Rofylld minut
Häromdan fick jag en lugn stund på jobbet, lutade mig tillbaka och kom på att det var exakt ett år sedan jag lutade mig tillbaka i Kambodja. Det var en rätt skön känsla att drömma sig tillbaka. Men så hade Vimmerby fräckheten att störa och vilja köra tåg åt mitt håll.
Nåväl, säg den stillhet som varar för evigt. Den gjorde inte ens det i Kambodja. Så varför skulle den göra det i Peking.
Dagens låt är "I will follow you into the dark" med Death Cab For Cutie.
Nåväl, säg den stillhet som varar för evigt. Den gjorde inte ens det i Kambodja. Så varför skulle den göra det i Peking.
Dagens låt är "I will follow you into the dark" med Death Cab For Cutie.
Inte rätt ställt
Jag är en tvivelaktig figur, duger ej mycket till. Vissa saker kan jag dock. En är att fundera lite över en del av livets mysterier. Huruvida resultatet - om det överhuvudtaget blir något - kan hängas i julgranen eller inte får andra avgöra.
Det senaste jag är frapperande förvånad över är hur folk orkar engagera sig tillräckligt mycket för att hata någon på heltid. Jag menar, går man runt och tänker "Den där jäveln, han avskyr jag av hela mitt hjärta, så därför ska jag ägna en massa tid på att läsa allt han skriver och lära mig allt om honom"? Borde det inte vara precis tvärtom; att man helt sonika struntar i folk man ogillar, så långt det är möjligt?
Vad som fått mig att fundera på det nu är att Marcus Birro stängt ner sin blogg, efter ett mail eller en bloggkommentar eller vad det nu var. Meningarna han fick skickade till sig var så fruktansvärda att jag inte ens vill citera dem här, det gick över varje tänkbar gräns. Helt enkelt ett äckligt omänskligt påhopp.
Nu är det så att jag och Marcus Birro inte alltid håller med varandra. Framförallt när han sitter och analyserar fotboll har vi svårt att klicka. Vilket i förlängningen betyder att han antagligen inte gillar det jag anser om fotboll. Men bara för det så skulle jag aldrig komma på tanken att ta till personliga övergrepp på honom. Istället muttrar jag till mina vänner att "den där Birro, han borde hålla sig till poesi, för där är han svårslagen. Fotboll kan han då inte". Marcus Birro å sin sida gör inte ett skvatt åt mina tankar, ty han vet inte om dem då han helt säkert inte läser denna sida. Och även om han gjorde det skulle han inte hänga upp sig nämnvärt på det.
För. Så. Funkar. Normala. Människor.
De skickar inte hotbrev, de hoppar inte på folk vare sig verbalt eller fysiskt, de skändar inte minnet av avlidna, de sitter inte på sin kammare och funderar på hur man kan såra folk som mest bara för att de inte tycker likadant som dem.
That's all I have to say about that.
Dagens låt är "A satisfied mind" med Johhny Cash.
Det senaste jag är frapperande förvånad över är hur folk orkar engagera sig tillräckligt mycket för att hata någon på heltid. Jag menar, går man runt och tänker "Den där jäveln, han avskyr jag av hela mitt hjärta, så därför ska jag ägna en massa tid på att läsa allt han skriver och lära mig allt om honom"? Borde det inte vara precis tvärtom; att man helt sonika struntar i folk man ogillar, så långt det är möjligt?
Vad som fått mig att fundera på det nu är att Marcus Birro stängt ner sin blogg, efter ett mail eller en bloggkommentar eller vad det nu var. Meningarna han fick skickade till sig var så fruktansvärda att jag inte ens vill citera dem här, det gick över varje tänkbar gräns. Helt enkelt ett äckligt omänskligt påhopp.
Nu är det så att jag och Marcus Birro inte alltid håller med varandra. Framförallt när han sitter och analyserar fotboll har vi svårt att klicka. Vilket i förlängningen betyder att han antagligen inte gillar det jag anser om fotboll. Men bara för det så skulle jag aldrig komma på tanken att ta till personliga övergrepp på honom. Istället muttrar jag till mina vänner att "den där Birro, han borde hålla sig till poesi, för där är han svårslagen. Fotboll kan han då inte". Marcus Birro å sin sida gör inte ett skvatt åt mina tankar, ty han vet inte om dem då han helt säkert inte läser denna sida. Och även om han gjorde det skulle han inte hänga upp sig nämnvärt på det.
