåtande bloggmarknaden får man sitt värde konstaterat nuförtiden.

Det ligger på ungefär noll och intet.

Man är för oerfaren, ung, outstickande, lam, beige på en marknad.

Man är för tråkig, otränad, snäll, ful, mesig, artig, otajmad på en annnan.

Man är för trist, grå, ospeciell, stillös, hopplöst tom på talang på en tredje. Vilket man får bekräftat när man petas från bloggrullar.

Det är ingen bra tid för självförtroendet detta.

Dagens låt: "Charmless man", Blur.

Ute på djupt vatten, känner jag. Att försöka lägga upp bilder på ett sätt som gör de tittvänliga verkar vara ett svårare uppdrag för en teknisk analfabet än jag trodde. Så, det får bli en annan gång.

Den där långa, långa, långa veckan tog slut till slut iallafall. Och igår var jag alltså ledig. Så ledig att dagen bara försvann. I eftermiddag ska jag på't igen. Men nu blir det en mer lagom vecka, som är tänkt att avslutas i Öret. Förhoppningsvis hinner jag aldrig känna att jag egentligen skulle behöva sitta ett par dar och bara ta igen mig.

Nåväl, det händer saker i världen utanför iallafall, har jag förstått. Det vill säga, jag förstår att de händer. Vad som händer är det sämre med, varför jag nu skall uppdatera mig så gott det går om omvärlden.

Dagens låt är en påminnelse om att det är högsta tid för att se film igen, då den är tagen från Reservoir Dogs (jag vägrar befatta mig med det fåniga svenska namnet) soundtrack: "Little Green Bag" med George Baker Selection.

Tänkvärda prylar i bokform blir det sällan numer. Därför tar det lång, lång tid att läsa Kapuscinskis Fotbollskriget just nu. Jag suger i mig varje liten droppe, varje liten koves som bildar bokstäver som bildar ord drar jag in. Och jag låter det ta tid. Bara för att.

Hey, ni kan inte klandra mig heller. För senast jag läste nåt som inte var ren fiktion utan särskilda mått av språkfascism var nog... senast jag läste Kapuscinski. Då var det längesen, kan jag avslöja. För den som orkar så står det i ett väldigt gammalt inlägg på denna sida om när det närmare bestämt var.

Trots det är jag inte så lite sugen på att öka farten och spurta mig genom det sista, för ovanför mitt huvud står i dettta nu en tegelsten som jag längtat och längtar efter. En ganska ny tegelsten. Av en författare från Boston. Med ett par förmodade skrockanden i sig. Men de är så lätta att ha överseende med.

Antingen så vet ni eller så har ni ingen aning om vad jag pratar om. Så kan det vara ibland.

För övrigt vill jag att det stannar mellan oss att jag blev överrumplande rörd av Obamas segertal imorse. Hann se det precis innan jag la mig på rulle mot arbetet, och kunde därmed skylla de röda ögonen på motvinden.

Dagens låt är - det är dags nu - "Till havs" framförd av en av Borlänges finest ever, Jussi Björling.

Om fem dagar så är jag ledig. I en dag. Något är fel nånstans.

Dagens låt är "What it is", Mark Knopfler.

Just nu görs inget annat än jobbas. Känns det som. Och så kommer det att vara en vecka till. Alltså är dagens - och eventuellt veckans - låt "Keep the cutomer satisfied" med artisterna tidigare kända som Tom & Jerry.