För. Så. Funkar. Normala. Människor.
De skickar inte hotbrev, de hoppar inte på folk vare sig verbalt eller fysiskt, de skändar inte minnet av avlidna, de sitter inte på sin kammare och funderar på hur man kan såra folk som mest bara för att de inte tycker likadant som dem.
That's all I have to say about that.
Dagens låt är "A satisfied mind" med Johhny Cash.
En dagdrömmares reinkarnation
Kommer på mig själv med att inte säga det tillräckligt ofta. Inte alls, till och med. I ett försök att rädda upp det hela lite: Kolla för höge farao upp Mr Spoons fullkomligt geniala sida. Ingenstans - och jag menar ingenstans - hittar ni bättre kombinationer av ord och bild.
Och never mind att jag egentligen är sjukt avis på talangen.
Och never mind att jag egentligen är sjukt avis på talangen.
När ingen Losec i världen hjälper
Att en helg kan gå så fort. Och det trots att den innehåller fler dagar än vanlligt. Ty min helg slutar inte förrän imorgon den här gången.
Och lik förbannat känns det som att jag kom igår. Framförallt känns det som att jag inte alls vill åka imorgon. Detta är en bön, gott folk, om att snart få återvända och stanna. För det är så sjukligt vemodigt att lämna den här stan varenda gång. Så illa att jag snart byter namn på den här platsen till skickahemmig.nu.
Nu börjar magontet.
Dagens låt är "In Berlin", Sugarplum Fairy.
Och lik förbannat känns det som att jag kom igår. Framförallt känns det som att jag inte alls vill åka imorgon. Detta är en bön, gott folk, om att snart få återvända och stanna. För det är så sjukligt vemodigt att lämna den här stan varenda gång. Så illa att jag snart byter namn på den här platsen till skickahemmig.nu.
Nu börjar magontet.
Dagens låt är "In Berlin", Sugarplum Fairy.
Kort och gott
Det är en bara-dagens-låt-idag-dag. Och det är "Stranger things have happened" med Foo Fighters.
Mycket skrik för lite ull, sa kärringen när hon klippte grisen
Nja, det vetafan om jag orkar engagera mig så särskilt i den där ansiktsboken. Blir mest yr när jag loggar in. Ska nog ta en diskussion med nån mer insatt vid tillfälle.
Hägrar gör som vanligt den sköna Norden. Norr om här, det vill säga. På fredag - ack, dessa underbara fredagar - bär det av hemöver, och då blir det inte bara en sketen helg. Det blir tre-fyra dar. Oh lord så skönt det ska bli.
Fotbollskriget börjades som utlovat med igår. Kändes fint att läsa annorlunda igen. Han hade en riktigt skön stil, den där Ryszard. Lugnt, harmoniskt språk med ett sätt att inte yvas över de stora händelserna som jag gillar skarpt. Och det gör mig sugen att läsa Hemingway igen. Och den här gången ta de som jag inte tog sist. Att jag överhuvudtaget känner lässug igen är en lisa för själen.
Och imorse togs den vanliga promenaden mellan spårvagn och jobb, denna gång till tonerna av "If I leave you" med Mando Diao. Eftersom den fick mig att spontanle hela vägen till arbetet blir den dagens låt.
Hägrar gör som vanligt den sköna Norden. Norr om här, det vill säga. På fredag - ack, dessa underbara fredagar - bär det av hemöver, och då blir det inte bara en sketen helg. Det blir tre-fyra dar. Oh lord så skönt det ska bli.
Fotbollskriget börjades som utlovat med igår. Kändes fint att läsa annorlunda igen. Han hade en riktigt skön stil, den där Ryszard. Lugnt, harmoniskt språk med ett sätt att inte yvas över de stora händelserna som jag gillar skarpt. Och det gör mig sugen att läsa Hemingway igen. Och den här gången ta de som jag inte tog sist. Att jag överhuvudtaget känner lässug igen är en lisa för själen.
Och imorse togs den vanliga promenaden mellan spårvagn och jobb, denna gång till tonerna av "If I leave you" med Mando Diao. Eftersom den fick mig att spontanle hela vägen till arbetet blir den dagens låt.
Tjugosju nya mail - på ett par timmar
Jeezus. Man går in på en sida, skriver lite grejer, visar ett par människor att man nu existerar på riktigt. Sen, när man tar en sista titt i mailkorgen innan kudden hägrar, är den plötsligt full av diverse besked från den där sidan. Överväldigande, minst sagt. Men trevligt.
Som mitt gamla-gubbe-jag skulle sagt: Vad de hittar på nuförtiden.
Som mitt gamla-gubbe-jag skulle sagt: Vad de hittar på nuförtiden.
I did a bad, bad thing
Idag hände det som aldrig skulle få hända. Men som ändå varit på väg att hända under en längre tid. Jag har sviktat, velat, bestämt mig, ändrat mig, gått fram, sen tillbaka, börjat, slutat innan det var klart, börjat igen, slutat igen, tagit sats, stannat...
Till slut hann demonerna ifatt mig. Ni demoner i Stockholm, i Örebro, i Norrköping, i Ånge och till och med i Borlänge. Jag orkade inte fly från er längre. Så grattis.
Nu har jag en användare på Facebook.
Till slut hann demonerna ifatt mig. Ni demoner i Stockholm, i Örebro, i Norrköping, i Ånge och till och med i Borlänge. Jag orkade inte fly från er längre. Så grattis.
Nu har jag en användare på Facebook.
Också ett litterärt "Äntligen"
Ursäkta den alltför påtagliga franskan, men fy fan så jävla skönt. Att jag om bara ett par sidor är klar med Revolvermannen, Stephen Kings första del om Det Mörka Tornet. Den har, sin litenhet till trots, tagit oändligt lång tid att ta sig genom. Till största delen handlar det om ett falnande, nej avgrundsrasande, lässug på senaste. Näst största anledningen är en tidsbrist som varit ganska ihållande. Och till råga på allt har boksatan varit så fantastiskt seg. Inte förrän nu, de sista trettio sidorna, har den spottat upp sig. Men snart är alltså ledan över. Och även om jag har andra delen (av sju) i min ägo lär den dröja.
Istället blir det nu fiiinare läsning. Nästan sån där som man får hålla ut lillfingret medan man läser. Men jag gissar att det också blir en rejäl höjning i läsvärdhet. Det handlar om Ryszard Kapuscinskis Fotbollskriget. Blir intressant att se om den är lika bra som På resa med Herodotos, den enda av hans böcker jag läst tidigare.
Slut är det förresten också snart på en helg i ensamhetens tecken. Dagen har spenderats med att fortfarande bekämpa förkylning, sittandes i en soffa och görandes absolut ingenting. Tills jag gick ut på promenad i hösten, vilket gjorde att jag mådde bättre än någon gång tidigare under dagen.
En dagens låt vill jag klämma ur mig också, men jag har svår beslutsångest. Tar den lätta vägen och beslutar mig för att inspiireras av dagens film, Jarhead. Regissören Sam Mendes har en fenomenal känsla för musik i film (American Beauty!), så även här. Så dagens låt är "Soldier's Things" med Tom Waits.
Istället blir det nu fiiinare läsning. Nästan sån där som man får hålla ut lillfingret medan man läser. Men jag gissar att det också blir en rejäl höjning i läsvärdhet. Det handlar om Ryszard Kapuscinskis Fotbollskriget. Blir intressant att se om den är lika bra som På resa med Herodotos, den enda av hans böcker jag läst tidigare.
Slut är det förresten också snart på en helg i ensamhetens tecken. Dagen har spenderats med att fortfarande bekämpa förkylning, sittandes i en soffa och görandes absolut ingenting. Tills jag gick ut på promenad i hösten, vilket gjorde att jag mådde bättre än någon gång tidigare under dagen.
En dagens låt vill jag klämma ur mig också, men jag har svår beslutsångest. Tar den lätta vägen och beslutar mig för att inspiireras av dagens film, Jarhead. Regissören Sam Mendes har en fenomenal känsla för musik i film (American Beauty!), så även här. Så dagens låt är "Soldier's Things" med Tom Waits.
Sitter som på nålar
Skarpsynta läsare har noterat att jag har en tendens att irritera mig på saker i bästa grinig-gammal-gubbe-manér. Eller åtminstone reagera på dem. Om det beror på att det finns så mycket att reagera på eller om det bara är jag som reagerar bryr jag mig inte särskilt mycket i, jag reagerar ändå.
Senast såg jag att det på de splitt nya spårvagnarna här i stan sitter en väldigt fin beklädnad på sätena. Tittar man närmare består mönstret av grön bakgrund med gula kaktusar på. Min fråga är enkel: Varför? Varför i hela friden sätter man kaktusar på spårvagnssäten, eller på vilka säten som helst för den delen? För inte är det väl särskilt inbjudande att sätta sig på? Lustigt, tycker jag.
Nu var inte jag den ende som reagerade den gången. Mina medresenärer gjorde det också. Fast de reagerade på den smått förvirrade masen som först tokstirrade på sätet mittemot, och sedan satte sig att fnittra för sig själv.
Dagens låt är "Youth of today" med Amy MacDonald.
Senast såg jag att det på de splitt nya spårvagnarna här i stan sitter en väldigt fin beklädnad på sätena. Tittar man närmare består mönstret av grön bakgrund med gula kaktusar på. Min fråga är enkel: Varför? Varför i hela friden sätter man kaktusar på spårvagnssäten, eller på vilka säten som helst för den delen? För inte är det väl särskilt inbjudande att sätta sig på? Lustigt, tycker jag.
Nu var inte jag den ende som reagerade den gången. Mina medresenärer gjorde det också. Fast de reagerade på den smått förvirrade masen som först tokstirrade på sätet mittemot, och sedan satte sig att fnittra för sig själv.
Dagens låt är "Youth of today" med Amy MacDonald.
Pajig pajkastning
Debattera hit och debattera dit. Hör aldrig annat nuförtiden. Är det inte två jänkare som tycker en millimeter olika om det mesta utom två saker, där det närmar sig centimeter, så är det svennar som försöker krysta fram saker som de andra gör sämre än vad de skulle ha gjort. Är det verkligen debatt det?
Kanske är jag alldeles för oinsatt för att se nyanserna, men det börjar närma sig patetik på båda sidor Atlanten i de där samtalen över disk. Det slutar med att det som ger poäng är att verkligen få till en fin skitramsa om andra sidan. Inte ett dugg bättre än hockeyfans som berättar hur mycket de hatar motståndarna istället för att pusha egna laget.
Jag lutar mig istället tillbaka och njuter av att få lite ny musik igen. Förmodligen är jag ute efter alla andra nu igen, men Amy MacDonald är det senaste nytillskottet i mp3-spelaren. Mycket kvinnlig fägring i den på slutet, och det är bara trevligt än så länge.
Dagens låt: "Flower", Moby (har inte hunnit hitta favoriten hos MacDonald än).
Kanske är jag alldeles för oinsatt för att se nyanserna, men det börjar närma sig patetik på båda sidor Atlanten i de där samtalen över disk. Det slutar med att det som ger poäng är att verkligen få till en fin skitramsa om andra sidan. Inte ett dugg bättre än hockeyfans som berättar hur mycket de hatar motståndarna istället för att pusha egna laget.
Jag lutar mig istället tillbaka och njuter av att få lite ny musik igen. Förmodligen är jag ute efter alla andra nu igen, men Amy MacDonald är det senaste nytillskottet i mp3-spelaren. Mycket kvinnlig fägring i den på slutet, och det är bara trevligt än så länge.
Dagens låt: "Flower", Moby (har inte hunnit hitta favoriten hos MacDonald än).
En liten reseönskan
Finns det någon vänlig själ därute som kan tänka sig att låna ut en bil om lördagen, och fram till söndagen? Det bästa, och egentligen enda, är om den finns i Peking. Behövaren är en stackars mas som gärna tar sig till Öret för att titta på fotboll. Och träffa folk.
Dagens låt är "These old shoes", Deer Tick (och den här gången är det verkligen Deer Tick).
Dagens låt är "These old shoes", Deer Tick (och den här gången är det verkligen Deer Tick).
Idiot wind
Av alla korkade dumsnutar här i världen har ni just i detta nu hittat till mest korkade. Det hela började med att jag beställde telefon och anslutning till this beautiful thing called Internet. Under denna beställning diskuterade jag digital-tv med den övertrevlige försäljaren, men bestämde mig ändå för att inte slå till på just den biten.
Nå, när så äntligen (för det tog sin tid) uppkoppling och annat väl inträdde i lägenheten fick jag två rätt stora paket skickade till mig. Det ena innehöll en ganska fin och ganska dyr digitalkamera, som teleföretaget i en vacker gest gav mig som tack för att jag valt dem. Det andra innehöll en digital-tv-box. Dagen därpå kom en introduktions-dvd till digital-tv. Efter ytterligare tre dagar kom en till, exakt likadan, dvd. Ugglorna i mossen hoade högt om att ett misstag begåtts.
Tog det dock ett tag innan jag hade möjlighet att undersöka saken, vilket jag mäktade med igår. En mera normaltrevlig dam kvittrade att det inte var några problem att komma in med boxen, så skulle det hela vara utrett. Denna dag gick jag in med apparaten och slipper nu problemen.
För det smarta hade ju inte varit att spara den en enda dag till, så att jag kunnat se Leksand-Mora ikvälll, eller hur? Nej, det smarta vore att undvika just den lilla bagatellen och istället sitta framför datorn och berätta för folk hur korkad man är.
Dagens låt är följaktligen "Idiot wind", Bob Dylan.
Nå, när så äntligen (för det tog sin tid) uppkoppling och annat väl inträdde i lägenheten fick jag två rätt stora paket skickade till mig. Det ena innehöll en ganska fin och ganska dyr digitalkamera, som teleföretaget i en vacker gest gav mig som tack för att jag valt dem. Det andra innehöll en digital-tv-box. Dagen därpå kom en introduktions-dvd till digital-tv. Efter ytterligare tre dagar kom en till, exakt likadan, dvd. Ugglorna i mossen hoade högt om att ett misstag begåtts.
Tog det dock ett tag innan jag hade möjlighet att undersöka saken, vilket jag mäktade med igår. En mera normaltrevlig dam kvittrade att det inte var några problem att komma in med boxen, så skulle det hela vara utrett. Denna dag gick jag in med apparaten och slipper nu problemen.
För det smarta hade ju inte varit att spara den en enda dag till, så att jag kunnat se Leksand-Mora ikvälll, eller hur? Nej, det smarta vore att undvika just den lilla bagatellen och istället sitta framför datorn och berätta för folk hur korkad man är.
Dagens låt är följaktligen "Idiot wind", Bob Dylan.
Dagens låt är dagens inlägg
Refräng ur Take me away, Oasis:
"Take me away
just for today
'cause I'm sat here on my own"
"Take me away
just for today
'cause I'm sat here on my own"
Vilse i autodjungeln
Det ska fan försöka komma på vad det ska skaffas för bil i dessa dagar. Och först ska fan försöka komma på om han verkligen behöver en bil. Sen ska fan övertyga sig själv om att det är ekonomiskt försvarbart. Fan också.
Gondor bjuder annars på hiskeligt dåligt väder, men god mat. Så jag ligger ändå på plus.
Dagens låt: "Tickle me pink" med Johnny Flynn.
Gondor bjuder annars på hiskeligt dåligt väder, men god mat. Så jag ligger ändå på plus.
Dagens låt: "Tickle me pink" med Johnny Flynn.
In the clearing stands a boxer
Behöver jag berätta att det värmer ett spolinghjärta gott att Halvars digitala sida vaknat till igen? Med eller utan hår, så är han en av de absolut mest läsvärda pennor ni kan hitta på this thing called Internet.
Faktum är att det finns en liten historia om hur jag förhåller mig till dennes texter, och varför de är så speciella för en annan. Det var nämligen så att en viss bok vid namn Där Ol' Man River gör en krök satte den slutliga punkten på något jag då hade grunnat på ett längre tag; att det vore förjävla roligt att skriva en massa trevligheter för folk.
Så jag började sitta på kammarn och plita ner saker i wordfiler, döpa dem till saker och även låtsas att jag hade en trogen publik som följde texterna med stort intresse, trots att de bara låg där på en hårddisk. Detta var alltså före tiden då vilken ung Kvarnsvedsbo som helst kunde publicera vad skit som helst för hela världens åskådande (lugn, jag syftar bara på mig själv, Elina).
Ett av de stycken jag jobbade mest med och som jag i slutändan också var mest nöjd med var en hyllning till just Mannen, Myten, Legenden från lördagstidningarnas sistasidor. Därför blev det också den, med namnet Husgudsbyte, som jag lämnade fram som "arbetsprov" när ett tidningsprojekt skulle gå av stapeln under högskoletiden.
I detta projekt (som jag alltså fick vara med i) skulle var och en av oss studenter ha en mentor ute i arbetslivet att luta oss mot och för att få tips och tricks av. Och på uppstartsmötet fick alla också varsin - utom jag. Det verkade som om jag blivit bortglömd där. Ända tills projektansvarige plötsligt försvinner ut från mötet med mobilen i högsta hugg, ramlar in i rummet igen och säger:
"Okej Sporre, nu har du en mentor. Det är Thomas Halvarsson."
Se där, ett enkelt sätt att skapa ett leende från öra till öra på undertecknad. Nästan lika enkelt som att slå in lite bokstäver däruppe i adressfältet och se vilka läs- och musiktips som bjuds i en skrivarstuga på Hagalund idag.
Dagens låt, i den fortsatta kampen mot melankolin, blir "The Luckiest Guy on the Lower East Side" med The Magnetic Fields.
Faktum är att det finns en liten historia om hur jag förhåller mig till dennes texter, och varför de är så speciella för en annan. Det var nämligen så att en viss bok vid namn Där Ol' Man River gör en krök satte den slutliga punkten på något jag då hade grunnat på ett längre tag; att det vore förjävla roligt att skriva en massa trevligheter för folk.
Så jag började sitta på kammarn och plita ner saker i wordfiler, döpa dem till saker och även låtsas att jag hade en trogen publik som följde texterna med stort intresse, trots att de bara låg där på en hårddisk. Detta var alltså före tiden då vilken ung Kvarnsvedsbo som helst kunde publicera vad skit som helst för hela världens åskådande (lugn, jag syftar bara på mig själv, Elina).
Ett av de stycken jag jobbade mest med och som jag i slutändan också var mest nöjd med var en hyllning till just Mannen, Myten, Legenden från lördagstidningarnas sistasidor. Därför blev det också den, med namnet Husgudsbyte, som jag lämnade fram som "arbetsprov" när ett tidningsprojekt skulle gå av stapeln under högskoletiden.
I detta projekt (som jag alltså fick vara med i) skulle var och en av oss studenter ha en mentor ute i arbetslivet att luta oss mot och för att få tips och tricks av. Och på uppstartsmötet fick alla också varsin - utom jag. Det verkade som om jag blivit bortglömd där. Ända tills projektansvarige plötsligt försvinner ut från mötet med mobilen i högsta hugg, ramlar in i rummet igen och säger:
"Okej Sporre, nu har du en mentor. Det är Thomas Halvarsson."
Se där, ett enkelt sätt att skapa ett leende från öra till öra på undertecknad. Nästan lika enkelt som att slå in lite bokstäver däruppe i adressfältet och se vilka läs- och musiktips som bjuds i en skrivarstuga på Hagalund idag.
Dagens låt, i den fortsatta kampen mot melankolin, blir "The Luckiest Guy on the Lower East Side" med The Magnetic Fields.
Varma rekommendationer
Med en liten, liten, men naggande god roll i The Darjeeling Limited (eller, om man ska vara petig, i kortfilmen Hotel Chevalier innan filmen) bekräftar Natalie Portman det jag har anat länge: Jag är kär i henne. Och jag har nog varit det ända sedan hennes mycket tidiga genombrott i Léon, ty hon var redan då ungefär lika gammal som mig.
Hennes bästa roll, och den som egentligen fick mig på fall, är ändå den i Garden State. Jag tror med ganska stor bestämdhet att jag bett er se den förut, men jag gör det igen. Se den, för höge farao, och se sedan om den.
Annars var The Darjeeling Limited ganska mycket som jag förväntat mig, och som Wes Anderson-filmer är mest. Annorlunda handling med särgena karaktärer som kompas av fin musik och framställs med annorlunda foto och klippning. Den rekommenderas således varmt.
Eftersom så många andra avslutar sina inlägg med "dagens låt" ska inte jag vara sämre. Dagens låt är "Queen of the world" med Ida Maria.
Hennes bästa roll, och den som egentligen fick mig på fall, är ändå den i Garden State. Jag tror med ganska stor bestämdhet att jag bett er se den förut, men jag gör det igen. Se den, för höge farao, och se sedan om den.
Annars var The Darjeeling Limited ganska mycket som jag förväntat mig, och som Wes Anderson-filmer är mest. Annorlunda handling med särgena karaktärer som kompas av fin musik och framställs med annorlunda foto och klippning. Den rekommenderas således varmt.
Eftersom så många andra avslutar sina inlägg med "dagens låt" ska inte jag vara sämre. Dagens låt är "Queen of the world" med Ida Maria.